Masker och Vanor
Det är länge jag har haft ett och samma mål, jag vill bli lycklig. För mig är att vara lycklig är samma som att vara fri. Hur blir jag fri då? Jag är fri när jag slutar känna att i varje stund i mitt liv bär jag på en börda som inte är min. Alla krav utifrån och inifrån som inte känns som de är vad jag, mitt inre jag faktiskt vill utan är istället föreställningar och idéer som jag fått utifrån. Mycket kommer ifrån att det på något sätt finns ett rätt sätt att leva sitt liv. Ett rätt sätt att vara kvinna, mamma, partner, arbetare, husägare, dotter, syster eller vän. Att jag måste ta på mig rätt mask i varje situation för att bete mig på rätt sätt. Vi börjar alla vårt liv på samma sätt utan alla dessa masker men sen börjar vi bygga upp vårt arsenal av olika masker och får lära oss rätt sätt att leva på. Då undrar jag hur det kan finnas bara ett rätt sätt när vi alla miljoner människor är unika? Varför ska alla passa in sig och bära samma masker? Vad blir målet sen när vi gått genom livet och burit alla dessa masker, vad får vi ut av det när vi ligger på vår dödsbädd? Får vi en känsla av att vi lyckades med att anpassa oss och leva ett liv där vi fokuserad mer på att bära rätt mask snarare än att leva vårt liv som oss själva? Inte konstigt att så många får en kris mitt i livet då det kämpat så hårt att bygga upp perfekta masker och inser att de ändå inte är lyckliga. Jag försökte så länge att bygga upp mina perfekta masker och vara en duktig flicka men det ledde mig bara till en känsla av att jag inte visste vem jag var längre. Jag gjorde allt rätt men jag kände mig ihålig och vilsen. Det var den känslan som fick mig att vilja utforska en annan väg för två år sen och sen dess har jag släppt på mask efter mask och hittat mer in i kärnan av den jag är. Jag har skymtat den i tysta stunder och i stunder då jag är omgiven av människor som liksom jag letar efter samma mål. Sen glider maskerna på igen och jag har känt som att det är ett omöjligt mål att gå masklös.
Alla de små ögonblicken och stunderna masklös lärde mig en viktig sak, hur det kändes att gå utan mask och ju mer jag gjorde det i korta stunder desto mer kändes det säkert och inte lika läskigt längre. Det kändes som frihet och jag började hitta mer och mer sätt där jag kunde känna mig fri. Frågan var om det är möjligt att känna så jämnt, att kasta iväg alla maskerna och framåt gå genom livet helt fri. Bara lyssna på min egen inre röst och börja strunta i vad allt runt omkring mig säger är rätt sätt att leva och istället bara gå min egen väg fullt ut. Jag var hos Leif innan jul och fick behandling då hela jag var stel och stressad inför julen. Det händer varje år för mig, jag älskar julen men varje år så rycks jag med i alla måsten och trotts att jag skalar av hela tiden med vad som är ett måste så blir det alltid för mycket kring jul. Jag hade varit en emotionell röra hela veckan innan jag kom dit och det kändes som jag kunde börja gråta för allt just då. Kanske julen drar upp alla masker mer än någon annan tid på året för mig. Jag vill så gärna skapa fina minnen för alla omkring mig att även om jag fysiskt försöker ta det lugnt så går min hjärna på högvarv och måstena och kraven känns skyhöga. Innan jag kom iväg till jobbet och sen Leif så glömde jag på morgonen att borsta mina tänder. Jag var lite irriterad för jag brukar inte ens behöva tänka på att komma ihåg att borsta tänderna, det är en vana som jag gör som jag nu hade glömt. Det gör ingenting egentligen men det belyste för mig hur pass obalanserad jag kände mig och jag nämnde det för Leif. Han sa bara att bra att du inser att det är en vana och lämnade det där.
Det är något jag tänkt på fram och tillbaka, en vana vad är det och vilka vanor är bra att ha och vilka ska man försöka bryta? När jag var yngre så fick jag vanan eller ovanan att knäcka mina händer regelbundet. Jag fick höra att det kanske inte var en så bra vana att ha så jag gav mig själv i uppgift att bryta den. Fastän det var en ganska ny vana så krävdes det ändå en hel del viljekraft och konstant observerande av mig själv för att lyckas bryta den. När man gör något av en vana så är det inget man planerar att göra eller ens medvetet vill göra. Det bara händer av sig självt. Så det krävs att för att bryta den utan yttre hjälp hela tiden stanna upp och märka av när man gör vanan och sen fråga sig själv om man kan göra annorlunda. Det krävs att du hela tiden är på mental helspänn och inte låter dig själv slappna av och bara glida in i vanan utan hela tiden märka när du börjar göra din vana för att kunna stoppa den. Det är uttröttande och en rejäl mental utmaning att kunna bryta en vana även om det är en ovana. Det tar flera veckor av ihärdiga försök att bryta vanan för att till slut ha skapat en ny vana av att inte göra som man är van.
Vanan att använda olika masker är en vana som vi alla haft sedan vi var barn då kanske vår första mask vara att vara en bra dotter eller son för att kunna få kärlek av våra föräldrar. Bete oss på ett sätt som i slutändan gynnar oss. Det är ändå en mask med krav utifrån på hur du får bete dig och anpassa dig istället för att bara följa din inre röst. Hur ska vi bryta vanan av att använda våra masker? För mig var första steget att lära mig hur det känns i mig när jag inte bär en mask. Så fri som jag kände mig när jag var ute på en promenad i skogen helt själv och ingen var där som jag behövde bete mig för. Eller så jag kände mig efter ett par dagar i Spanien på healing kurs där jag kunde släppa alla masker i ett rum med andra som jobbade på samma sak. Att veta hur det känns är ett otroligt stort steg men sen att bryta vanan att sätta upp maskerna igen är en utmaning. Jag tränade mig på att få tillbaka känslan av frihet för att sedan kunna hålla den kvar. Sen steg för steg har jag utmanat mig själv med olika situationer där jag normalt hade satt upp en mask att hålla kvar den känslan. Det jag har märkt är att det är en enorm mental ansträngning att bryta vanan att sätta på mig en mask. Det känns som jag villigt går runt naken i världen och hoppas att ingen tittar för noga på mig. Jag känner mig sårbar och utsatt så jag får konstant påminna mig själv om att det är säkert. Det är inte farligt. Jag måste konstant observera mig själv för att märka när jag av vana försöker sätta upp en mask. Det jag har märkt är att energin det går åt att bryta vanan är ändå mindre än energin jag brukade få lägga på att hålla uppe masken. I vanliga fall om jag gick till affären så hade jag direkt satt på mig en mask och byggt upp murar och skydd runt hela mig för att skydda mig mot den anspänning jag tycker att det är att vara omgiven av så många människor jag inte känner. Jag brukade vara helt slut efter en kort tur till affären men nu är jag inte alls lika trött efter ett försök att gå utan mask och murar trotts ansträngningen och rädslan av att hålla kvar känslan att gå utan mask och lugna mig själv att inget farligt kommer hända. Jag kommer fortsätta experimentera och utmana mig själv att gå utan mask då jag sett fördelarna med det nu, att känna mig fri hela tiden och ha mer energi.
Det kommer ta tid innan jag kan säga att jag brutit min vana att sätta upp masker och jag tror att jag kommer nog gå resten av mitt liv och vara på vakt mot att jag skapar nya masker eller tar upp en gammal för det är vad alla andra gör. Den känslan jag hittat av frihet är värt det ändå. Frihet och ett lugn inom mig som kommer direkt från mig och inte är beroende av något utifrån. Bara jag med mig själv och resten av världen är utanför och kan sköta sitt så sköter jag mitt. Det är viktigare för mig att jag är helt mig själv än vad för krav andra eller jag själv kan ha på mig själv för att leva rätt. Jag vill leva som mig och det är viktigare än att passa in.
