Vad är läkning?
Vad är läkning?
Jag har I ett par år nu försökt att hitta svaret på vad är läkning? För det finns så otroligt många sätt idag att nå samma resultat. Läkning av fysiska och psykiska problem, olika människor får hjälp på helt olika sätt så vad är det som är gemensamt för alla olika tekniker som finns? Varför fungerar en teknik eller behandling på en människa men inte på en annan? Hur kommer det sig att en person med cancer kan bli frisk av att gå till en healer och en annan blir inte frisk. Är det bara en chansning, att du måste prova allt möjligt tills du hittar rätt? Jag har läst en massa böcker vid det här laget och provat olika tekniker för att verkligen förstå dem och för att läka mig själv. Det kändes som att det inte fanns en logisk förklaring i allt jag läste utan att mycket handlade om tro. Vilket är en fin förklaring men inte tillräckligt för mig. Jag ville hitta kärnan, både till varför vi blir sjuka och hur vi blir friska igen. Jag tror att jag kommit en bit på vägen nu så vill dela vad jag hittat. Som programmerare har jag lärt mig att kunna se en helhet i programmet och samtidigt alla delarna för att kunna hitta vart ett problem sitter och kunna fixa det. Om du bara stirrar dig blind på detaljerna så kommer du aldrig att kunna se hela bilden utan du måste vara villig att se båda på en gång.
Jag hörde om en legend från inkafolket nära Cusco i Peru. De tror att i denna tiden så kommer nya inkaledare att komma tillbaka och det första tecknet på detta är att en person kommer att få gåvan att läka vem som helts genom att bara nudda dem. Det gjorde mig väldigt nyfiken på hur skulle man kunna på ett sätt och med en så snabb behandlingen kunna läka alla de olika typer av sjukdomar vi har? Även om det bara är en legend så inspirerade den mig. Betyder det att på något sätt är alla sjukdomar är kopplade och har samma grund?
Varför blir vi sjuka? När jag pratar om sjukdom nu menar jag inte en speciell diagnos utan på alla sätt som vi inte fungerar optimalt. Vi har smärtor i kroppen, olika långtidssjukdomar, mentala problem som att vara deprimerade, stressade och olyckliga, ja allt möjligt. Det vi kan peka på som är en störning i vardagen som hindrar oss från att vara lyckliga. Det finns en miljard förklaringar till de olika problemen men jag vill på något sätt få en helhetsbild över varför det händer. Göra något som är enormt komplicerat enkelt. Om nu alla sjukdomar skulle ha en och samma grund vad skulle det vara? Vad jag kommit fram till är att alla har olika former av överspänningar i kroppen, spänningar som inte är den vanliga tensegriteten i kroppen utan en obalans. Vart spänningarna kommer ifrån kan vara från helt olika ställen. Tex kan det uppkomma en spänning av at vi är ledsna över något och går och håller kvar den känslan inom oss. När vi är ledsna så spänner vi omedvetet muskler och vår kroppshållning ändrar sig. Du kan oftast se på tex ett barn om de är ledsna även bakifrån och på vuxna även om de kan vara bättre på att gömma sina känslor så får de en helt annan kroppshållning när de bär på känslor. Du kan få spänningar av fysiska trauman, av att du inte rör på din kropp så att den mår bra, av tillbakahållna känslor och mycket, mycket mer.
Jag hörde nyligen på en podcast av Fascia guiden om hur cancer egentligen är en fascia sjukdom. Fascia är bindväven i kroppen som är ett stort nätverk i hela kroppen, det är klistret som får alla delarna i vår kropp att fungera ihop som en enhet. När fascian i en del av kroppen är under konstant spänning så skapas på lång sikt en inflammation i det området. En långvarig inflammation skapar en sur miljö där cellerna har svårt att leva och må bra. Det finns ont om näring och syre och cellerna kan inte leva där. Så kroppen skickar den enda typen av celler som mår bra i en sån miljö och det råkar vara cancerceller. Jag kommer ihåg när jag pluggade i skolan och fick lära mig att cancer egentligen bara är våra egna celler som fått en knäpp och börjar föröka sig enormt mycket och skapar cancerknölar. Jag blev nästan arg, varför är kroppen så dum att den skapar något som dödar oss? Kanske det är som forskningen på fascia och cancer börjar luta mot att det är för att inga andra celler trivs just där cancern dyker upp. Vi har en långvarig spänning i en del av vår kropp som blivit en inflammation. När min mormor var i medelåldern så fick hon cancer i huden som sen spred sig i kroppen och läkarna sa att hon bara hade några månader kvar att leva. Mormor gick inte med på det och avslutade alla behandlingar och åkte istället på hälsohem. Hon blev helt frisk från cancern och den kom aldrig tillbaka igen. Ett mirakel hände, på något sätt så försvann cancern av sig själv bara för att hon valde dels att inte gå med på att dö och dels för att hon fick hjälp att slappna av och bli frisk.
En annan spänning vi kan gå och bära på är när vi inte är helt oss själva. När vi lärt oss från samhället att delar av oss måste vi gömma eller förändra för att passa in. Jag läser en bok som heter ”Becoming a person” av Carl Rogers som pratar om psykoterapin och mycket om processen som en person går igenom i terapi. Mycket av vad han kom fram till för 60 år sen var att processen att gå igenom psykoterapi var att gå från att vara den person klienten trodde att den behövde vara till att vara helt sig själv. De blev frigjorda och kunde börja leva sina liv mer närvarande i stunden och känna alla sina känslor när de dyker upp. De fick förståelse av psykiatrikern och utrymme att utforska vilka de verkligen är för att kunna släppa på lager av lager av tvång och regler. Vad jag gått igenom med mina healingbehandligar har varit precis samma process. Jag har haft ett säkert utrymme där jag kan utforska att ta fram alla de värsta delarna och känslorna inom mig för att när jag gjort det blivit mött med kärlek och förståelse och inte fasa som jag trodde. Jag kunde slappna av mer och mer i att den jag är i grunden är värdefull och har en plats. Det var inget fel på mig trotts att det var det jag fått höra så många gånger genom min uppväxt från olika håll. Spänningarna som skapas av att vi hela tiden försöker anpassa de vi är skapar lika mycket problem som andra spänningar. När vi kan slappna av och bara vara oss själva läker vi en otroligt stor del av vårt psyke.
Men det låter alldeles för lätt, om spänningar i kroppen är problemet varför kan vi inte bara gå och ta en spadag och sen bli helt friska igen? Det borde finnas ett lätt sätt att tvinga kroppen att bara slappna av och sen borde vi inte ha några problem mer. En del av problemet är fysiskt, vår kropp är inte designad att hela tiden gå tillbaka till att kroppen fungerar optimalt utan om vi får en skada så försöker den läka det så gott den kan så att vi kan fortsätta att fungera men den försöker inte få oss läka helt och hållet. En ännu större del är att vi omedvetet håller kvar spänningarna i kroppen för att det blivit en vana. Det har också jättemycket att göra med rädsla. Tänk vad läskigt det är att kasta sig ut i något okänt utan att bli garanterad att allt kommer att bli bra bara vi vågar prova. Hur svårt är det inte att släppa taget om att vara ledsen när något jobbigt har hänt. Om vi släpper den känslan släpper vi också taget om händelsen så att den helt förlorar mening?
Jag har haft så otroligt mycket spänningar i min kropp, så mycket att jag i perioder haft svårt att gå för jag har haft så ont i min höft. Varför slappnade jag inte bara av så att smärtan kunde försvinna? Det var inte mitt medvetna jag som höll mina muskler spända och det var inte så lätt att övertyga mitt undermedvetna om att det var säkert att slappna av och kasta mig ut i det okända. Jag visste ju exakt vart problemet var men oavsett vad jag gjorde så gjorde det ingen skillnad. Jag gick till en healer eftersom att inget annat verkade fungera. Under behandlingarna så var det inte fokus på hur vi skulle få mina muskler att slappna av utan istället att locka fram känslor och att lära mig att känna dem istället för att putta undan dem. Ju mer känslor som jag tillät inte bara komma fram utan att också slappna av och känna känslan desto mer slappnade mina muskler av. Det låter helt magiskt om man väljer att bara se på symptomen och inte orsaken. Symptomen i mitt fall var en smärta i höften men att bara fokusera och behandla höften gjorde mig inte bättre eftersom att spänningarna kom från mitt omedvetna och mina känslor och det fanns inget fysiskt fel på min höft egentligen.
Att släppa fram känslor reducerade spänningarna jag hade och jag läkte en bit i taget. Det låter också lite som något man bara måste tro på och verkar inte vara helt logiskt. Om det nu var ett så lätt koncept varför har det ändå tagit så lång tid för mig att läka. Varför inte bara släppa på barriärerna och gråta några dagar och sen är det klart och jag är läkt? För en del är säker det fallet, det har kanske inte så många lager av återhållna känslor och minnen som byggts på under åren och de kan läka snabbt men för mig var det lager, på lager, på lager av känslor som byggts upp under hela mitt liv. Varje individ kommer ha en helt unik läkeresa. För att släppa taget om en känsla måste du vara medveten om att den finns. Vi väljer att trycka bort och gömma känslor för att vi inte vill behöva hantera dem och när vi gör det så finns det inget lätt sätt att få de att komma upp till ytan igen. Healing är ett sätt att göra detta men samtalsterapi kan vara lika effektivt eller andra tekniker eller behandlingar av de hundratals som finns. Mycket handlar om att personen som är den som behandlar dig måste vara någon som du litar på och behandlingen måste få dig att slappna av och lita på att allt kommer att bli bra. Motsatsen till rädsla. En stor anledning varför det tar tid också är att om du har mycket trauma att bearbeta så har alla dessa erfarenheter byggt upp din inre värld och vad som är sant för dig. Så när du bearbetar många av dessa minnen och känslor så måste du också möta verkligheten att vad du innerst inne trott var sant inte är sant. För mycket av det på en gång får dig att helt tappa fotfästet om verkligheten. Om så mycket av vad du trodde var sant om hur fungerar världen inte är sant vad är då världen och vem är du? Du kan lätt få en psykos om för mycket sker på en gång och all form av läkning stannar upp.
Så vad är det som händer när vi faktiskt läker en känsla eller ett minne som varit förtryckt? Jag trodde precis som de flesta att känslor är när vi är rädda, ledsna och arga m.m. men det jag lärde mig på healingbehandling är att vara rädd, ledsen och arg snarare är vårt sätt att hålla borta känslorna. Om du blir ledsen så kan det ibland vara förlösande och ibland så blir man ledsen för samma sak om och om igen och det blir inte bättre. Du släpper fram känslan när du får fram ett minne som skapar de reaktionerna av att bli rädd, ledsen eller arg för att sen slappna av och släppa in känslan i ditt hjärta. Att vara rädd, ledsen och arg är en spänning och det är spänningarna som vi vill bli av med, inte få fram mer av. Du spänner hela ditt väsen när du har starka känslor för att du är rädd vad det skulle innebära att släppa taget. Jag behövde någon vid min sida, som följde mig in det okända och som lovade att finnas för mig oavsett vad som skulle komma på andra sidan av att släppa taget och slappna av för att våga. Tekniken eller behandlingen är det som får känslorna att komma upp till ytan och sedan är det ditt jobb att bearbeta, släppa in och slappna av.
En av teknikerna man kan använda är tapping eller knackning som kan användas för att behandla allt från fobier till förträngda känslor. En del av behandlingen handlar om att locka fram känslan eller fobin till ytan. Att vara helt i den känslan och acceptera och omfamna den. Sen när du är i den känslan eller känsloreaktionen men fortfarande kan följa kommandon så knackar du lätt på olika akupunkturpunkter om och om igen tills känslan är borta. Oftast har du ett mantra också som är essensen av din känsla så du upprepar för dig själv ”jag är värdelös” om det är det du vill bearbeta och känner. Det låter helt galet, att berätta för en själv att man är värdelös och knacka på punkter får en att må bättre. Det är samma process dock som under healingen och många andra behandlingar. Känslan får komma fram eller snarare reaktionen på känslan som är rädsla, ilska eller att vara ledsen och sen används akupunkturpunkterna för att få kroppen att slappna av. Att sluta spänna sig och släppa in den faktiska känslan istället för att hålla emot.
Jag trodde att när jag väl släppt in känslan så skulle det vara en förstorad version av vad jag kände redan men jag insåg att det jag kände och upplevde som känslor var bara en mot reaktion mot att slappna av in i den faktiska känslan. När var på en healingbehandling och jag mitt uppe i en känslostorm och blev guidad att bara slappna av. Det hade krävts mycket av att arbeta fram en känsla av förtroende först så att jag faktiskt litade på att vad som än hände så skulle jag få hjälp att hantera det av personen vid min sida. När jag slappnade av så försvann den ursprungliga känsloreaktionen och istället fick jag en varm och behaglig känsla som liksom rann in i mitt hjärta och efteråt så kände jag mig fri. Den känslan man kan ha ibland när man gråtit mycket och det känns bättre efteråt. Spänningen som skapades av känsloreaktionen lät jag slappna av och hela jag blev lite mer avslappnad. Efter att jag lärt mig hur det kändes och att det inte var något farligt har jag gjort samma sak varje gång något kommer upp som gör att jag antingen blir rädd, ledsen eller arg. När de spänningskänslorna tar över hela min kropp så andas jag och skapar ett mantra över det jag känner just då. Som ”jag är värdelös”, ”Jag är ensam”, ”jag är rädd”. Mantrat använder jag som ett sätt att förankra känslan så att när jag börjar slappna av och släppa in det jag faktiskt behöver känna att jag kan använda mantrat för att se om reaktionen lättar. Så jag andas, använder mantrat och försöker slappna av och släppa in det jag håller på avstånd med min känsloreaktion. Efter en stund brukar jag lyckas och en ny känsla sipprar in i mitt hjärta. Ibland varm och ibland kall. Själva handlingen att slappna av när reaktionen är uppe vid ytan är läkning.
Alla sjukdomar kan inte läkas så här för alla sjukdomar är inte alltid kopplade till en känsla eller ett minne. Jag skulle dock vilja påstå att otroligt många är det. Så för att förenkla vad en sjukdom är och vad läkning är så är sjukdom en spänning och att läka är att slappna av.
