Sagoslut
Jag har hela mitt liv läst mycket böcker och älskar sagor så det är inte så konstigt att jag alltid sett fram emot mitt lyckliga slut. Det slog mig igår att jag har byggt upp en inre sanning som jag måste omvärdera. Jag har känt att det varit min rätt att få ett lyckligt slut, att all smärta jag varit med om i mitt liv borde balanseras ut med lika mycket lycka. Smärta, sorg och trauma kommer oftast allt på en gång, stora händelser som man minns att precis då var de det hände. De händelserna tog jag med mig och bar runt på och de har jag bearbetat och släppt taget om en i taget. Det har tagit tid och mycket inre jobb men jag har fortfarande känt att något saknats. De stora magiska händelserna i mitt liv har varit redan men de var där och sen var de borta igen. Som när jag träffade en helt otrolig man som sen funnits i mitt liv och stött mig i allt i så många år. Födseln av våra två otroliga barn och alla fina stunder vi haft tillsammans som familj. Ändå kändes det inte som om de stunderna levde upp till vad jag förväntade mig av ett lyckligt slut. Jag ville hela tiden ha mer. Jag väntade på stora spektakulära händelser som skulle vara lika minnesvärda och ändra mitt liv på samma sätt som de negativa har.
Jag är så van ifrån sagorna att helt plötsligt så är sagan slut, allt ordnar sig och huvudkaraktären lever lycklig sen resten av sitt liv. Det är inte realistiskt, jag vet det, men jag tror att det inte bara är jag som väntar på ett sagoslut. Vi vill ha spektakulära händelser som kan väga upp för de saker som påverkat oss negativt, en stor final, en belöning för att vi klarat oss igenom de svåra stunderna. Det hände aldrig och nu har jag börjat tänka om. Att vara lycklig handlar inte om en dag eller en kort stund med extrem lycka utan det är de små stunderna varje dag. Att vakna upp och se fram emot min dag, att se mina barn växa upp och upptäcka världen, att ha de små lyckliga dagliga stunderna. Kyssarna från min Anders och kärleken mellan oss som är så självklar för mig men ändå något som jag är så otroligt tacksam för. Jag har lärt mig sen längesen att aldrig ta något för givet, jag vet hur snabbt hela ens liv kan vändas upp och ned men jag har haft svårt att se det som redan fanns framför mig. Jag har letat efter magi i världen när den största magin redan fanns där framför mig.
Om du letar efter dig själv så hittar du gud/gudinnan inom dig och om du bara kan öppna dina ögon så kan du se att ditt sagoslut redan är där framför dig. I de små sakerna som varje dag ihopslagna är i sig större än alla negativa stunder genom ditt liv. Jag behövde komma hela vägen hit för att inse att det lyckliga slut som jag kände att jag förtjänade hade jag redan fått. De små fina stunderna är det som tillsammans blir vårt lyckliga slut inte en stor fyrverkerishow som snabbt är över.
När jag var liten så gillade jag att ta små promenader helt själv, jag var kanske nio år gammal och gick runt och hoppades stöta på andra människor. De var oftast inne i sin egen värld och såg upptagna och stressade ut och jag brukade fånga deras blick och ge dem ett stort leende. De gånger som de log tillbaka var det bästa jag visste, att få sprida lite glädje gav mig en så otroligt fin känsla. Ett leende i taget från några få gjorde min dag då. Jag vill gå tillbaka till den personen jag var då, osjälviskt ville jag ge det jag hade då utan att jag förväntade mig något tillbaka men de gånger då jag fick ett gensvar gjorde att allt var värt det. Jag vill ta in all den glädjen, kärleken och lyckan jag har i mitt liv och ge ut det jag har i överflöd av till andra och om de ger mig ett leende tillbaka eller inte gör detsamma för jag vet att min gåva är värd att ge.
