Tillbaka i Spanien
Jag kom nyligen hem från Spanien, Agua Amarga efter en vecka med Leif, Johanna, Micke och massor av härliga kurskamrater. Vi spenderade fyra dagar med att lära oss mer om den fem elementen och om oss själva. För mig personligen så har de dagarna vänt upp och ned och ut och in på min inre världsbild. Det är svårt att förklara precis vad som händer på kurser med Leif men jag får insikt efter insikt om mig själv och sen helt plötsligt faller allt på plats. Det återkommande temat denna gången var våra rötter och hur vi påverkas av våra föräldrar och av vår omgivning och efter att ha haft det i bakhuvudet flera dagar så gick det upp för mig att jag fortfarande är styrd av mina föräldrars åsikter även om jag inte trodde det själv. Jag har haft en enorm drivkraft i mitt liv att hela tiden bli bättre. Att jag inte är bra nog som jag är, utan att jag alltid måste sträva efter mer. Det är en stressande känsla men också en som har drivit mig framåt och fått mig att skaffa kunskap som jag är otroligt tacksam för. Det är också den drivkraften som fått mig att vilja utforska mig själv mer. Jag insåg att jag fortfarande söker min pappas bekräftelse, trotts efter så många år då jag helt kapat kontakten. Det behovet av att få kärlek från sin förälder är så stort att det gräver sig djupt ned i en själv och blir som en del av ens kärna. Att vara bra nog och duga i min fars ögon har varit min drivkraft att alltid förbättra mig själv och att erkänna det för mig själv fick mig att äntligen kunna släppa taget om det. Jag förändrade en grundläggande sanning om mig själv förra veckan och det fick mig att tappa fotfästet ett tag. Vem är jag då om jag inte alltid strävar efter att duga? Om jag bara duger precis som jag är?
De senaste åren har jag gått igenom ett spirituellt uppvaknande och jag har ofta varit otålig och velat att det ska gå snabbare. Efter denna omgången i Spanien så förstår jag vikten av att förädling av den du är inte kan stressas fram och att jag har gått i precis den takt som jag behöver för att det inte ska bli för mycket på en gång. Även om vi kan släppa på rädslor och murar snabbare så behöver vårt sinne följa med i processen och klara av att förstå alla förändringar för att det ska gå ihop. Hur den nya inre sanningen ser på världen omkring oss. Om det går för snabbt är det lätt att tappa greppet om verkligheten och istället bli vilse i sitt eget sinne. Om jag hade haft samma insikter som jag hade förra veckan bara för ett halvår sen hade det blivit för mycket för mig. Många andra insikter tidigare har också känts som på gränsen till vad jag klarar av att ta in. Att inse att något som man anser vara en sanning i en värld är något som inte alls är sant eller som du inte behöver gör att man tappar fotfästet ett tag och måste hitta nya sätt att ta sig till marken igen. Det är omvälvande och läskigt även om det man släpper har skapat mycket sorg och smärta. Vi är vanedjur och genom våra liv bygger vi upp en inre värld som förklarar den yttre för annars skulle allt mest kännas som kaos. Vi behöver stabilitet och trygghet för att må bra och varje gång vi får nya insikter så behöver vi hitta tillbaka till en ny trygghet.
Genom mitt liv så har kontroll varit en stor del av mig och att tappa kontrollen vore något av det värsta som skulle hända mig. Jag tror att det är en stor anledning varför droger skrämmer mig så mycket. Jag har aldrig velat ens testa för att jag är rädd för den värld som skulle öppna upp sig för mig då. Skulle jag i ett svep inse att alla mina inre sanningar inte faktiskt är sanna så skulle det helt rasera den fragila trygghet jag kände och kasta in mig i en värld där allt kändes otryggt och farligt. Det behövde ske steg för steg och det behövde ske i min unika takt.
Jag har varit otålig och känt att min utvecklig gått för långsamt. Ständigt sökt och utmanat mig själv att komma längre att bli bättre, bli mer mig själv. Det har varit svårt för mig att stå still och bara vara tacksam och glad för hur långt jag kommit. Det är som att jag vill fly undan från all smärta i mitt liv och lämna den bakom mig så snabbt som möjligt. Jag ville vara den duktiga flickan som fick min uppgift att hitta mig själv och klara den så fort och felfritt som möjligt. Jag har insett nu att det har gått väldigt snabbt, inte för snabbt men ändå snabbt. Det är ingen tävling. Jag var driven så hårt av min egen vilja att duga och att för en gång skull kunna se mig själv i spegeln och känna att jag gjort ett bra jobb och att på något bakvänt sätt vara bra nog för min pappa. Samtidigt som jag släppte min sanning att jag behöver bevisa att jag är bra nog för honom har stressen att utvecklas mer spirituellt också släppt. Jag har inte bråttom längre och jag är stolt över mig själv för där jag är idag. Jag är också stolt över den långa väg jag gått för att komma hit, varje steg sen jag föddes. Det är erfarenheter som gör mig till den unika individ jag är och som jag kan använda framöver som min helt egna verktygslåda.
Vi är de vi är. Vi har vår egen väg att ta i detta livet och på något sätt så blir det precis som det är meningen att det ska bli. Jag hade aldrig kommit hit där jag är idag utan all den hjälpen jag fått på vägen. Gemenskap, vänskap och kärlek har varit otroligt viktigt för mig och jag släpper in det mer och mer i takt med att jag hittar mer mig själv. Tack alla ni som finns i mitt liv!
