Häxan i Spanien
Utdrag från min dagbok skrivet 27/4-2023
Hemma igen efter en vecka av pånyttfödelse. Jag kommer aldrig glömma veckan som har gått. Leif jobbade hårt med oss alla 16 för att vi skulle hitta oss själva men det som påverkade mig mest var ett spöke.
Jag fick höra i början av veckan att ibland kunde man höra någon som sprang på taken på natten och en del fick besök av den gamla damen eller trollpackan som bott på platsen innan hotellet Real Agua Amarga byggdes. Hon valde ut några på kurserna varje år att besöka men jag trodde inte helt på det eller att jag skulle få besök.
En natt vakna jag vid 2-3 tiden och kände som en stor energi samling i närheten, det kändes som om någon stod bara några meter bort, precis som man kan känna när någon tittar på en. Jag gick upp och sprang till toaletten och sedan tillbaka. Helén, min rumskompis, låg och sov lugnt i sängen och jag la mig igen och tänkte att det nog bara var inbillning. Men då började energi samlingen röra sig mot mig och jag kunde inte låtsas som att det var inbillning längre. Jag var lite rädd men mest kände jag ett stort obehag. Jag försökte säga nej om och om igen och trycka bort energin med min vilja men det tjänade inget till. Varje gång jag sa nej så tryckte energin bara på mer.
Jag insåg att det antagligen var den gamla damen, energin var extremt stark men verkade inte vilja mig något illa så till slut släppte jag in den. Jag fylldes mer och mer av energin, en energi som kändes främmande för mig mer likt urkraften i ett berg eller naturen än den jag är van vid. Senare så förstod jag att den kraften var ren yin eller den feminina kraften, moder jord eller vad du vill kalla det. När jag blundade så såg jag en bild av en kvinna som stadigt tog sig upp för ett berg. När kraften sedan släppte på trycket så låg jag helt uppfylld av energi och hela kroppen vibrerade och stack ett bra tag innan jag kunde somna om.
På morgonen vaknade jag helt skakig och förvirrad. Jag tog mig snabbt upp och vidare till morgonens Tai chi och undvek att försöka se någon i ögonen. Det kändes jobbigt att vara omgiven av människor och inte ha något utrymme att smälta händelsen själv. När jag träffade på Johanna som är en av Leifs lärjungar och hjälper till att leda kursen så såg hon direkt att något var fel. Jag berättade lite kort vad som hänt under natten. Vid frukosten var det flera som var nyfikna på vad som hänt men jag kände att jag knappt hunnit fatta själv vad som hänt.
När vi sen alla satte oss på golvet i kurssalen och väntade på att Leif skulle börja dagens föreläsning så satt jag och tittade i golvet men kände att Leif gick fram och tillbaka för att sen stanna framför mig och sätta sig på huk framför mig. Vi pratade om vad som hade hänt men på något sätt kändes det som att det bara var han och jag där. Han sa att jag hade fått en livsgåva av den gamla damen och att det var första gången som hon gjort så för någon som han vet. Senare sa han också att jag måste bestämma mig och svara på damens fråga innan kvällen annars skulle hon komma tillbaka igen. Vilken fråga? Jag hade inte fått någon fråga bara en bild men samtidigt kände jag extremt starkt att jag behövde följa den bilden.
Innan lunchen hade vi en övning där man skulle para ihop sig två och två och öva på att högt säga ja och nej till varandra. Vi parades ihop med någon som hade svårt för det andra av orden så jag som hade svårt att säga ja parades ihop med en som hade svårt att säga nej. Vi hjälpte varandra och efter mycket tårar kunde vi båda gå fram till varandra och skrika JA! och NEJ! i varandras ansikten. Att ett så litet ord ska vara så svårt? Jag har svårt att svara ja på nya saker då jag hellre vill hålla mig till sånt jag är van vid och slipper utmana mig själv men nej har alltid varit lätt för mig att säga.
Efter lunchen hade vi vår enda lediga eftermiddag den veckan och jag kände att jag ville ta en promenad. Jag hade undvikit att gå långt hela veckan då jag hade ont i mitt vänstra ben och var orolig att jag överansträngt mitt it band. Jag ville passa på att nu när vi hade tid att få se omgivningarna lite och min första tanke var att gå till den lilla byn i närheten dit de flesta andra skulle. Samtidigt kunde jag inte släppa den bilden jag fått till mig under natten och kände på mig att idag är det inte jag som väljer vart jag ska. Det skulle klättras i berg samma som jag sett den gamla damen göra allt annat var väsentligt. Så jag började gå och lät min intuition leda vägen.
Jag gick längs den enda asfalterade vägen ner mot byn men kom till en grusväg och svängde av på den. Längre fram på grusvägen hängde en kedja över vägen och en tydlig skylt visade att detta var privat område. Då kände jag min rädsla som bubblade upp inom mig. Vad gör jag här? Här får man inte gå, jag måste vända om. Men idag var det inte jag som bestämde och det enda jag kunde göra var att stå stilla och hur mycket jag än försökte vända mig om och gå tillbaka gick inte det. Jag kunde bara stå stilla eller fortsätta framåt så jag fortsatte. Ett steg i taget. En stor ödla sprang plötsligt över vägen och jag som redan var rädd hoppade till ordentligt. Längre fram var det flera kaniner som plötsligt hoppade ur buskarna, jag blev mer och mer rädd ju längre jag gick. Mitt hjärta dunkade hårt i bröstet och jag var livrädd men jag fortsatte ändå framåt. Min intuition ledde mig in på mindre och mindre stigar upp för berget och jag var mindre orolig för att någon skulle bli arg för att jag var på deras mark och mer för att en orm eller ödla skulle komma fram ur en buske och bita mig. Jag hade på mig sandaler och shorts så efter ett tag var mina ben fyllda med rivsår och jag kände mig inte skyddad alls. Till slut fanns det ingen stig alls men jag hade en stark känsla att jag behövde fortsätta uppåt. När jag gick så försökte jag göra ljud, stampa med fötterna och göra rörelser med händerna för att skydda mig på något sätt och varna allt framför mig att här kommer jag. Det var flera gånger jag blev så rädd att jag stannade och försökte vända om men det gick inte och när jag försökte ta en lättare väg så blev jag snabbt omdirigerad tillbaka.
Bild: Berget jag klättrade upp för
Till slut kom jag över ett krön och kände en kall vind av havsluft möta mig, då visste jag att jag var framme. Det hade tagit mig en timme att komma hit från hotellet och jag var varm, svettig, flera rivsår och trött, men jag var framme. På något sätt kände jag när jag stod där frågan som jag behövde svara på. En fråga jag behövde all min träning tidigare på dagen med att svara ja. Är du redo att sluta förneka dina gåvor? Är du redo att följa dina instinkter och din intuition? Är du redo att från denna dagen och framåt välja att steg du tar, varje vägval ska vara mot att vara sann mot dig själv och att du ska hjälpa människor och inte längre gömma dig?
Efter några försök så lyckades jag skrika JA! ut över dalgången. Jag var inte rädd längre. Vägen ner från berget var så mycket lättare än vägen upp varit. Jag kände mig som en ny person, utan alla rädslor jag burit på. Det var dags att börja leva på riktigt.
Bild: Utsikt från berget där jag skrek JA!
Jag är Yin
Jag är Yang
Jag är förändring
Jag är kraft
Jag är kärlek
Orden bara kom till mig men kändes så rätt, som ett perfekt sätt att beskriva mig.
Resten av dagen var jag helt slut men så lycklig. Den kvällen var jag lite rädd för att lägga mig men fick en lugn natt. Häxan hade fått sitt svar. Nästa morgon vaknade jag och hade ett lugn i hela mig. Jag kände mig så balanserad och i mig själv, fullständigt jordad. När jag mötte Leif vid frukosten hälsade han mig med "Välkommen kvinna!" och ja, jag kände verkligen att jag nu var hel och äntligen omfamnat min kvinnliga sida.
Sista natten på hotellet vaknade jag vid 4-5 tiden och hörde någon som gick på taket och som sen ställde sig precis över sängen där jag låg. Det kändes som ett hej då från den gamla damen. Jag tror att en del av mig alltid kommer vara kvar där på den platsen och på berget precis som en del av henne alltid kommer finnas kvar hos mig. När jag vaknat sen igen någon timme senare gick jag ut till olivträdet på gården på hotellet. Jag kände en stark koppling till det olivträdet och hade fått höra att det var den gamla damens favoritträd och att hon brukade sitta på den kala grenen. Jag sa hej då till trädet och till min häpnad så kom en räv trippande fram ett par meter ifrån mig med en ung kanin i munnen. Det kändes som en cirkel slutits.
Bild: Den gamla damens olivträd
Tankar då jag skriver av det här:
Jag var så säker då att jag rett ut allting och att mina rädslor var borta. Att jag helt omfamnat min feminina sida. Men nu kan jag säga att det är saker jag fortfarande jobbar på. Livet fortsätter och vi sätter upp nya blockeringar och hittar nya rädslor som behöver bearbetas. Jag lever fortfarande efter frågan som damen gav mig och som jag då lovade ja till och jag har inte tänkt ändra mig. Det är sällan man behöver möta en rädsla bara en gång och livslånga problem försvinner inte bara för att man klättrar upp för det berget en gång. Vi måste fortsätta varje dag att leva mot de mål vi har och om och om igen klättra upp för läskiga berg och få perspektiv igen så att vi kan lova en gång till att göra bättre.
