Tillbaka i Spanien

Jag kom nyligen hem från Spanien, Agua Amarga efter en vecka med Leif, Johanna, Micke och massor av härliga kurskamrater. Vi spenderade fyra dagar med att lära oss mer om den fem elementen och om oss själva. För mig personligen så har de dagarna vänt upp och ned och ut och in på min inre världsbild. Det är svårt att förklara precis vad som händer på kurser med Leif men jag får insikt efter insikt om mig själv och sen helt plötsligt faller allt på plats. Det återkommande temat denna gången var våra rötter och hur vi påverkas av våra föräldrar och av vår omgivning och efter att ha haft det i bakhuvudet flera dagar så gick det upp för mig att jag fortfarande är styrd av mina föräldrars åsikter även om jag inte trodde det själv. Jag har haft en enorm drivkraft i mitt liv att hela tiden bli bättre. Att jag inte är bra nog som jag är, utan att jag alltid måste sträva efter mer. Det är en stressande känsla men också en som har drivit mig framåt och fått mig att skaffa kunskap som jag är otroligt tacksam för. Det är också den drivkraften som fått mig att vilja utforska mig själv mer. Jag insåg att jag fortfarande söker min pappas bekräftelse, trotts efter så många år då jag helt kapat kontakten. Det behovet av att få kärlek från sin förälder är så stort att det gräver sig djupt ned i en själv och blir som en del av ens kärna. Att vara bra nog och duga i min fars ögon har varit min drivkraft att alltid förbättra mig själv och att erkänna det för mig själv fick mig att äntligen kunna släppa taget om det. Jag förändrade en grundläggande sanning om mig själv förra veckan och det fick mig att tappa fotfästet ett tag. Vem är jag då om jag inte alltid strävar efter att duga? Om jag bara duger precis som jag är?

De senaste åren har jag gått igenom ett spirituellt uppvaknande och jag har ofta varit otålig och velat att det ska gå snabbare. Efter denna omgången i Spanien så förstår jag vikten av att förädling av den du är inte kan stressas fram och att jag har gått i precis den takt som jag behöver för att det inte ska bli för mycket på en gång. Även om vi kan släppa på rädslor och murar snabbare så behöver vårt sinne följa med i processen och klara av att förstå alla förändringar för att det ska gå ihop. Hur den nya inre sanningen ser på världen omkring oss. Om det går för snabbt är det lätt att tappa greppet om verkligheten och istället bli vilse i sitt eget sinne. Om jag hade haft samma insikter som jag hade förra veckan bara för ett halvår sen hade det blivit för mycket för mig. Många andra insikter tidigare har också känts som på gränsen till vad jag klarar av att ta in. Att inse att något som man anser vara en sanning i en värld är något som inte alls är sant eller som du inte behöver gör att man tappar fotfästet ett tag och måste hitta nya sätt att ta sig till marken igen. Det är omvälvande och läskigt även om det man släpper har skapat mycket sorg och smärta. Vi är vanedjur och genom våra liv bygger vi upp en inre värld som förklarar den yttre för annars skulle allt mest kännas som kaos. Vi behöver stabilitet och trygghet för att må bra och varje gång vi får nya insikter så behöver vi hitta tillbaka till en ny trygghet.

Genom mitt liv så har kontroll varit en stor del av mig och att tappa kontrollen vore något av det värsta som skulle hända mig. Jag tror att det är en stor anledning varför droger skrämmer mig så mycket. Jag har aldrig velat ens testa för att jag är rädd för den värld som skulle öppna upp sig för mig då. Skulle jag i ett svep inse att alla mina inre sanningar inte faktiskt är sanna så skulle det helt rasera den fragila trygghet jag kände och kasta in mig i en värld där allt kändes otryggt och farligt. Det behövde ske steg för steg och det behövde ske i min unika takt.

Jag har varit otålig och känt att min utvecklig gått för långsamt. Ständigt sökt och utmanat mig själv att komma längre att bli bättre, bli mer mig själv. Det har varit svårt för mig att stå still och bara vara tacksam och glad för hur långt jag kommit. Det är som att jag vill fly undan från all smärta i mitt liv och lämna den bakom mig så snabbt som möjligt. Jag ville vara den duktiga flickan som fick min uppgift att hitta mig själv och klara den så fort och felfritt som möjligt. Jag har insett nu att det har gått väldigt snabbt, inte för snabbt men ändå snabbt. Det är ingen tävling. Jag var driven så hårt av min egen vilja att duga och att för en gång skull kunna se mig själv i spegeln och känna att jag gjort ett bra jobb och att på något bakvänt sätt vara bra nog för min pappa. Samtidigt som jag släppte min sanning att jag behöver bevisa att jag är bra nog för honom har stressen att utvecklas mer spirituellt också släppt. Jag har inte bråttom längre och jag är stolt över mig själv för där jag är idag. Jag är också stolt över den långa väg jag gått för att komma hit, varje steg sen jag föddes. Det är erfarenheter som gör mig till den unika individ jag är och som jag kan använda framöver som min helt egna verktygslåda.

Vi är de vi är. Vi har vår egen väg att ta i detta livet och på något sätt så blir det precis som det är meningen att det ska bli. Jag hade aldrig kommit hit där jag är idag utan all den hjälpen jag fått på vägen. Gemenskap, vänskap och kärlek har varit otroligt viktigt för mig och jag släpper in det mer och mer i takt med att jag hittar mer mig själv. Tack alla ni som finns i mitt liv!

Rätt och fel

Jag har gått genom mitt liv och varit övertygad om att det finns rätt sätt att leva och vara på och ett fel sätt. Det har varit en så stark övertygelse hos mig att jag inte ens ifrågasatt det. Jag har strävat efter att leva rätt att vara en duktig flicka och göra vad alla förväntar sig av mig så länge att jag inte kunde se någon annan väg. Jag stängde av känslor och minnen hos mig själv då de var fel och fortsatte att leva med en del av mig själv bakom lås och bom. Jag tror de flesta av oss väljer att låsa in delar av oss själva som inte passar in. Vi väljer att anpassa oss och för att göra det lättare så stänger vi in de delarna och glömmer bort de.

Sen jag började bli mer intresserad av spiritualitet så har jag vid flera meditationer märkt att jag har som ett skynke inom mig. Jag har sett skuggor från andra sidan men vad jag än försökt göra så är skynket kvar. Som att jag inte hade tillgång till hela min inre värld utan bara delar av den och resten fanns bakom det skynket. Jag visste inte vad det var men jag kände en stark längtan av att bara dra bort skynket och vara hela mig.

För några veckor sen så började jag tänka om och om igen på en meditation vi gjorde på första kursdelen på healingkursen med Leif. Vi satt alla och blundade och Leif guidade oss ned i marken under oss och plötsligt så kände jag ett tryck av energi mot mig. Direkt var jag ett barn igen och låg i min säng. Jag hade inga gardiner för fönstret och kunde se gatlyktorna utanför lysa in i rummet. Jag var helt vaken men kunde inte röra på mig, jag såg en figur i taket som rullade på en stor sten. Figurens golv var mitt tak och den rullade stenen fram och tillbaka över taket och kom närmare och närmare. Samtidigt så kände jag en energi trycka emot mig, den gjorde mig illamående och rädd och den fortsatte att trycka på mer och mer. Jag hade samma upplevelse om och om igen kvällar jag hade svårt att sova men så en dag så kom den aldrig tillbaka. Nu i den meditationen så kände jag exakt samma energi som jag känt då och jag var direkt livrädd. Jag hörde Leifs röst som lugnt sa ”släpp in den, släpp taget, var inte rädd” jag slutade kämpa emot och släppte in energin i mig och den blev en del av mig istället och även om jag kände mig skärrad så var rädslan borta och jag var lugnare.

Nu ett och ett halvt år senare så kunde jag inte sluta tänka på den upplevelsen, jag ville veta vad det var. Vad var det för energi? Vad hade egentligen hänt och varför hade jag känt av samma som barn? Jag gick på behandling hos Leif och under behandlingen så frågade jag honom om vad jag upplevt. Han sa att det vi gjort var en jordande meditation och energin jag känt var bara det, jordning. Jag förstod ingenting, jag har jordat mig hundratals gånger men det har aldrig känts likadant. Leif tog min hand och bad mig att tänka på den energin igen och direkt dök den upp, han hjälpte mig att släppa in energin och möta min rädsla. Efter ett tag så var energin i mig och från att ha varit rädd så kände jag istället frid och ett lugn i mig själv som var helt nytt. Jag var för första gången på väldigt länge helt i min egen kropp och jordad i mig själv. Jag hade mött min största rädsla, den energin från när jag var liten och istället för att kämpa emot den eller modigt mött den så släppte jag in den i mitt hjärta och lät den bli en del av mig.

Jag vet fortfarande inte varför den upplevelsen kom till mig som barn men jag förstår nu att det aldrig var något farligt. Det okända skrämde mig men den ville mig bara väl. Den ville hjälpa mig att vara i min kropp utan rädsla. Jag har levt så mycket av mitt liv i mitt huvud och jag har märkt det så tydligt nu de senaste veckan sen jag släppte in jordningen. När jag pratar med andra så editerar jag inte mig själv längre, jag bara svarar och är där i ögonblicket på samma sätt som jag gör när jag skriver den här bloggen. Jag försöker inte hitta det bästa sättet att svara på något utan jag bara säger det jag känner för. Det skrämde mig lite men efter att ha insett varför så är det bara skönt nu. Jag är mer i min kropp och svävar inte en bit ovanför och observerar mitt liv snarare än lever det. Nu är jag i mitt liv och lever det, det som kommer får komma.

I samband med denna insikten har en hel drös med minnen och känslor låsts upp. Skynket har lyfts bort och jag insåg att det var alla mina fina minnen och känslor från barndomen som jag hade låst in. Dualiteten av att ha bra minnen och känslor om en barndom som också på många sätt var extremt jobbig var svårt för mig att få ihop. Istället stängde jag bort de bra känslorna och lät de jobbiga vara kvar. Det var så viktigt för mig att det fanns rätt och fel, svart och vitt att jag envist stängde bort allt som kunde visa på en gråskala. Att ett minne kan vara bra och dåligt på samma gång. Att man kan älska och hata någon på samma gång. Så mycket i mitt liv har inte gått ihop förens nu eftersom att jag såg livet genom svartvita glasögon. Jag förstår nu, det går ihop och jag kan tillåta mig själva att se mina minnen för vad de är istället för jag vill att de ska vara. Jag är jordad och jag har ett helt öppet hjärta och alla känslor får vara här, en stund tills jag släpper de vidare.

Finns det en kurs för självkänsla?

Sen jag började min resa i den spirituella världen har jag följt strömmen. Strömmen i det här fallet är en konstant törst efter kunskap, bok efter bok efter bok och kurs på kurs på kurs. Jag har på senaste känt en otroligt stor påtryckning från överallt att det är dags att ta nästa steg men jag är rädd. Så jag började känna efter lite mer vart kommer den här rädslan ifrån och som ett litet eko inom mig själv hörde jag “du är inte bra nog”. Hur blir jag bra nog? Undrar jag då, behöver jag ett diplom som säger att jag nu gått klart utbildningen till healer/medium/shaman/völva och fått det stämplat av någon uråldrig vis dam eller gubbe? Är jag bra nog då? När någon som ses som en ledare inom det man lär sig om säger att du duger. Är jag bra nog då?

Det är väldigt nytt hela idé om att du kan gå en utbildning inom spiritualitet och att du måste ha ett diplom för att på riktigt vara en healer eller ett medium. Samtidigt som jag tycker att det är bra att det finns lite krav på att få kalla sig någonting så bryter vi mot den gamla traditionen av att jobba med något spirituellt är ett kall du hör inom dig snarare än att du gått en viss utbildning. Oftast har det varit ett motvilligt kall då den vägen är ensam och svårt att gå men när du väl har hört det går det inte att säga nej.

Vi är så vana från vår kultur att för att ha en viss karriär så går vi alla enligt samma mönster. Vi går klart skolan, sen gymnasiet, sedan vidare till högskolan och efter ett par år får vi vårt diplom och först då är vi bra nog att vi FÅR börja jobba med det. Jag tror vi är extremt inrutade i det här mönster och konstant söker vi bekräftelse från någon annan. Vi vill få vårt diplom, sen vill vi få det där jobbet och på så sätt har vi förtjänat att känna att vi har tillräcklig kunskap och att vi duger. Sen om vi får för oss att vi letar efter något mer, vi vill utforska nya delar av de vi är inom det spirituella så finns den välbekanta tryggheten där också i form av ändlösa kurser. Du kan hela ditt liv få fler och fler diplom som sen berättar för världen hur mycket du kan. Är du bra nog då?

Jag tror att mitt sökande efter mer och mer kunskap istället har varit som ett konstant viskande inom mig själv att jag inte är bra nog. Varje ny bok, varje ny kurs är bara ännu ett bevis på min brist på kunskap och att se det otroliga utbudet vi har idag av spirituella kurser gör att man kan fastna där för alltid. Varje ny kurs du börjar så säger du till dig själv att andra vet bättre, jag är inte bra nog, jag kan inte tillräckligt. Hur ska vi bryta den här cykeln då? För mig själv så tror jag att svaret är att istället för att titta på allt som jag inte kan än eller ens det som jag faktiskt kan så behöver jag se på den jag är utan all kunskap. Duger jag Maria utan all kunskap, är jag stolt över den jag är som person och kan jag se att bara vara jag är bättre än något diplom? Om jag känner efter så kan jag också känna mitt kall, det är det som driver mig annars hade jag inte fortsatt att söka.

Jag älskar att det finns alla dessa kurser och böcker som ger möjlighet till vem som helst att börja utforska den spirituella världen men jag tror också att många som jag fastnar i samma cykel. Vi vill alla känna att vi kan tillräckligt mycket och har tillräcklig kunskap för att passa in i vilket sammanhang som helst. Vi vill kunna visa hur magiska vi är. Jag känner mig inte mer magisk nu efter så många kurser och böcker än vad jag gjorde för två år sen. Jag känner mig inte som en bättre healer bara för att jag lärt mig mer. Den jag är, är fortfarande densamma och jag måste lära mig att omfamna och acceptera mig själv som bra nog. Först då kommer jag ha självförtroendet att kasta mig ut och våga sikta mot mina drömmar. Det finns ingen kurs för det. Utan det är mer om att våga sitta och lyssna på sig själv. Se alla dina egenskaper och se att de är bra nog även utan kunskap för det är den du är. Magi är inget man lär sig från en bok, det är en naturlig del av allt och den finns inom dig om du är modig nog att våga titta.

 

Häxan och blixten

I fredags var jag ute på en promenad på lunchen, jag jobbade på kontoret och behövde komma ut, få lite luft och röra på mig. Många gånger när jag tar längre promenader så låter jag min hjärna fritt flyga iväg och jag brukar dagdrömma väldigt intensivt. Det är som att jag är i drömmen men samtidigt är jag helt medveten om att jag är ute på en promenad på samma gång. Jag var plötsligt i Spanien på hotellet där häxan, Mama Oliva håller till och hon kallade fram en storm. Jag försökte mota bort stormen men då kallade hon fram en blixt precis bredvid mig som en varning. Jag tog min högra hand rakt in i blixten väldigt övermodigt och ville visa att hon inte skrämmer mig och direkt kände jag en enorm kraft som rusade uppför min arm rakt mot mitt hjärta. Det var ingen dagdröm längre, kraften var på riktigt och jag blev väldigt rädd. Jag hann tänka; vad händer och nej, jag satte upp ett mentalt skydd runt mitt hjärta snabbt. Kraften stannande i armen och halvt i chock var jag plötsligt tillbaka på kontoret. Resten av dagen var jag skakad och när det var dags att gå hemåt började jag fundera över den rädsla jag känner för Mama Olivas kraft. Jag blir rädd för jag vet inte vad för avsikt hon har och ännu räddare då det känns som att jag inte kan göra något för att stoppa henne. Det är som en naturkraft och jag är en liten myra. Denna gången kunde jag hejda kraften men jag kände den fortfarande i min arm som att den bara väntade på att jag skulle släppa min gard så skulle den fortsätta rusa rakt mot mitt hjärta. 

Jag tror att det är fel av mig att tänka att det finns en avsikt bakom kraften, det finns ett intresse men det går inte att säga om en kraft är ond eller god i sin avsikt. Jag behöver ha mer tro på att det finns ett syfte med allt och att om jag ändå inte kan stoppa den istället välkomna den och inte vara rädd längre. Jag släppte skölden runt mitt hjärta och välkomnade den fortfarande pulserande kraften i min högerarm. Den rusade in och spred sig ifrån mitt hjärta långsamt genom hela min kropp under eftermiddagen och kvällen. Jag tror att insikten var viktig, att jag fick tillfälle att tänka igenom och acceptera kraften innan den tog sig vidare men jag tror att till slut hade den gjort som den velat ändå. När kraften kom in i mitt hjärta var det en sprudlande glädje och lycka som sedan spred sig vidare. Den gav mig samma känsla i kroppen som efter en healing och växte och jobbade i min kropp under helgen.

På söndagen så gjorde jag en vägledd meditation om att ändra en av sina historier som håller en fast. Min historia som har snurrat i mitt huvud i flera år nu är om jag inte trivs med den karriär som jag har nu, vart är det då jag vill? Vad är nästa mål att ta mig emot och vad skulle det vara för drömscenario? När jag nu pluggar till coach så har jag fått lära mig om och om igen vikten av att sätta ett mål att gå emot. Jag älskar utmaningar så att sätta ett mål för mig själv och nå det är något jag verkligen gillar. Mitt mål att bli spelprogrammerare och alla de utmaningar som det innebar var otroligt spännande och roligt och jag skulle älska att ha en sån klar målbild igen att ta mig emot. Jag har saknat att jag inte känner en klarhet om vart jag är på väg och det har gjort att jag känt mig vilsen och osäker. Jag har haft väldigt klara insikter i vad som är rätt nästa steg för mig just nu men jag har inte sett hur det steget är en plattform för att komma vidare till ett mål. Dit jag är på väg har inte känts klarare utan snarare mer förvirrande. Jag har letat efter min plats, min väg och någonstans där jag kan känna mig trygg att vara helt mig själv. Hemma känns det nu så efter mycket inre jobb men så fort jag kastas in i min jobbvardag så blir jag osäker på allt.

Under meditationen så vände och vred jag på min historia och insåg att dit jag är på väg kanske är ett mål, ett yrke, som jag inte sett eller som inte finns. När jag var liten ville jag bli en uppfinnare och skapa helt nya saker och varför kan jag inte nu som vuxen uppfinna en helt egen väg? Målet är inte viktigt, vägen dit är viktigt och så länge som jag är säker på nästa steg så behöver jag inte känna mig vilsen. Kanske är hela idén med mål inte relevant när det är ens liv man vill klura ut. Det viktiga är inte slutmålet utan själva resan. Vart jag är på väg kanske inte ens blir ett mål utan ett ständigt föränderligt tillstånd av att vara helt mig själv. Jag behöver tänka mindre och vara mer, förädla mig själv genom min resa och genom att hela tiden gå tillbaka till mig själv.

Tack Mama Oliva för ännu en viktig insikt, jag känner mig mer redo att igen åka tillbaka till din plats i Spanien och faktiskt komma dit som mer mig själv än förra gången jag var där. I slutet av oktober åker jag på healingkurs igen och jag ser så mycket fram emot nya magiska äventyr och insikter. Jag ska byta ut min rädsla för det okända till en förväntan, att vara nyfiken på vad som händer härnäst och lita på att den enda vägen jag kan ta är min väg.

 

Offer eller överlevare?

När jag var 12 år gammal var jag hos BUP och pratade med en psykolog. Mamma och pappa skulle skilja sig och eftersom mamma ville ha enskild vårdnad så ville de prata med oss barn om det. Jag kommer inte ihåg vad vi pratade om men jag kommer ihåg minen och känslan jag fick av psykologen. Hon tittade på mig med så stort medlidande och jag såg hur synd hon tyckte om mig. Jag kände mig trasig när hon tittade på mig så det fick mig att känna mig så liten och svag. Varje gång efter det när jag valde att öppna upp för vuxna eller vänner är det precis samma reaktion jag fått om och om igen. Efter ett tag började jag välja väldigt noga till vem och vad jag delade med mig av. Det är en fruktansvärd känsla att se genom en annan persons ögon hur trasig man är.

Genom livet har jag fått lära mig att man absolut inte ska tycka synd om en person med handikapp. Det är inte synd om en person som sitter i rullstol, det är bara så deras liv ser ut. Så varför är det synd om de som levt ett liv som inte ser ut som normen? Varför är det synd om oss som kämpat oss igenom motgångar och som idag lever med läkta eller oläkta sår som skapats av händelser i vårt liv? Jag är inte trasig, jag är inte en porslinsfigur någon tappat i golvet och som aldrig kommer bli densamma igen. Jag har levt mitt liv och det har skapat den jag är, hur kan det vara synd om mig för att jag har levt?

För att kunna läka behövde jag få hjälp av någon som såg mina sår och förstod smärtan i dem men också kunde se möjligheten till läkning. Någon som såg mina upplevelser som en rikedom av kunskap som kan leda mig vidare i livet så länge mina sår läker. Någon som såg den otroliga styrkan jag hade som kämpade på dag efter dag släpandes på ett enormt bagage av oläkta trauman och ändå fungerade utåt helt normalt. När smärtan är borta och såren läkta först då kan man se och använda all den kunskap man fått ifrån livet.

Om du tycker synd om någon för att de är det de är och upplevt det de har så respekterar du inte styrkan de har som gjort att de kommit dit de är idag. Du reducerar hela deras liv till att de är ett offer. Om du ser på någon som att de är ett offer och de känner sig som ett offer så skapar du bara ett större sår. Det är dualitet dock, jag skulle göra vad som helst för att skydda mina barn från att ha min uppväxt men samtidigt ångrar jag inte ett enda steg på min väg. Jag är så otroligt stolt över mig själv för att jag är inte bara en överlevare utan att jag också var modig nog att leta efter hjälp att läka mina sår. Trots att jag inte visste om det ens var möjligt.

Om du träffar någon som efter att du förtjänat det väljer att berätta om de svåraste delarna i deras liv. Inse hur mycket de måste lita på dig för att öppna upp sig och beundra modet och styrkan hos dem. De är inte synd om dem, de har bara levt ett liv som är annorlunda än dit, precis som vi alla är unika. Vi kan inte välja våra liv men vi kan välja hur vi reagerar och stöttar andra.

 

Spegelbild

Alla som känner mig vet att jag spenderar väldigt mycket tid åt att läsa och läsa. Jag har nästan hela mitt liv använt litteraturen som hjälp för att leta efter svar men utan att egentligen veta frågan. Det känns som jag nu äntligen börjar förstå frågan. I varje självhjälps bok jag läser så är min uppfattning att kärnan till de flesta problemen är att vi inte i grunden känner att vi är tillräckliga. Vi tvivlar på att de vi är innerst inne när vi släpper taget om alla våra murar och masker inte är bra nog. Vi är rädda att visa de vi egentligen är för att inte bli dömda. Vi skapar masker så att det är masken andra ser och dömer och inte de vi är i vår kärna samtidigt som vi sörjer att vi måste varje dag låtsas vara någon vi inte är. Så frågan är hur börjar vi lita på oss själva, hur släpper vi masken?

Ända sedan jag var liten har jag alltid kunnat se den delen som alla försöker gömma bakom maskerna och den har alltid varit så otroligt vacker för mig. Jag blev mer och mer förvirrad när jag växte upp då allt omkring mig ständigt visade mig att den delen, den skulle man gömma så djupt man kunde. Som tonåring så testar vi alla olika versioner av oss själva och då får vi också plötsligt en karta över vilka delar som tas emot bra och vilka som vi måste gömma djupt. Vi fortsätter i livet och får mer och mer regler från oss själva och från omvärlden vilken mask som är den som passar mest in och den vi ska ta på oss varje dag och visa utåt. Men en del av oss sörjer varje dag när vi tar på oss den där masken och den känns otroligt tung. Sen läser vi självhjälpsböcker, går i terapi eller går på kurser och får höra att det som kommer göra oss lyckliga är att ta av masken och visa oss sårbara för världen. Hur gör man det när man aldrig lärt sig det? Hur lär man om och vänder hela ens världsbild? Finns det ett sätt att göra det eller är det en unik väg för oss alla?

“I searched for God and found only myself. I searched for myself and found only God.” 

- Mawlana Jalal-al-Din Rumi

Ovan citat hörde jag idag och för mig så känns det som en stor pusselbit som behöver sättas på plats för att komma närmare att vi ska kunna vara oss själva. Vi dömer och tvivlar på oss själva för vi ser oss som en individ som behöver anpassa sig för att kunna fungera i flocken. Flocken är otroligt viktig för oss. Som flockdjur har vi i våra bas instinkter att vi behöver vår flock för att överleva och mitt behov som individ behöver alltid anpassa sig till flocken för att fortsätta passa in. Jag tror att vi människor har tagit behovet av flocken till det extrema. För att en flock ska fungera behöver den olika individer som har sina unika uppgifter för att flocken ska vara framgångsrik. Flocken behöver modiga individer som vågar ta risker för att lyckas få ihop mat eller försvara samtidigt som de individer som är mer försiktiga också är extremt viktiga för de är de som varnar flocken för fara och förbereder för alla eventualiteter så flocken kan överleva. I människo flocken så har vi slutat att värdera de individer som sticker ut och vi vill alla istället vara i mitten av alla extremer. Vårt flockbeteende är skadat.

Vi har en tendens att vara så hårda mot oss själva och andra när de beter sig på ett annat sätt än normen. Om vi vänder på det lite och tänker på en kull med hundvalpar istället. Hundvalpar är underbara och det skulle behövas en väldigt okänslig människa för att inte se det underbara i varje liten hundvalp. De är perfekta precis som de är, även om en del är modigare, mer framåt och sociala och andra är mer försiktiga, känsliga och är mer petig med vilka de leker och socialiserar med. De är alla precis som de ska vara, individer och perfekta precis som de är. Tänk om vi skulle ta den lite känsligare hundvalpen och träna den att gå emot sin natur, att bestraffa när den betedde sig på ett sätt som var naturligt för den och belöna den när den betedde sig emot sin natur. Till slut kanske den skulle lyckas sätta på sig den mask som vi skapat åt den, men till vilket pris? Kan vi börja titta på oss själva och varandra med samma kärlek och förståelse som vi ser på en hundvalp? Se att vi alla är unika och speciella och att det inte är något fel med att inte vara likadan som alla andra. Att flocken blir stark för att vi låter oss vara unika.

Tillbaka till citatet från Rumi, om vi letar tillräckligt djupt inom oss själva kommer vi till slut hitta gud. Från olika kulturer och religioner så berättas det om de som är upplysta som förstått meningen med allt, ofta är det fundamentala de insett att vi alla är en del av universum/gud. För mig är det självklart, när jag började tillåta mig själv att tro igen så var det inom mig själv jag hittade gud och gudinnan. De finns inom mig men också i allt annat, i varje liten sten och grässtrå och i varje människa och djur finns det gudomliga. Så att förneka en endaste liten del av den jag är är att förneka min tro och förneka gud och gudinnan. Det är en spegel som visar mig min egen potential och hur viktigt jag är. Samtidigt är jag inte viktigare än ett grässtrå men vi är båda en lika stor del av skapelsen/universum. Jag önskar att jag hade en magisk spegel som jag kunde använda för att visa varje person hur otroligt vackra de är. Hur unika och otroliga de är och hur viktigt det är att de helt och fullt ut är sig själva. För när ni är helt er själva visar ni inte bara världen hur vackra ni är utan ni uppfyller också er mening med att finnas här. Ni föddes inte för att leva bakom en mask, ni föddes för att tillföra världen er själva, den unika otroliga varelse som ni är. En liten underbar hundvalp med gud och gudinnan inuti er

 

Att kopplas ihop med min kropp

Under ett par år så kände jag inte igen mig själv när jag tittade i en spegel. Ofta kunde det gå dagar utan att jag ens tittade i en spegel alls. Det var en väldigt desorienterande känsla att titta in i en spegel och inte veta vem det var som tittade tillbaka på mig. Det var en främling och jag kunde inte koppla ihop den jag var på insidan med bilden jag såg framför mig. Det var inte för att jag inte tyckte att den som jag såg i spegeln var vacker men det var inte jag. För tre år sen gick jag ned enormt mycket i vikt väldigt snabbt och när jag sen nått min idealvikt och tittade på mig själv i spegeln igen så ville jag bara gråta. Jag kände mig fortfarande lika bortkopplad från det jag såg och kände mig ännu längre ifrån min kropp än någonsin.

Efter att ha jobbat mycket på mitt inre kaos så saknades fortfarande en stor pusselbit: att känna mig mer i kontakt med min kropp. Där kom Rebecca in i bilden igen, jag följde hennes instagram och hon lägger ut bilder på sig själv naken med en otrolig kraft och skönhet i bilden vilket triggade mig något enormt. Jag var avundsjuk, jag ville också ha en så fin kontakt med min kropp och känna stolthet, självförtroende och se mig själv som vacker.

Efter att ha gått Rebeccas onlinekurs blev jag utmanad flera gånger att komma i bättre kontakt med min kropp. Jag började i våras med dagliga affirmationer framför spegeln naken och berättade för mig själv hur vacker, sexig, underbar och perfekt min kropp är. Det har lett till långsam förbättring men det som gjorde att jag nu känner mig så otroligt mycket mer i kontakt med min kropp hände för bara några veckor sen.

Jag såg att Rebecca tillsammans med Olof skulle hålla i ett retreat som kallas för Rötter. En chans att bo enkelt ute i naturen och skapa rötter och kontakt med naturen och med andra i ceremoni. Jag frågade Anders om han ville följa med och till min förvåning sa han direkt ja. Vi tog bilen tillsammans ut till skogen utanför Gnesta och drogs direkt in i en värld av ceremoni, harmoni och kärlek. Vi var där i 3 nätter men redan efter första dagen kändes det som vi varit där i månader. Jag kände att jag hittat hem. Alla fina människor vi mötte som kändes som vänner på en gång och jag helt kunde vara mig själv med andra och med Anders var så otroligt affirmerande och underbart. Jag behövde inte anpassa mig på något sätt utan bara existera som mig själv. Vi var i ceremoni från morgon till kväll och jag kände hur mina rötter växte sig starka och djupa i samvaro med andra. Jag har tidigare själv gjort ceremonier från Rebeccas kurs hemma men att få vara med andra och skapa magi var helt otroligt. Att få visa Anders den värld som jag försöker komma in i och att han helt var med på det var så fint. Ceremoni är till för att skapa samhörighet, tacksamhet och glädje i ens vardag och något jag vill ha mer av i min vardag med Anders framöver.

Två ceremonier som vi gjorde under Rötter skapade en förädling i mig och jag vill dela dem vidare. Den första var en förberedelse till en sejd vi skulle skapa senare och som Olof höll i. Den handlade om att jobba med rösten och att släppa på trauman associerade med vår röst. Jag har haft mycket problem kopplat till min röst som jag behövt jobba på. Det stora som hände under ceremonin var att för första gången kunde jag använda min fysiska röst för att berätta om en händelse som fortfarande var väldigt jobbig att prata om.

När jag var runt 11 år så var vi ute på min mormor och morfars landställe i Trosa. Jag och min lillebror hade sovit i gäststugan på tomten och hade inte gått upp ännu. Vi blev väckta av vrålande från vår pappa som skrek att han skule mörda vår mamma. Jag hörde att han kommer närmare vår stuga så jag låste dörren och gömde mig och min bror så vi inte syntes från fönstret. Jag sa åt honom att vara tyst och vi båda satt skakandes på golvet bakom sängen och försökte vara så tysta som möjligt. Vi hörde vår pappa knacka på dörren ljudligt och gå runt och kolla in genom fönstret och ropade på oss att vi skulle komma så att vi kunde åka iväg. Jag kommer ihåg hur rädd jag var och hur vi behövde vara tysta, tysta för att inte pappa skulle höra oss. Jag har alltid varit lite rädd för min pappa och mamma var alltid vår trygghet när vi växte upp så att åka någonstans med pappa när han var så upprörd var otroligt läskigt. Efter den händelsen så var det i många år där jag om och om igen fick vara tyst och gömma mig för att överleva, det handlade aldrig om liv och död men rädslan var verklig. Det satte djupa spår i mig om att det var bättre att vara tyst och osynlig än att höras och synas. Att berätta om det här högt och med min röst gav mig tillbaka lite av styrkan jag blivit av med. Jag har tidigare alltid använt text för att kunna uttrycka mig men nu tog jag tillbaka min fysiska röst.

Den andra ceremonin hjälpte mig att inte bara koppla ihop mig med min kropp igen utan också att känna mig mer som en del av allt omkring mig. Jag tror att det hör ihop. Att vara mer i och en del av min kropp gör mig mer fysisk närvarande och kopplar ihop mig med allt omkring mig.

Rebecca höll i en bastuceremoni med oss, vi trängde in oss nakna flera stycken i en bastu så den var helt överfull. Jag var först tveksam till att basta naken då jag trodde att det skulle göra det svårt för mig att slappna av men det kändes helt fel att ha badkläder på så det kändes som en otroligt stor lättnad när jag efter en stund tog av de och kunde helt vara en del av ceremonin. Den var otroligt kraftfull och jag slogs av att jag kunde vara i ett så litet rum med så många människor uppfyllda av sina känslor men jag var inte påverkad av dem. Jag kunde vara helt i mig själv och inte dras med av någon annans känslovärld. Jag är så van vid att inte kunna separera mina känslor från andras och har jobbat så mycket på att kunna separera dem. Det var där och då jag märkte att jag lyckats. Jag var naken, helt i min kropp, så sammankopplad med den och med mig själv och bara njöt. Under en del av ceremonin så hörde jag inom mig om och om igen som ett mantra, “jag får också vara med”, jag var inte utanför och tittade in på när andra skapade kontakt och samhörighet utan jag var en del av det. Mitt hjärta sjöng av lycka och om och om igen så sa jag högt och i mitt inre, jag får också vara med. Jag var helt i min kropp och jag var sammankopplad med dem omkring mig och den känslan har stannat kvar sedan dess. Jag är så mycket mer i min kropp nu och när jag ser mig själv i spegeln nu så ser jag mig själv.

Tack Rebecca och Olof för att ni varit en stor del av min resa att läka mig själv. 

(Bilder lånade av Olof)

Att hitta min tro

För ett år sen började jag söka, jag ville hitta var jag passade in i den andliga världen. Jag är van att alltid gå min egen väg så mycket av det som finns tillgängligt att fördjupa sig i var inte något för mig. Så fort du börjar vara mer öppen för att det kan finnas något mer i vår värld än vardagen och vill lära dig mer om magi så kommer du i kontakt med New age, med olika kulter, med religioner som också söker mer. Jag började utforska och lärde mig mer utan att gå med i något och jag undvek allt som kändes farligt nära en kult. Jag ville lära mig mer om healing men var jag än vände mig så drogs paralleller till högre makter. Det resonerade inte med mig då jag levt större delen av mitt liv som ateist. Det fanns en period när jag var väldigt liten då jag bad till gud men kristendomen känns så kletig och så invävd med mycket av det onda jag såg i världen att jag valde att inte ha något med det att göra. Det var lättare att tro att det inte fanns något mer. När jag dog så kommer inget mer att hända utan sen är det slut. Det var en stor tröst för mig länge att om jag fick nog och inte orkade mer så kunde jag välja att allt skulle bara ta slut.

Det är väldigt utmanande att vara ateist och samtidigt ha oförklarliga saker hända med jämna mellanrum men jag satte skygglapparna på och fortsatte att bara gå rakt framåt. Jag kände ofta att jag hade en närvaro med mig, speciellt när livet kändes som mest jobbigt men för mig var det alltid en ung kvinnlig närvaro så det var lätt att inte koppla den till något mer än min fantasi. Några gånger kändes det som att hon var fysiskt närvarande som när jag stod högst uppe på en klippa ovanför vatten och stod och funderade på hur lätt det vore att bara hoppa och sedan slippa allt. En kraftig vind puttade mig bakåt från kanten och det kändes som om jag blev omfamnad och dragen bakåt. Bara att få en påminnelse att det fanns något mer gjorde att det inte kändes så hopplöst.

Jag har flera gånger i mitt liv sökt efter svar i religioner men aldrig riktigt fastnat för något. Ett tag var jag väldigt intresserad av Wicca men idén att behöva förhålla mig till någon som får bestämma över mig och sätta regler som jag behöver förhålla mig till är inte något för mig. Så för ett år sen började samma sökande igen. Vart hör jag hemma? Jag började kolla mer på de som kallar sig för häxor då det verkade vara en mycket mer fri gren av spiritualitet. De jobbar på samma sätt som jag gillar att jobba. Fritt, utan att konstant söka sig bort ifrån vår jord och väldigt opretentiöst och i kontakt med naturen. Jag blev också väldigt triggad av delar av det, speciellt att omfamna sin kvinnlighet och sexualitet, jobba med mensblod och vara okej med allt som kommer från kroppen. Triggers är inget som jag vill undvika så ju mer jag blev irriterad och berörd av det desto mer vill jag veta. Jag letade runt ibland poddar och hittade “Förmödrars makt” med Ruby och Eldin, två häxor som tog upp många ämnen som jag hade väldigt svårt för. De pratar om Gudinnan och aspekter av Gudinnan, den kvinnliga kroppen, kontakten med naturen, att göra tvärtom mot det patriarkala samhället vi lever i, att vara bekväm och älska sin kropp och att jobba med alla våra mörka sidor istället för att alltid gå mot ljuset som new age gör. Jag ville utmana mig själv och såg att Ruby (Rebecca) skulle börja en online kurs och hoppade direkt på. Kursen sträcker sig över ett år och är “En ettårig vandring genom årshjulet tillsammans med magi, ceremoni, gudinnor & häxkraft”. Kursen har varit så otroligt givande för mig på många sätt men framför allt har den hjälpt mig att hitta min egen tro.

Jag har hittat min egen tro som är utan regler och någon jag behöver förhålla mig till utan bara en vidareutveckling av det liv jag redan levt. Den närvaron jag alltid har haft med mig kallar jag nu moder jord eller Gudinnan och det är inget jag behövt anpassa mig till utan jag har bara börjat uppmärksamma det som redan är där. Om jag skulle behöva sätta ett namn på mig själv och min religion är det häxa men egentligen spelar det inte så stor roll för mig. Min tro är min tro och den är bara viktig för mig. Det betyder väldigt mycket för mig att vara en del av något större och att inte känna mig ensam. Vi är alla en del av den stora väven som är naturen och moder jord och allt det jag känner i mig själv och vid healing är inte mystiskt längre utan känns helt naturligt. Att ha en tro på att själen är odödlig, att vi kan återfödas, att det finns en hel värld med andar, väsen och annat som går att få visdom av och att Gudinnan är där närvarande i allt gör att jag inte känner mig så vilsen längre.

Jag förstår äntligen varför så många väljer att ha en tro, nu när jag hittat den kan jag inte tänka mig ett liv utan den. Att börja varje dag med att be och att känna en stor tillförsikt att det som ska ske kommer ske oavsett vad som händer idag gör det lättare att ha en optimistisk syn på livet och känna stor tacksamhet för allt. Optimism och tacksamhet har man sett om och om igen är två stora saker som gör en enorm skillnad i vardagen. Så även om du inte har en tro så att hitta något som genererar optimism och tacksamhet varje dag är något värt att leta efter.

Fortsätt framåt

Ibland sviker orden även mig. Jag har försökt i en vecka nu att bara förstå för mig själv vad skillnaden varit. Dessutom har det känts som att jag skämts lite, inte för att jag gjort något fel utan för att jag dömt världen efter vad jag själv känt men nu vet jag bättre. Jag delar inte allt här så jag har också funderat om det kanske är något jag ska behålla för mig själv men jag tror att det i slutändan kommer vara en punkt jag ser tillbaka på om och om igen som ytterligare en vändpunkt. Den här historien är viktig för min resa. 

Jag har haft några stressiga veckor i maj och juni med allt som behöver fixas i vardagen. Jag har också haft en del emotionell stress om drömmar framåt och krav på mig själv. Jag lyckades hitta en lucka att gå till Leif, min healer, för att få behandling av både kropp och själ. På morgonen vaknade jag och kände mig helt sne i kroppen. Min höft har hållit sig ganska bra ändå så jag blev lite förvånad. Efter min behandling hos Leif så kände jag mig som en helt annan version av mig. Jag var inte sne längre och kände mig längre och mer självsäker. Resten av dagen så kände jag mig påverkad som om jag hade druckit och flöt runt. Jag var trött på kvällen men kände inte direkt något speciellt förrän jag la mig ned för att sova.

Det dök direkt en bild upp i mitt inre av mig själv, jag var 4 år gammal. Jag stod och försökte öppna vår dörr för att släppa in polisen utanför. Det var bara jag hemma men dörrlåset var för tungt för mig att öppna själv så jag fick visa för polisen att de skulle gå runt till baksidan. Jag visste att jag kunde öppna altandörren själv så där kunde jag släppa in dem. Mamma och min storasyster hade varit i en trafikolycka och polisen kom hem och hämtade upp mig. Jag dirigerade sen vägen i polisbilen till dagverksamheten där min lillebror var och vi fick båda vara hos en av fröknarna. Det är inte första gången jag fått det här minnet men det som slog mig nu är hur lugn jag var och hur lite känslor jag hade som 4-åring. Inte ledsen, inte orolig, bara fullt fokus på att lösa uppgiften.

Mer minnen dök upp, alla de gånger jag försökt stå upp för mig själv men fått tillbaka i mitt ansikte hur någon annan var viktigare. Hur mina känslor och jag som person sattes åt sidan. Jag lärde mig om och om igen att det inte fanns plats för mig. Som när jag var 14 år och hade problem i skolan med vänner. De flesta såg mig som udda och valde att prata bakom min rygg och frysa ut mig. Jag hörde att det fanns en förening i skolan mot mobbing så jag tog mod till mig och gick på ett möte. När jag kommer in i rummet så möts jag av varenda person som varit speciellt elak mot mig, alla i en ring. Jag sätter mig ned och genom mötet får jag höra hur fina alla dessa personer är som aktivt kämpar mot mobbing. De som gjorde min vardag till ett helvete, de var favoriter hos lärarna och jag kände hur jag bara var ett problem. Jag fick lägga mina känslor åt sidan för vad skulle jag göra? Påstå att alla hadde fel? Jag gick inte på några fler möten och valde att undvika de personerna och svälja mina känslor.

Jag är värdefull, har jag skrikit i mitt inre utan något som helt gensvar. Hur bygger man en självkänsla när den tryckts ned hela livet? Mina dagliga affirmationer i veckor där jag byggt upp mig själv plus Leifs hjälp att ta fram och reda ut alla känslor kopplade till minnen som satt sig fast i kroppen börjar ge resultat. Jag kan reagera på mig själv nu när jag säger något nedvärderande till mig själv och jag har börjat stå upp för mig själv.

Nästa dag när jag vaknade fick jag ett svar på vad det första minnet hade att göra med. Jag vaknade med en underbar varm känsla i bröstet. Jag kände glädje, kärlek och massor med små fina känslor. Jag blev helt stumm. Efter att i hela mitt liv försökt skydda mig själv från smärta hade jag också tystat ned alla fina känslor. De vaknade allihopa, på en gång. Det är som att jag gått runt som en robot så länge och bara fungerat men inte haft alla de känslor som är en del av att vara människa. Jag är fortfarande helt paff, dels över hur underbart det är nu med all den kärlek och glädje jag kan känna, men också över hur tom jag varit. Jag kan inte göra något annat än att vara där jag är och fortsätta framåt. Jag är för evigt tacksam för den gåva Leif gav mig att få tillbaka allt detta på en gång. Att på riktigt förstå och känna skillnaden. Samtidigt så har jag så många gånger i mitt liv varit helt oförstående för hur andra människor inte kan hålla fokus och bara fortsätta framåt, men jag förstår nu. Det är inte alls samma sak att försöka utföra något och ha en miljard små komplicerade känslor som har disco i ens inre. Det är distraherande och underbart. Jag förstår nu, förlåt för min otålighet, förlåt för min okunskap.

Det är så mycket som trillar på plats nu, jag kunde inte förstå det innan när jag var så avstängd men jag ser nu. Det är som att jag spelat ett instrument med bara fyra toner hela mitt liv och först nu lärt mig hur man använder hela registret. Jag som trodde att jag var empatisk men jag har saknat en stor viktig del av mitt känsloregister. Jag saknar ord men jag vill ändå försöka skriva ned det. Tårarna rinner och jag är så besviken och arg på alla år jag gått och varit avstängd.

Mitt inre barn

Jag var ute på en promenad häromveckan och fick upp en bild i mitt inre av ett litet barn som satt i en svart låda och grät. Hon var så rädd för det kom en massa ljud utifrån lådan som hon inte visste vad det var. Jag tröstade henne och insåg att det var mig själv jag tröstade. Det var mitt inre barn som bara hört alla förändringar som jag har gått igenom men som inte förstått vad som hänt. Hon var inlåst i sin låda, bortglömd och jag hade inte hjälpt henne att förstå. Jag öppnade dörren till lådan och visade henne att det inte fanns något att vara rädd för där ute. Utanför lådan var en vacker sommaräng med några träd en bit bort. Mitt inre barn blev lugnad av mig men ville inte gå ut utanför lådan. Jag lämnade dörren öppen och lämnade henne där. Jag tänkte att om hon bit för bit får känna sig trygg och ta steg i sin egen takt så skulle hon efter ett tag känna sig trygg nog att våga sig ut.

Någon vecka senare så var jag plötsligt tillbaka där. Jag pratade mer med mitt inre barn och berättade om alla nya saker vi lärt oss och alla sår vi läkt. Att vi är trygga och älskade och det är okej att komma ut. Vi behöver inte gömma oss längre. Hon la sin hand i min och tillsammans gick vi ut på ängen. Hon såg en gunga som fanns i ett av träden och sprang dit och började gunga. Lådan stod kvar en bit bort och det kändes som att även om mitt inre barn var redo att lämna den behövde hon ha den kvar som en trygghet. Hon behövde få testa sin nya frihet men ändå veta att tryggheten hon känt till i så många år inte bara försvann för att hon vågade prova något nytt.

Jag gjorde också en meditation den veckan, en resa för att träffa Frej, den nordiska guden som representerar manlighet och fertilitet. Han uppenbarade sig som ett monster för mig, med mörka ögon och en mun full av huggtänder. Jag var inte rädd för honom men samtidigt undrade jag varför min inre bild av manlighet var ett monster. Någon som ville dominera och skada mig. Efter meditationen slog det mig, så som jag såg Frej var mitt undermedvetnas bild av vad manlighet var. Trots att jag medvetet inte trodde att det var så jag såg på manlighet så var det där framför mig. Djupt nere i mig var manlighet alltid en förövare och kvinnlighet ett offer. Så var balansen för mig mellan manligt och kvinnligt. Inte konstigt att balansen inom mig för den manliga och kvinnliga energin var helt i obalans. Jag kände mig dum, hur kan jag som läst så mycket och blivit visad om och om igen att det finns en helt annan bild av kvinnligt och manligt, fortfarande ha den snedvridna bilden av båda aspekterna inom mig? Vi har alla lögner inom oss som inpräntats av vår familj, vänner och samhället som fastnat där inte för att de är så vi medvetet tycker utan snarare för att det om och om igen visat sig vara sanning när vi var små. Det fastnar och trots att vi växer upp och lär oss att så inte är fallet så är det väldigt svårt att ändra medvetet vad vi känner i vårt undermedvetna.

När det kom fram för mig, när jag insåg vad som faktiskt låg som grund för min snedvridna harmoni inom mig själv så började en förändring. Jag har kunnat börja jobba med det mer och påminna mig själv om alla de i mitt liv som visar på motsatsen. Att en hälsosam manlig energi är inte dominerande. Den är stöttande och hjälper dig att sätta gränser. Den ger dig driv framåt och håller utrymme för det hälsosamma kvinnliga. Det hälsosamma kvinnliga är inte en offerroll utan en energi fylld av omvårdnad och kreativitet. Utan en manlig energi i balans finns det ingen möjlighet för den kvinnliga energin att fungera och detsamma åt andra hållet. De stöttar och stärker varandra.

Efter att ha jobbat vidare med mig själv har jag insett att innerst inne har jag sett mig själv som en offer för mitt liv. Trots att jag har ett otroligt fint liv nu så sitter känslan kvar. Jag har inte kunnat släppa den inre felaktiga bilden jag haft. För att kunna släppa mitt kontrollbehov och min känsla av att vara ett offer har jag behövt jobba mycket på min kärlek till mig själv. Varje gång du släpper något ifrån dig så finns det mer plats inom dig som du istället kan fylla med kärlek till dig själv. Det är upprörande, jobbigt och i perioder riktigt tufft att välja att jobba på sig själv. För mig är det värt det. Jag vill att mina barn ska växa upp med en mamma som inte bara säger fina saker om hur de ska behandla sig själva och världen utan som också lever som hon lär.

Du kan bara ge det du har i överflöd och ju mer kärlek jag kan ge mig själv desto mer kan jag ge till andra.

 

Andas ut, andas in

Jag har funderat mycket på andetaget. Andetaget i det lilla, hur det fungerar i vår kropp och andetaget i det stora, som en del av kretsloppet i vår natur men också hur andetaget reglerar energin i vår kropp. Varje dag andas vi runt 20 000 gånger och jag tror att alla vet att vi andas för att få in syre i vår kropp och ut koldioxid. Det finns dock flera andra viktiga delar till andetaget. Varje gång vi andas ut så aktiverar vi det parasympatiska nervsystemet, det nervsystem som reglerar vila och avspändhet i kroppen och varje gång vi andas in så aktiveras det sympatiska nervsystemet det som reglerar flykt och kamp eller stress i vår kropp. Om du väljer att andas ut längre tid än du andas in, till exempel andas in på 4 sekunder och ut på 6 sekunder, så ändrar du balansen mellan nervsystemen och gör att kroppen är mer i vila än i stress. Samma sak om du gör tvärtom, du kan alltså med en så liten påverkan som hur du andas påverka din stressnivå i kroppen. Det går också att känna rent fysiskt i kroppen. Om du andas in så spänner sig kroppen, bröstkorgen fylls med luft, ryggraden rätas ut och alla små och stora muskler i kroppen är lite mer spända, lite mer redo. Om du andas ut så sjunker du ihop lite mer, bröstkorgen töms, musklerna slappnar av mer och är mer redo för vila. På så sätt kan du i det lilla påverka hur stressad eller lugn din kropp är. Om kroppen är lugn kommer ditt sinne efter ett tag också lugna ned sig. Färre tankar som rusar och fokus går till vila och återhämtning. Så ett enkelt tips om du känner dig för mycket uppe i varv och spänd är att bara fokusera på att andas ut längre tid än du andas in i några minuter. Bonuspoäng om du försöker att avslappnat ta försiktigt djupare och längre andetag också över tid.

Hur fungerar andetaget i det större? Hur är vårt andetag en del av ekosystemet? Jag tror att de flesta har lärt sig redan i skolan att koldioxiden vi andas ut behöver växterna för att må bra. Utan oss, människorna och djuren, så skulle balansen i naturen inte fungera. Vi är nödvändiga för att naturen ska må bra, bara genom att vi gör en så enkel handling som att andas så skapar vi mer liv. Att sitta ute i naturen och andas och känna hur vi är en nödvändig del av något större tror jag är läkande för många. Att sakta ned och känna varje andetag in och ut och hur det dels gör det möjligt för oss att leva men också att vi samtidigt ger tillbaka. Istället för att se oss som något över naturen eller helt enkelt inte en del av den, istället känna oss som en del av något större. Som att vi och hela naturen andas tillsammans. In och ut genom alla åren som den symbiosen funnits. Växterna tar med glädje emot det som är avfall för din kropp, det enda du behöver göra är att ge det med ett öppet hjärta.
 

Vi gjorde en övning på en av healing kurserna som stämmer väldigt väl in med den tanken. Då stod vi två och två med ryggarna mot varandra och vi skulle släppa all fast energi, alla känslor vi inte ville bära med oss till den andra genom ryggen. När vi gjorde det så fick inte den andra personen dålig energi eller våra känslor. Det den andra personen kände var värme, energi och kärlek. Det är så lätt att vi håller fast i våra känslor för att de inte ska sippra över till andra. Bara för att jag mår dåligt behöver jag inte dela det till andra och få dem att må dåligt, eller? Tänk om det inte är så. Tänk om problemet är att du väljer att hålla fast vid känslorna och inte låter dem flöda vidare. Att dina dåliga känslor kan ge näring åt någon annan? Andas in intryck, känslor, låt dem passera igenom dig och forma den du är men sen andas ut igen. Släppa taget om det vi inte längre behöver och ger det tillbaka till världen i stort för att någon annan kanske behöver dem istället. Tänk vad härligt att se energi och känslor som en del av något större och inte bara mina. Att det är ett konstant flöde in och ut och att det är meningen att vi ska släppa taget och låta det strömma ut ur oss. Du kan om du vill prova att göra samma övning med ett träd. Sätt dig eller stå med ryggen mot trädet andas och släpp taget om allt som sitter fast och ger dig dåliga känslor till trädet. Det kommer tacka dig för både koldioxiden och energin. Låt koldioxiden och energin strömma ut, vilket kan ge liv åt något annat. Vi är en del av ett större ekosystem, både genom syre-koldioxid och energi, det enda du behöver göra är att slappna av och ge det tillbaka. Ge tillbaka känslor som sitter fast och är förknippade med dåliga minnen. Du kommer alltid ha minnena kvar, det är inte de du släpper utan bara känslorna förknippade med minnena som gör att det känns som du är tillbaka precis när det hände om och om igen. Andas ut, släpp taget, du är inte där längre i det förgångna du är här idag och du kan släppa taget. 

Tigern och Draken

Jag har funderat mycket på vad kvinnlig kraft är, kvinnlig kraft som yin i yin och yang vilken finns i oss alla oavsett kön, ända sen mitt första möte med häxan i Spanien. Den kraften jag fick känna då som jag direkt tolkade som ren yin är något jag inte kunnat känna inom mig själv eller förstå hur jag skulle kunna frammana den. När jag läst och lärt mig om traditionell kinesisk medicin och taoism så läser jag om och om igen hur viktigt det är med balansen mellan yin och yang och om hur båda behövs. Yang är den manliga kraften som är elden, ljuset, sommaren, rörelse, växande och drivande medan yin är motsatsen. Yin är vattnet, mörkret, vintern, stillheten, vilan och den känslosamma kraften. Jag fastnade länge och kunde inte förstå yin alls då jag fastnade på ordet kraft. Kraft för mig är allt som är kopplat till yang och yin är i många fall vad jag tolkade som frånvaron av yang. Hur kan frånvaron av något vara en kraft?

Jag läste en bok häromdagen “Women in Daoism” där de nämnde yin och yang, vattnet och elden, tigern och draken. I samband med att jag började känna mig mer okej och acceptera min egen kraft så dök en vit drake upp för mig. Så jag blev direkt väldigt nyfiken på förhållandet mellan draken och tigern. Båda är kraftfulla på sitt sätt men medan draken har en mer explosiv kraft i rörelse och eld så har tiger en kraft i att smyga och samla kraft inför ett anfall. Jag provade att använda tigern som en inre symbol för att kalla på ren yin energi inom mig. Det funkade! Jag kände samma typ av kraft inom mig som jag kände från häxan. Jag kände den som mörkret i en skog på natten, som djupet i haven och som kylan i jorden. Istället för det pirriga och ivriga jag känner när jag brukar hämta kraft så var denna kraft mer som en tyngd och kyla. Yin ger mig ett stort lugn och jag kände hur mitt hjärta var helt öppet, det gick inte att stänga några känslor alls med yin i hela min kropp. En energi som är eld och en energi som är vatten och jag kan hålla dem båda inom mig och blanda dem om jag känner för det. Blandningen är som en enorm energi virvel, som en tornado. Jag har tidigare känt som att jag saknat en ingrediens när jag healat. Som om att bara fylla på med energi och öppna upp blockeringar bara är halva cirkeln. Jag är väldigt nyfiken på vad jag kan använda yin till, det känns som att jag nu har en så mycket större verktygslåda.

 

Mer om känslor

Det finns hur mycket som helst skrivet om känslor, olika sätt att förklara och reda ut hur vi ska tolka och reda ut våra känslor. När jag funderar kring känslor är de väldigt enkla för mig. Det finns flera bas känslor om man går enligt traditionell kinesisk medicin vilket är den lära som jag förlitar mig på. Fem bas känslor; ilska, glädje, sorg, rädsla och oro, när jag suttit och mediterat på dem så har jag kunnat koppla flera andra känslor till dem bara genom att skruva upp och ned intensiteten i känslan eller kombinera dem med varandra. Jag är övertygad om att djur också har känslor så vad är det som skiljer oss från dem och som gör att vi människor fastnar så mycket i våra känslor och får problem i våra liv när vi inte bearbetar dem? Vi har en tendens att vilja förklara världen omkring oss och vår roll i den på ett mycket mer komplicerat sätt än ett djur gör. Vi behöver hitta mening i det som händer och tillskriva det till något större än oss själva. Helt plötsligt har vi en hel värld av rätt och fel och hur det är meningen att vi ska känna. Istället för att acceptera att vi känner det vi gör och är de vi är så måste det förklaras in i den modell av världen vi byggt upp i vårt inre.

Jag tycker att det är otroligt intressant att syftet med andlig praktik och en hel del religioner handlar om att nå ett tillstånd där du bryter ned den inre världen helt och istället bara är. För att inte uppröra vill jag poängtera att detta här är en grov tolkning av mig av buddhismen. Inom buddhismen så är målet att nå ett upplyst tillstånd för att sen kunna komma till nirvana. Att i det upplysta tillståndet inse att vi är en del av allt och lägga bort alla andra föreställningar. Vi vill nå ett tillstånd av att vara i nuet och att låta alla känslor och upplevelser bara hända oss men inte stanna kvar i dem. Vi vill förstå att vår roll i det stora är inte som huvudpersonen i en film utan snarare att du är lika viktig eller oviktig som allt annat. Jag har lärt känna många nya människor det senaste året som alla är jättefina personer men många av dem har ett stort behov att ha en förklaring på meningen med allt. Jag drogs med och har också letat högt och brett för att hitta min plats i universum och meningen med mitt liv. Det jag kommit fram till och som känns rätt för mig är att det inte finns någon mening och jag är redan på min plats. Jag har alltid gått min egen väg och haft en egen uppfattning om världen och efter en påminnelse av min vän Leif kommer jag att fortsätta göra det framåt också. Jag förstår behovet av att hitta en mening med livet och att känna att ens liv betyder något men det känns väldigt fel för mig. Vi är här i världen, vi lever, vi känner och har en helt unik inre kärna som vi ska låta synas utåt.

Känslor är enkla och världen är enkel men vår hjärna gör allt svårt och komplicerat. Vi ska inte sluta tänka men vi ska spendera mer tid på att vara i nuet och leva livet så gott vi kan och sträva efter ett liv som gör oss lyckliga. När vi kan vara helt fullt ut oss själva, utan att komplicera det mer än så, då kommer vi att hitta nirvana och frid inom oss. Jag är där än själv och jag är inte säker på att jag någonsin kommer komma dit när jag dessutom försöker passa in en värld där det inte är prio. Det enda jag kan göra är att fortsätta bryta ned mina inre mönster och min uppfattning av världen och hur jag ska vara för att passa in i den. Sträva mot att alltid leva i nuet, vara helt fullt ut mig själv och leva på ett sätt som gör mig lycklig.

 

Hur hanterar man känslor?

Tänk om vi kunde behandla våra känslor på samma sätt som vi hanterar hunger eller andra basala behov. När vi blir hungriga så känner vi känslan och låter den få vara där, vi kanske ignorerar den men vi gör inget försök att trycka bort den eller sätta den helt åt sidan. Den får vara där tills vi kan äta och då får den en lösning och tynar bort. Det är en stor skillnad mot hur vi hanterar känslor vi inte tycker om. Till exempel om vi blir arga i en situation. Ilska är en känsla som är svår att hantera. Den är väldigt intensiv samtidigt som vi i de flesta situationer som vuxna inte känner att vi har möjlighet att reagera på den. Vi trycker undan den för den passar inte. Vi låser in den i vår kropp genom att spänna våra muskler får att hålla den tillbaka och går vidare med vår dag. Nästa gång vi blir arga i en liknande situation så är det en dubbel ilska som kommer fram. Den ilskan vi känner i stunden och den ilskan som vi låste in tidigare som försöker hitta en möjlighet att få uttryckas. Så går åren och helt plötsligt så har ilskan byggts upp och antingen gett oss problem i form av spända muskler som kämpar att hålla känslan tillbaka eller att vissa situationer gör oss oproportionerligt arga. Jag stängde in rädsla, sorg, ensamhet och ilska i min kropp så de låg som en klump av spända muskler kring mitt bäcken. De gånger jag blev ledsen eller upprörd så tappade jag kontrollen trots att jag kämpade emot så mycket jag kunde, gråten ville inte sluta och jag ändå lät jag den aldrig helt få uttryckas, så den var kvar.

Jag har lärt mig att låta känslor komma fram nu, ibland gör jag fortfarande fel men jag försöker så gott jag kan. I olika situationer eller om jag får upp ett minne så kommer en känsla fram och istället för att streta emot så tar jag ett steg tillbaka och lägger märke till känslan. Jag ser den inte som något jag omedelbart måste reagera på eller som något som styr mig utan jag ser den för det den är. En känsla som behöver få finnas. Så istället för att spänna mig och försöka ignorera eller trycka undan känslan så låter jag mig känna den känslan. Jag funderar på om det är en känsla som jag behöver göra något åt just nu eller om det bara är en känsla kopplat till något annat än situationen jag är i nu, sen så släpper jag taget. Jag låter känslan gå igenom mitt hjärta och sen är den fri. På samma sätt som jag hanterar hunger. Jag känner att jag är hungrig, jag låter känslan finnas där för jag förstår vad det är den vill. Bara för att jag är hungrig betyder inte att jag behöver tappa kontrollen och äta allt i min närhet eller att jag desperat måste börja kämpa emot känslan. För jag vet att det bara är en känsla och känslor är inte farliga.

Att vara kvinna

Att definiera mig själv som kvinna har många gånger känts problematiskt. Det gick så snabbt från att vara en ung tjej till att plötsligt var jag en kvinna och sedan till att jag direkt hamnade i en mansdominerad värld. Efter gymnasiet började jag plugga arkeologi och även om kvinnorna inte var i en överlägsen minoritet var det definitivt fler män som både pluggade och var lärare. När jag efter ett år började plugga biokemi på Kungliga tekniska högskolan var det samma där. Ett tydligt sätt där man märkte en stor skillnad var att det alltid kö till männens toaletter under pauserna på lektionerna medan vi kvinnor aldrig behövde vänta på vår tur. Några år senare när jag började plugga Datorvetenskap eller Computer Science på Chalmers så var jag plötsligt skiftad det plötsligt helt, vi var så få kvinnor att det blev en del av vår identitet. Vi var inte bara studenter som pluggade programmering utan vi var KVINNOR som pluggade programmering. Tiden gick och det märktes varje kvinna som hoppade av utbildningen tills vi var färre än en handfull kvar. Flera av de manliga studenterna hade svårt att prata med oss och behandlade oss som om vi var något farligt. När jag jobbade extra som lärarassistent för grafisk programmerings grundkurs var jag plötsligt ensam kvinna och de manliga studenterna som jag skulle handleda undvek mig och frågade hellre en av de manliga assistenterna om hjälp. Jag kände mig extremt utpekad och definierad av min roll som kvinna och det var inget jag kände mig stolt över. Jag fick fördomar om min kunskapsnivå enbart på grund av mitt kön. Det märktes också i miljön att det var mest män, allt sköttes mer praktiskt och det fanns inte speciellt mycket känslor eller mjukhet omkring mig.

Vidare ut i arbetslivet så har jag på flera arbetsplatser varit den enda kvinnliga programmeraren. Jag blev alltid uppmuntrad att visa upp mig på mässor för att visa att det fanns kvinnliga programmerare. Som om jag var en ovanlig djurart som visades upp på Zoo. Det var alltid i all välmening och förklarades som ett sätt att locka fler kvinnor men det spädde på min olust att vara stolt över att jag är just kvinna. Jag vill bli sedd och hörd som den jag är och inte genom en lins färgad av mitt kön. Varje år på internationella kvinnodagen så har jag väldigt svårt att fira den. Jag tycker att det är superbra att den finns och tycker definitivt att vi ska fira kvinnor men samtidigt så tycker jag att det är ett problematiskt sätt att uttrycka sig. Titta vad häftiga saker den här personen har gjort och så är hon KVINNA då är det ju extra speciellt. Jag förstår att det behövs lyftas fram för att skapa en värld i framtiden då könet inte ska spela någon roll men det är alltid dubbelsidigt. Jag skulle hellre vilja vara på en plats i tiden där jag kan vara stolt över mina prestationer och kunskaper som jag åstadkommit som person och sen separat från det kan jag vara stolt över den kvinnan jag är. Jag har en del att jobba på här, en separation inom mig som vuxit fram över lång tid av att andra utifrån sett mig som kvinna först medan jag själv helst velat att de såg hela mig och inte bara som kvinna.

Dance like nobody's watching

 I augusti förra året var jag uppe i Dalarna på en spirituell festival. En av punkterna var en trumcirkel men regnet började precis när de skulle börja trumma. Allihopa som skulle spela på trummorna gick under tältet uppsatt på scenen för att skydda sina trummor och vi andra som var förberedda med regnkläder och paraplyer satt i regnet och lyssnade. De trängdes i tältet som var för litet för att alla skulle kunna stå och ha plats att trumma. Efter bara några minuter lättade regnet upp och de bad oss som kände oss manade att gå upp och dansa till trummandet. Några få ställde sig upp och började virvla runt till trummorna. Solen började lysa genom molnen och regnet slutade helt. Jag satt där framför scenen med mina vänner och min mamma men ingen av oss gick upp och dansade. Jag kände ett enormt motstånd inom mig och inom dem bredvid mig. Samtidigt satt jag där och längtade inom mig att också våga gå upp och dansa. När jag satt där försökte jag fråga mig själv varför denna motsättning? Varför kan inte jag ge mig hän och vara lika fri som de som var uppe och dansade? De virvlade runt i sin egen dans och sin egen takt och vissa sjöng ut glädje skrik och inom mig bultade en önskan att jag var som de.

Jag har funderat då och då på just den här situationen. Det är ändå extremt vanligt här i Sverige att vi inte bjuder på oss själva eller är bekväma nog att göra det som faller oss in och uttrycka glädje. Det intressanta är att ingen vinner på att vi sitter där och inte vill eller vågar delta. Själva showen blir mycket tråkigare och vi som sitter och tittar på skapar bara en ännu stelare stämning. Samtidigt har jag den djupaste förståelse för det då jag själv är likadan. Jag visste allt detta och kände allt detta men jag satt ändå kvar. För mig personligen har jag haft så många blockeringar som hindrat mig från att vara helt ut mig själv. Nu när jag jobbat igenom många av dem så skulle jag vilja utsätta mig för en liknande situation igen. Kommer jag reagera likadant igen? Jag hoppas att jag är en av de som dansar nästa gång för det är där jag vill vara. Fri att följa min inre vilja och följa den mer än att låta alla lås och hämningar styra mig. Jag vill inte låta rädslan diktera vem jag är. Jag vill vara fri och dansa genom livet och sjunga då jag känner för det utan att bry mig om de runt omkring mig eller min egen föreställning om vem jag är. Jag vill vara som ett barn som inte blivit tillsagd miljoner gånger att det inte är så man gör. Ett barn som ger sig hän och gör det de känner för. Dansar, skrattar, sjunger och leker fritt.

En resa till Lyfjaberg

Jag gjorde en guidad meditation i måndags där jag reste till Lyfjaberget och träffade Diserna och läkekonstens gudinna Eir. Jag bad om hjälp att hitta insikter i hur jag ska läka mig själv och andra. Just där och då fick jag inget svar men senare på dagen så fick jag till mig svar på båda delarna.

Min höft har blivit mycket bättre och de flesta dagarna nu så känner jag nästan ingenting men så kommer det en dag där jag har ont och jag får direkt panik. Jag vill gå framåt, inte bakåt så varför kommer smärtan tillbaka när jag gör allt jag kan för att läka mig själv? Jag blir arg och stressad och sen blir det värre och värre. Samtidigt som jag lär mig om och om igen att omfamna hela mig och att acceptera alla känslor så puttar jag bort smärta. Om jag får ont i huvudet eller axlarna så ignorerar jag det eller försöker bli av med det så fort som möjligt. Det har inte funkat. Oftast så kan jag ignorera det till en början men så växer det och växer tills det är det enda jag kan tänka på. Ofta får jag ont för att jag är stressad eller för att jag försöker pressa min kropp mer än den orkar och sen blir jag irriterad när kroppen stänger av. Det har äntligen landat nu, att jag kan inte fortsätta så. Jag kan inte ta en tid på dagen som passar mig och då försöka hantera eller läka smärtan. Den kommer av en anledning och den vill att jag lyssnar just då. Jag är villig att börja lyssna nu. Inte bara på känslor och jobbiga minnen utan också lyssna på min kropp. Den är en del av mig lika mycket som mina känslor och minnen. Smärtan blir inte bättre av att ignoreras, så dags att prova en ny taktik. Jag ska lyssna nu istället. Jag ska stanna upp i det jag gör så fort jag känner smärtan och fråga den vad den vill. Är det att jag stressat för mycket? Är det att jag suttit i fel ställning för länge? Är det något djupare som fastnat som en stress i musklerna och som jag behöver lyssna på.

Jag har hört så många gånger att det är det jag ska göra men smärta för mig är inte en del av mig. Det är något ont, en parasit som jag vill bli av med så fort som möjligt. Jag blir ledsen och arg för jag är rädd att det är en smärta som vill stanna och jag försöker då ännu mer att isolera den delen från mig och ignorera den. Men det funkar inte, inte på kortvarig smärta och inte på smärta över längre tid heller. Den är där och väntar på att få utrymme, att få höras. Så det första jag fick från Lyfjaberg och Eir är insikten i att jag måste lyssna på min kropps smärta och omfamna den som en del av mig. Om den är här för att stanna eller inte så behöver den bli hörd och omfamnad, för att ignorera och skjuta den ifrån mig har inte fungerat hittills.

Min andra insikt har jag brottats med ett tag nu. Jag är otroligt rädd för att jag skulle försöka hjälpa någon och den personen då blir sämre. Jag vet hur det känns att vara på ett sådant ställe i livet att man är villig att prova vad som helst för att få hjälp men jag vet också vilka mörka hål man kan hamna i när man får nya insikter om sig själv. Det har hänt saker när jag healat människor. Mycket mer än jag förväntat mig och det har skrämt mig. Allt jag vill är att hjälpa den andra personen men jag vet för litet för att kunna säga med hundra procent säkerhet att jag vet att det alltid kommer bli bra. Det finns ingen garanti för det. Jag kan heller inte tvinga människor att komma tillbaka eller ha uppföljning så att jag vet att de mår bra. Samtidigt som det är en rädsla som gör att jag hejdar och hindrar mig själv så tycker jag att det är en bra rädsla att ha. Jag är bara jag och precis som alla andra människor kan jag göra fel. Särskillt nu efter Kalla Fakta reppotaget Lockad till självmord där de hängde ut healers och medium som sagt sig vilja hjälpa männisakor men som gett super dåliga råd. Fått människor att må sämre och till och med tagit sina liv. Människor som går till healers eller medium är ibland mentalt nedbrutna och vilket ord eller blick som helst kan få dem att må sämre.

Vill jag ha det på mitt samvete? Är det bättre att inte försöka hjälpa alls för att jag skulle kunna göra att någon mår sämre? Jag har brottats med tankarna i månader och inte kommit fram till ett svar. Det jag fick till mig nu är att det är en balansgång. Är min vilja att hjälpa större än min rädsla för att göra fel? Om en person nära mig ramlar och börjar blöda kraftigt kommer jag då stå lamslagen av rädsla för att göra fel eller kommer jag försöka att hjälpa till även om jag inte har alla verktyg och kunskap för att göra det helt rätt? Jag vill inte bli av med rädslan för den känns sund, att hela tiden vara medveten om att vi inte är ofelbara. Men jag vill hitta en passion och övertygelse inom mig själv så att min vilja att hjälpa andra ändå är större. Eller så kanske jag behöver släppa på en del av rädslan men behålla tillräckligt mycket för att känna att jag inte försöker leka gud.

Jag har två stora saker att jobba på med mig själv nu. Det kommer ta ett tag att lägga allt tillrätta inom mig och öva på att börja lyssna mer på min smärta. Jag kommer att göra fel, jag kommer att få bakslag men jag vet vad jag behöver jobba på hos mig själv för att hitta min läkning.

Det är så mycket på gång i mitt liv nu och så många nya saker som kommer upp och läggs på plats hela tiden. Jag är så glad över det stöd jag har omkring mig. Tack alla ni som finns i mitt liv och hjälper mig framåt.

Ett år av läkande

I och med att det nya året är på ingång har jag reflekterat mycket över året som varit. Framför allt skillnaden i mig själv idag och för ett år sedan. För ett år sedan hade jag börjat ta flera steg för att förändra hur jag mådde både fysiskt och psykiskt men jag var otålig och envis och hade försökt göra det helt själv så det kändes mer som en storm inom mig med ett behov av förändring snarare än en läkning av gamla sår.


Hur jag mådde rent fysiskt var en stor drivkraft till att jag ville hitta nya vägar till att läka. För ett år sen var min höft krampaktigt låst, jag kunde röra mig men att gå längre sträckor var i stort sett omöjligt då varje steg efter ett tag var en ren plåga. Jag kunde träna och röra på mig i hemmet men jag kände mig extremt begränsad och det var alltid något som gjorde ont. 2022 hade jag gått i ett halvår till samma Osteopat för att lyckas reda ut min höft och sakta så kändes det lite bättre. Jag frågade henne vad jag kunde göra mer för att bli smärtfri och hon svarade “Du kommer nog aldrig bli helt smärtfri”. Efter det slutade jag gå till henne och vände mig till Leif istället. Jag är inte ok med att höra att jag aldrig skulle bli av med smärtan. Jag kände ju var det satt i kroppen och det var ingen skada eller något permanent fel, bara ett krampande i musklerna runt höften som inte ville slappna av. Mycket av min motivation genom året har varit att känna att musklerna gradvis har slappnat av mer och mer och det har inte varit från träning eller stretching utan helt och hållet varit kopplat till mitt psykiska mående.


När jag släppt på känslor vilket i många fall har varit rädslor och tillåtit mig själv att vara mer och mer mig själv har i samma takt höften blivit bättre och bättre. Det har tagit ett år men idag är jag i stort sett smärtfri. Det enda jag känner av ibland är vänster it-band som blev överansträngt och inflammerat då jag gått så stelt och lutat åt ena sidan mycket under året. Det gjorde så ont på nätterna ett tag att jag hade svårt att sova men idag känns det bara ibland som en påminnelse att fortsätta framåt. Jag kan gå hur långt jag vill idag utan att ha ont. Friheten i att jag kan bestämma själv och inte bli begränsad av min kropp längre är otroligt.


Jag har lärt mig så otroligt mycket av hur ens psykiska mående hänger ihop med hur vi mår fysiskt. Jag tror heller inte att jag är ett unikt fall utan jag har sett samma sak på personer omkring mig som gjort samma resa. Jag har genom hela mitt liv alltid haft en stark koppling mellan hur jag mår psykiskt och fysiskt. Jag blir alltid sjuk om jag blir för stressad och i perioder där jag mått väldigt dåligt psykiskt har jag också varit sjuk mycket. Jag tror dock att det är sant för alla men att vi alla är olika och det är i olika grad som det sätter sig på kroppen. Efter min egen personliga erfarenhet så skulle det inte förvåna mig om många av de stressjukdomar som finns överallt idag egentligen är mer starkt kopplat till hur vi mår psykiskt och att det är där vi ska börja leta för att hitta bot. Att först se över vår vardag och se till så att vi minskar på stress, får ordentligt med sömn, äter bra och rör oss efter vår egen förmåga. Sen ta en djupare blick inåt och hur vi mår i själen. För den delen är healing ett otroligt starkt verktyg för att hjälpa känslor som legat gömda och glömda i vår kropp komma upp till ytan så att vi kan låta de få uttryckas, bearbetas och sedan släppas fria. Det mesta arbetet är det som vi får göra själva för i slutändan är den enda som kan heala dig, du. Du måste vara villig att gå igenom mörkret för att bli frisk. Du kan inte blunda för alla känslor som vill komma fram längre utan de måste alla fram.


Min egen väg har gått över berg och berg av rädslor. Rädslor att vara helt fullt ut mig själv. Jag var så rädd för att vara annorlunda för att sticka ut att jag höll allt inom mig och istället försökt passa in så mycket som möjligt. Jag har växt upp med en stark känsla av att för att överleva behöver jag blandas i mängden och bli osynlig. Jag var rädd att om jag var mig själv och berättade om allt udda som hände mig så skulle alla tro att jag var galen och att jag skulle låsas in på någon anstalt. Att alla skulle koppla mitt udda beteende med min trassliga uppväxt och istället för att se det som en gåva att vara annorlunda skulle se det som ett resultat av ett trasigt liv och trauma. Så jag låste in allt i lager på lager av rädslor och stängde av den jag är. Jag vågade inte ens helt vara mig själv för mina barn.


Jag är inte en helt annan person idag men jag har slutat att med min inre röst trycka ned allt jag känner som inte passar in. Jag är inte rädd för att ses som galen när jag går ute i naturen och pratar med träden. Jag börjar mer och mer säga det som kommer till mig när jag pratar med människor istället för att extremt noggrant filtrera alla mina tankar innan jag säger något. Jag vågar säga vad jag tycker istället för att jämt vara neutral och passa in. Jag vågar säga högt att jag är healer och nästa steg som jag varit lite osäker på är hur viktigt det är för mig att säga högt är att jag identifierar mig som häxa. Häxa för mig har med min tro att göra och min relation till naturen och gudinnan. Det är högst personligt och väldigt nytt men med tiden så är det nog något jag kommer vara mer öppen med. Samtidigt som det är en tro som definierar mig så är det kanske inte det första man diskuterar med en ny bekantskap. Jag känner mig trygg i min tro och är så glad över den gemenskap jag hittat i samband med den. Det känns som det som jag gjort genom mitt liv och hur jag levt, äntligen fått ett namn. Animism, häxa, völva flyter in i den jag är. Jag har alltid älskat naturen och haft en otroligt stark känsla av att jag vill hjälpa andra och det kan jag göra nu. Jag behöver inte gömma mig bakom en mask längre och spela att jag är någon annan än den jag är. Jag är Maria, jag har alltid varit Maria men nu vågar jag visa nyanserna av den jag är och inte bara de sidor av mig som jag vågat visa förut.


När alla rädslor har flugit bort har jag känt en kinesisk drake som kommit närmare och närmare och för några dagar sen kände jag hur draken och jag blev ett. Hon är vit med gulddetaljer och har vingar. Hon är mitt mod att vara helt ut mig själv, hon representerar min framtid och tro på mig själv. Jag känner hennes vingar på min rygg och hennes mod i mitt hjärta och med hennes hjälp ser jag ett väldigt spännande 2024. Gott nytt år allihopa!

 

Nya äventyr med häxan från Spanien

Häxan från Spanien har kommit tillbaka och besökt mig de senaste dagarna. Jag går en online kurs just nu där vi går igenom det wiccanska årshjulet och uppmärksammar varje årstid och förändringar i naturen med olika cermonier och ritualer. Det låter kanske lite hemligt men i stort sett så är det olika guidade meditationer och utflykter i naturen för att knyta an mer till årstiderna och oss själva. Nu under hösten är det fokus på mörkret ute och inom oss och att slöjan mellan oss och de döda är tunnare. Jag gjorde en guidad meditation/cermoni vars syfte var att hitta en guide ibland de förlevande, någon som är död. Mitt under cermonin så dyker häxan från Spanien upp i mitt medvetande, hon verkar irriterad och i stort sett avbryter hela min cermoni så jag tappar spåret. Jag kände mig irriterad själv och lite orolig, dök hon upp för att jag gjorde något fel eller dök hon upp för att förstöra avsiktligt? Jag bestämde mig för att försöka söka kontakt med henne för att få svar. Jag mediterade på kvällen och försökte nå henne men kände inte att jag fick någon kontakt. Samma natt blev jag väckt vid 3-4 tiden och kände exakt samma energi som hade väckt mig i Spanien men mycket svagare. Det kändes mer som den ville säga att här är jag.

När jag vaknade på morgonen så kom det till mig väldigt starkt att jag läcker energi. Jag är tröttare än jag borde vara med tanke på hur bra jag mår och jag har kommit in i en vana att ge bort av den energi jag behöver för att fungera. Det är inget fel på att ge bort kärlek, omsorg, och tid men man ska inte ge bort av sin kärn energi. Den man behöver för att fungera normalt. Jag har inte medvetet gett bort den men här och där så läcker jag till personer i min omgivning. Det måste sluta. Jag fick ett mantra till mig som jag nu upprepar om och om igen till mig själv. “Min kraft är min kraft och jag ger den inte till någon. Min kraft är min kraft och jag behöver den själv.” Jag känner mig mer fylld av energi när jag tänker det så jag hoppas att det kommer fungera långsiktigt.

Några dagar senare var jag ute i min skog bakom huset och gjorde en ritual från online kursen. Jag skulle gå i skogen och vid varje ställe där stigar korsade varandra så skulle vi fundera över den stigen vi gått, de stigar vi inte gått och stigen framför oss som ännu är okänd. Stigarna representerade våra livsval och det var väldigt fint att gå runt där i min lilla skog och fundera över vad som varit, de valen jag kunde ha gjort men inte gjorde och vart jag var på väg. Samtidigt smög sig mitt mantra in om och om igen så jag lät den bli en del av ritualen. Jag gick och funderade och samtidigt gick mantrat i mitt huvud: “Min kraft är min kraft och jag ger den inte till någon. Min kraft är min kraft och jag behöver den själv.” Jag visualiserade att jag klippte banden till de jag läckte energi till. Klippte banden av energi jag inte kunde undvara men kärleken fick vara kvar. När jag kom hem till huset igen så mötte korpen mig kraxande och flög och satte sig i en trädtopp på andra sidan vägen. Det kändes som ett tecken att jag är på rätt väg.

Tillbaka till häxan i Spanien, efter inrådan av min lärare i online kursen så gjorde jag om cermonin om att hitta en förlevande guide men nu med intentionen att få bättre kontakt med häxan. Som första gången jag gjorde cermonin så bad jag min döda mormor att guida mig, jag höll henne i handen och hon ledde mig till ett litet vitt hus med en svart dörr och nära huset så stod häxan i Spaniens olivträd. Jag knackade på dörren men såg att häxan satt uppe i olivträdet. Hon hälsade på mig och kallade mig för hija, dotter på spanska. Jag har alltid varit nyfiken på varför hon valde att besöka just mig i Spanien så jag frågade henne vad för relation vi haft i tidigare liv. Hon upprepade igen hija. Hon kom ned från trädet och omfamnade mig med en moders kärlek. Tårarna började trilla ned för mina kinder. All oro jag haft att hon kanske inte ville mig väl försvann helt. Jag frågade vad jag kunde kalla henne. Jag ville ha ett namn och inte bara kalla henne häxan i Spanien. Jag fick till mig oliv, jag tänkte att det kan inte vara rätt och frågade igen. Oliv fick jag, mamma oliv. På spanska blir det mama Oliva och ja varför inte så nu är hon mama Oliva. Mama Oliva visade mig hur viktigt det är med kontakten till naturen och att jag måste lita på och följa min intuition. Jag bad henne att finnas där för mig som en guide i livet och att hon ska hjälpa mig att välja rätt väg framåt. Om jag väljer fel så bad jag henne att visa det för mig. Hon känns som en sträng guide så jag är säker på att jag kommer få en direkt tillrättavisning om jag skulle välja den kanske lättare fel vägen för mitt liv snarare än den jag är menad att ta. Jag tror väldigt starkt att vi alla har en väg att följa genom livet. Den väg vår själ valde innan vi föddes. Att vi har utmaningar och läxor att lära i detta livet. För det måste finnas fler liv, jag pratar med en död häxa så varför skulle reinkarnation inte finnas då? Jag frågade mama Oliva vad jag kan göra för henne som tack för att hon nu är min guide i livet och fick till svar: klättra i träd och dansa. Jag kände hur hon ville att jag inte skulle glömma glädjen i att leva och hur viktigt det var för henne att jag prioriterade glädje och lekfullhet. Efter den sista tanken sa jag hej då och började bege mig tillbaka men såg till att vi har ett band emellan oss kvar. Det rann fortfarande tårar ned för mina kinder och jag kände en så stor kärlek till mama Oliva och en ära att hon och många andra ser något i mig och vill hjälpa mig framåt.

När jag skriver om mina upplevelser kan jag förstå att det är svårt att ta in men vad som är min verklighet och sant för mig är det här. Det är viktigt för mig att skilja på dagdrömma och önskningar och vad jag får till mig som är sant för mig. Det är okej om ingen annan tror på mig, det är inte det som är viktigt. Jag skriver för jag har ett behov att dela med mig och jag hoppas att det jag skriver kan hjälpa andra på sin resa oavsett om ni tror på att det jag skriver är sant eller påhittat. Det här är min resa och helt unik för mig och har hjälpt mig att komma dit jag är idag. Jag känner idag ett lugn i mig och en tilltro till att saker kommer att ske som ska ske i min framtid utan att jag jagar dem. Jag behöver inte ha planer för min framtid utan bara förhoppningar och drömmar och sen får vi se vad som händer. Det är spännande att leva. Magi finns överallt och utan rädsla för vad som kan hända så är det väldigt kul att vänta och se vart allt är på väg.

Bestiga berg och kvantfysik

Många saker har fallit på plats de senaste veckorna och jag ska försöka sätta ord på vad som hänt och vad jag känner.

Jag var på Gran Canaria med familjen och hade laddat ned flera dokumentärer om kvantfysik och healing att kolla på. Kvantfysiken är väldigt intressant och på många sätt så bryter den mot många lagar som vi lärt oss är absolut sanning. Om man tittar på molekylerna och sen ännu djupare så finns det egentligen ingen massa där inne utan vi består helt av energi som protoner, neutroner och elektroner. Det är intressant bara det att i grunden är allt uppbyggt och består av energi, sen så när man försöker observera dessa partiklar så finns de inte alltid där man förväntar sig utan de verkar blinka fram och tillbaka och vart de försvinner emellanåt vet vi inte. Sen om man kollar på vad man tidigare har trott har varit ingenting, som rymden universum består av, så har forskare insett att även om man tar bort alla partiklar och skapar ett vakuum plus absoluta nollpunkten så finns något där ändå. Energi finns där också där vi tidigare trott att det inte fanns något alls. Så allt består av energi även det som vi inte ens trodde var något alls. Vi kan också fundera på hur vi kan säga att det vi observerar med våra ögon och som tolkas av vår hjärna egentligen är det som faktiskt syns där. Vi sätter väldigt stor tilltro på att vi kan se och tolka allt som finns i världen men jag är inte så säker att vi med absolut sanning kan säga att vad någon annan ser inte är sant bara för att vi inte kan se det. Jag tror att vi genom att säga att det bara finns en sanning begränsar oss från magi i vårt liv och framförallt begränsar vi verkligheten till vad som är kulturellt accepterat och inte nödvändigtvis till vad som är sant för varje individ.

Jag kom fram till att inte vara så bensäker på vad som är möjligt längre. Istället för att försöka lära mig genom böcker och vad andra healers anser vara möjligt efter deras erfarenheter så behöver jag tänka bredare. Det har bara begränsat mig. Bara för att de har lärt sig att göra på ett visst sätt och att vissa saker inte är möjliga för dem betyder inte att jag behöver ha samma begränsningar. Vad som är möjligt för mig och hur jag vill använda healing är helt upp till mig och den enda som kan ta reda på vad som är möjligt för mig är jag. Det har gett mig en helt ny frihet i hur jag tänker. Alla vägar är öppna och jag behöver bara följa dem för att se vart de leder.

Från att ha varit en person som enbart trott på vetenskap så har jag svårt att förstå hur jag nu kommit hit. Även om jag refererar kvantfysik så är det ett ganska stort steg från att tänka att allt består av energi till att jag som person kan påverka energin. Jag trodde inte på livet efter döden, healing eller på något annat som inte har bevisats för mig. Vart är jag nu? Jag är healer själv, jag träffade en häx-ande i Spanien trots att jag intensivt inte trodde på spöken eller andar, det om något är bevis för mig att det finns mer i världen än vad som är vetenskapligt bevisat och jag tror mer på att alla har sin sanning än att det finns bara en.

Jag har under sommaren och hösten healat människor och känslorna som kommit upp har skrämt mig. Det har gjort att jag inte känt mig så motiverad att fortsätta och ju mer hel jag känt mig och mer distans jag fått till mina egna mörka känslor har jag inte velat möta dem igen. Jag gjorde nyligen en meditationsresa ner i underjorden där jag fick träffa den nordiska gudinnan Hel. Hel är Lokes dotter och är härskarinna i dödsriket, hennes ansikte är delat i två. Hon har en ung/vacker sida och en gammal/hemsk sida. I meditationen fick jag till mig att jag behöver vara villig att gå ned i mörkret igen för att kunna hjälpa andra, men nu med insikten att jag har varit där redan och jag vet hur jag tar mig ut. Det kändes som om jag äntligen förstod på ett djupare plan vad det innebar. Allt jag gått igenom är inte sånt som jag ska läka och sedan glömma. Det är en superkraft jag fått där jag genom att ha tagit mig ur mörkret en gång har kartan för att göra det igen. Jag kan möta de känslorna om och om igen utan rädsla. De kommer inte färga av sig på mig eller överväldiga mig utan jag kan istället guida någon annan vidare. Hel visade mig att mörkret är lika viktigt som ljuset och att vi inte ska ta oss ur det och glömma det utan vara villiga att dyka ned igen och igen för vi är varelser som består av både och. Precis som det är en stor skillnad på att uppskatta glädje och livet när man en gång varit på absoluta botten av rädsla och depression. Kontrasterna är vad som gör att vi uppskattar och kan vara lyckliga på riktigt när det kommer.

Jag promenerade och handlade häromdagen och en till tanke trillade på plats. Efter att ha brottats med mina egna rädslor hela sommaren och hösten har jag kommit fram till att jag med hela hjärtat kan nu acceptera min väg och är villig att följa den oavsett vart den leder mig. Det känns så lätt nu när jag fick den insikten. Jag har motarbetat mig själv så mycket och rädsla på rädsla har dykt upp och hindrat mig att fortsätta framåt. Den utmaning jag fick av häxan i Spanien och som jag svarade ja på med hela mitt medvetna jag kan jag nu också kunnat svara ja på i mitt undermedvetna. Inte för att det kommer vara lätt utan för att det är min väg och vilka berg jag än kommer att möta på vägen så kommer jag göra mitt bästa för att bestiga dem och sen fortsätta på andra sidan. För det är omöjligt att leva och hela tiden motarbeta mig själv. Jag kan bara med hela mitt hjärta säga ja och fortsätta framåt. Allt som har startat det här året och som har bubblat under ytan har lagt sig tillrätta.

Ända sedan jag var barn har jag önskat mig mer magi i mitt liv. Jag har förälskat mig i bok efter bok om fantasy och magi och gråtit många tårar för att jag ville att det skulle vara på riktigt. Som vuxen har jag lagt det åt sidan för magi fanns bara i böckernas värld och den sanning som fanns var i vetenskapen. Nu är jag så tacksam för att trots att jag själv gav upp på magin så gav den inte upp på mig. Den jobbade sig långsamt tillbaka och det enda jag egentligen behövde göra var att acceptera att den faktiskt finns. Om tonåringen Maria kunde se mig nu hade hon hållit med om att vad vi än har fått kämpa emot för demoner så var det värt det. Jag känner så mycket tacksamhet och glädje i mitt hjärta för att vara där jag är nu. Mitt liv är inte perfekt och jag har en lång väg att gå för att komma dit jag vill men jag är på väg. Det känns mer som ett äventyr än som en olägenhet. Jag vet inte vad som kommer hända imorgon men jag är väldigt nyfiken och ser fram emot det. Det finns några berg framför mig som jag ser redan och jag vet att det inte kommer vara kul att bestiga dem men med ett steg i taget så kommer jag fortsätta framåt med ett öppet hjärta och magin vid min sida.