Häxan och blixten
I fredags var jag ute på en promenad på lunchen, jag jobbade på kontoret och behövde komma ut, få lite luft och röra på mig. Många gånger när jag tar längre promenader så låter jag min hjärna fritt flyga iväg och jag brukar dagdrömma väldigt intensivt. Det är som att jag är i drömmen men samtidigt är jag helt medveten om att jag är ute på en promenad på samma gång. Jag var plötsligt i Spanien på hotellet där häxan, Mama Oliva håller till och hon kallade fram en storm. Jag försökte mota bort stormen men då kallade hon fram en blixt precis bredvid mig som en varning. Jag tog min högra hand rakt in i blixten väldigt övermodigt och ville visa att hon inte skrämmer mig och direkt kände jag en enorm kraft som rusade uppför min arm rakt mot mitt hjärta. Det var ingen dagdröm längre, kraften var på riktigt och jag blev väldigt rädd. Jag hann tänka; vad händer och nej, jag satte upp ett mentalt skydd runt mitt hjärta snabbt. Kraften stannande i armen och halvt i chock var jag plötsligt tillbaka på kontoret. Resten av dagen var jag skakad och när det var dags att gå hemåt började jag fundera över den rädsla jag känner för Mama Olivas kraft. Jag blir rädd för jag vet inte vad för avsikt hon har och ännu räddare då det känns som att jag inte kan göra något för att stoppa henne. Det är som en naturkraft och jag är en liten myra. Denna gången kunde jag hejda kraften men jag kände den fortfarande i min arm som att den bara väntade på att jag skulle släppa min gard så skulle den fortsätta rusa rakt mot mitt hjärta.
Jag tror att det är fel av mig att tänka att det finns en avsikt bakom kraften, det finns ett intresse men det går inte att säga om en kraft är ond eller god i sin avsikt. Jag behöver ha mer tro på att det finns ett syfte med allt och att om jag ändå inte kan stoppa den istället välkomna den och inte vara rädd längre. Jag släppte skölden runt mitt hjärta och välkomnade den fortfarande pulserande kraften i min högerarm. Den rusade in och spred sig ifrån mitt hjärta långsamt genom hela min kropp under eftermiddagen och kvällen. Jag tror att insikten var viktig, att jag fick tillfälle att tänka igenom och acceptera kraften innan den tog sig vidare men jag tror att till slut hade den gjort som den velat ändå. När kraften kom in i mitt hjärta var det en sprudlande glädje och lycka som sedan spred sig vidare. Den gav mig samma känsla i kroppen som efter en healing och växte och jobbade i min kropp under helgen.
På söndagen så gjorde jag en vägledd meditation om att ändra en av sina historier som håller en fast. Min historia som har snurrat i mitt huvud i flera år nu är om jag inte trivs med den karriär som jag har nu, vart är det då jag vill? Vad är nästa mål att ta mig emot och vad skulle det vara för drömscenario? När jag nu pluggar till coach så har jag fått lära mig om och om igen vikten av att sätta ett mål att gå emot. Jag älskar utmaningar så att sätta ett mål för mig själv och nå det är något jag verkligen gillar. Mitt mål att bli spelprogrammerare och alla de utmaningar som det innebar var otroligt spännande och roligt och jag skulle älska att ha en sån klar målbild igen att ta mig emot. Jag har saknat att jag inte känner en klarhet om vart jag är på väg och det har gjort att jag känt mig vilsen och osäker. Jag har haft väldigt klara insikter i vad som är rätt nästa steg för mig just nu men jag har inte sett hur det steget är en plattform för att komma vidare till ett mål. Dit jag är på väg har inte känts klarare utan snarare mer förvirrande. Jag har letat efter min plats, min väg och någonstans där jag kan känna mig trygg att vara helt mig själv. Hemma känns det nu så efter mycket inre jobb men så fort jag kastas in i min jobbvardag så blir jag osäker på allt.
Under meditationen så vände och vred jag på min historia och insåg att dit jag är på väg kanske är ett mål, ett yrke, som jag inte sett eller som inte finns. När jag var liten ville jag bli en uppfinnare och skapa helt nya saker och varför kan jag inte nu som vuxen uppfinna en helt egen väg? Målet är inte viktigt, vägen dit är viktigt och så länge som jag är säker på nästa steg så behöver jag inte känna mig vilsen. Kanske är hela idén med mål inte relevant när det är ens liv man vill klura ut. Det viktiga är inte slutmålet utan själva resan. Vart jag är på väg kanske inte ens blir ett mål utan ett ständigt föränderligt tillstånd av att vara helt mig själv. Jag behöver tänka mindre och vara mer, förädla mig själv genom min resa och genom att hela tiden gå tillbaka till mig själv.
Tack Mama Oliva för ännu en viktig insikt, jag känner mig mer redo att igen åka tillbaka till din plats i Spanien och faktiskt komma dit som mer mig själv än förra gången jag var där. I slutet av oktober åker jag på healingkurs igen och jag ser så mycket fram emot nya magiska äventyr och insikter. Jag ska byta ut min rädsla för det okända till en förväntan, att vara nyfiken på vad som händer härnäst och lita på att den enda vägen jag kan ta är min väg.
