Offer eller överlevare?
När jag var 12 år gammal var jag hos BUP och pratade med en psykolog. Mamma och pappa skulle skilja sig och eftersom mamma ville ha enskild vårdnad så ville de prata med oss barn om det. Jag kommer inte ihåg vad vi pratade om men jag kommer ihåg minen och känslan jag fick av psykologen. Hon tittade på mig med så stort medlidande och jag såg hur synd hon tyckte om mig. Jag kände mig trasig när hon tittade på mig så det fick mig att känna mig så liten och svag. Varje gång efter det när jag valde att öppna upp för vuxna eller vänner är det precis samma reaktion jag fått om och om igen. Efter ett tag började jag välja väldigt noga till vem och vad jag delade med mig av. Det är en fruktansvärd känsla att se genom en annan persons ögon hur trasig man är.
Genom livet har jag fått lära mig att man absolut inte ska tycka synd om en person med handikapp. Det är inte synd om en person som sitter i rullstol, det är bara så deras liv ser ut. Så varför är det synd om de som levt ett liv som inte ser ut som normen? Varför är det synd om oss som kämpat oss igenom motgångar och som idag lever med läkta eller oläkta sår som skapats av händelser i vårt liv? Jag är inte trasig, jag är inte en porslinsfigur någon tappat i golvet och som aldrig kommer bli densamma igen. Jag har levt mitt liv och det har skapat den jag är, hur kan det vara synd om mig för att jag har levt?
För att kunna läka behövde jag få hjälp av någon som såg mina sår och förstod smärtan i dem men också kunde se möjligheten till läkning. Någon som såg mina upplevelser som en rikedom av kunskap som kan leda mig vidare i livet så länge mina sår läker. Någon som såg den otroliga styrkan jag hade som kämpade på dag efter dag släpandes på ett enormt bagage av oläkta trauman och ändå fungerade utåt helt normalt. När smärtan är borta och såren läkta först då kan man se och använda all den kunskap man fått ifrån livet.
Om du tycker synd om någon för att de är det de är och upplevt det de har så respekterar du inte styrkan de har som gjort att de kommit dit de är idag. Du reducerar hela deras liv till att de är ett offer. Om du ser på någon som att de är ett offer och de känner sig som ett offer så skapar du bara ett större sår. Det är dualitet dock, jag skulle göra vad som helst för att skydda mina barn från att ha min uppväxt men samtidigt ångrar jag inte ett enda steg på min väg. Jag är så otroligt stolt över mig själv för att jag är inte bara en överlevare utan att jag också var modig nog att leta efter hjälp att läka mina sår. Trots att jag inte visste om det ens var möjligt.
Om du träffar någon som efter att du förtjänat det väljer att berätta om de svåraste delarna i deras liv. Inse hur mycket de måste lita på dig för att öppna upp sig och beundra modet och styrkan hos dem. De är inte synd om dem, de har bara levt ett liv som är annorlunda än dit, precis som vi alla är unika. Vi kan inte välja våra liv men vi kan välja hur vi reagerar och stöttar andra.
