Rätt och fel
Jag har gått genom mitt liv och varit övertygad om att det finns rätt sätt att leva och vara på och ett fel sätt. Det har varit en så stark övertygelse hos mig att jag inte ens ifrågasatt det. Jag har strävat efter att leva rätt att vara en duktig flicka och göra vad alla förväntar sig av mig så länge att jag inte kunde se någon annan väg. Jag stängde av känslor och minnen hos mig själv då de var fel och fortsatte att leva med en del av mig själv bakom lås och bom. Jag tror de flesta av oss väljer att låsa in delar av oss själva som inte passar in. Vi väljer att anpassa oss och för att göra det lättare så stänger vi in de delarna och glömmer bort de.
Sen jag började bli mer intresserad av spiritualitet så har jag vid flera meditationer märkt att jag har som ett skynke inom mig. Jag har sett skuggor från andra sidan men vad jag än försökt göra så är skynket kvar. Som att jag inte hade tillgång till hela min inre värld utan bara delar av den och resten fanns bakom det skynket. Jag visste inte vad det var men jag kände en stark längtan av att bara dra bort skynket och vara hela mig.
För några veckor sen så började jag tänka om och om igen på en meditation vi gjorde på första kursdelen på healingkursen med Leif. Vi satt alla och blundade och Leif guidade oss ned i marken under oss och plötsligt så kände jag ett tryck av energi mot mig. Direkt var jag ett barn igen och låg i min säng. Jag hade inga gardiner för fönstret och kunde se gatlyktorna utanför lysa in i rummet. Jag var helt vaken men kunde inte röra på mig, jag såg en figur i taket som rullade på en stor sten. Figurens golv var mitt tak och den rullade stenen fram och tillbaka över taket och kom närmare och närmare. Samtidigt så kände jag en energi trycka emot mig, den gjorde mig illamående och rädd och den fortsatte att trycka på mer och mer. Jag hade samma upplevelse om och om igen kvällar jag hade svårt att sova men så en dag så kom den aldrig tillbaka. Nu i den meditationen så kände jag exakt samma energi som jag känt då och jag var direkt livrädd. Jag hörde Leifs röst som lugnt sa ”släpp in den, släpp taget, var inte rädd” jag slutade kämpa emot och släppte in energin i mig och den blev en del av mig istället och även om jag kände mig skärrad så var rädslan borta och jag var lugnare.
Nu ett och ett halvt år senare så kunde jag inte sluta tänka på den upplevelsen, jag ville veta vad det var. Vad var det för energi? Vad hade egentligen hänt och varför hade jag känt av samma som barn? Jag gick på behandling hos Leif och under behandlingen så frågade jag honom om vad jag upplevt. Han sa att det vi gjort var en jordande meditation och energin jag känt var bara det, jordning. Jag förstod ingenting, jag har jordat mig hundratals gånger men det har aldrig känts likadant. Leif tog min hand och bad mig att tänka på den energin igen och direkt dök den upp, han hjälpte mig att släppa in energin och möta min rädsla. Efter ett tag så var energin i mig och från att ha varit rädd så kände jag istället frid och ett lugn i mig själv som var helt nytt. Jag var för första gången på väldigt länge helt i min egen kropp och jordad i mig själv. Jag hade mött min största rädsla, den energin från när jag var liten och istället för att kämpa emot den eller modigt mött den så släppte jag in den i mitt hjärta och lät den bli en del av mig.
Jag vet fortfarande inte varför den upplevelsen kom till mig som barn men jag förstår nu att det aldrig var något farligt. Det okända skrämde mig men den ville mig bara väl. Den ville hjälpa mig att vara i min kropp utan rädsla. Jag har levt så mycket av mitt liv i mitt huvud och jag har märkt det så tydligt nu de senaste veckan sen jag släppte in jordningen. När jag pratar med andra så editerar jag inte mig själv längre, jag bara svarar och är där i ögonblicket på samma sätt som jag gör när jag skriver den här bloggen. Jag försöker inte hitta det bästa sättet att svara på något utan jag bara säger det jag känner för. Det skrämde mig lite men efter att ha insett varför så är det bara skönt nu. Jag är mer i min kropp och svävar inte en bit ovanför och observerar mitt liv snarare än lever det. Nu är jag i mitt liv och lever det, det som kommer får komma.
I samband med denna insikten har en hel drös med minnen och känslor låsts upp. Skynket har lyfts bort och jag insåg att det var alla mina fina minnen och känslor från barndomen som jag hade låst in. Dualiteten av att ha bra minnen och känslor om en barndom som också på många sätt var extremt jobbig var svårt för mig att få ihop. Istället stängde jag bort de bra känslorna och lät de jobbiga vara kvar. Det var så viktigt för mig att det fanns rätt och fel, svart och vitt att jag envist stängde bort allt som kunde visa på en gråskala. Att ett minne kan vara bra och dåligt på samma gång. Att man kan älska och hata någon på samma gång. Så mycket i mitt liv har inte gått ihop förens nu eftersom att jag såg livet genom svartvita glasögon. Jag förstår nu, det går ihop och jag kan tillåta mig själva att se mina minnen för vad de är istället för jag vill att de ska vara. Jag är jordad och jag har ett helt öppet hjärta och alla känslor får vara här, en stund tills jag släpper de vidare.
