Ut ur kaoset in i kaoset
För snart ett år sen så klippte jag av mig allt mitt hår. Det kändes som håret tyngde ned mig och jag behövde klippa av allt det gamla och börja om på nytt. Håret har växt ut igen men jag höll fortfarande kvar vid gamla idéer och tankar som har hållit mig tillbaka. Jag har försökt att om och om igen skapa drömmar och visioner som har rötter och växt ur det som varit. Som att det inte gick att skapa något nytt ur ingenting. I helgen lyssnade jag ikapp på en kurs som jag missade en dag av när jag var sjuk i influensan och igen dök frågan upp om att skapa drömmar och visioner för framtiden. Det dök inte upp något denna gången bara en stark förtvivlan. Att allt jag har jobbat mig till karriärmässigt till är inte där jag vill vara och jag kan inte se någon väg framåt. Hur jag än vände och vred på det så kunde jag inte se eller känna en lösning. Jag kände mig helt fast. Jag tror att jag behövde hamna där och inse hur omöjligt det är att bygga något nytt med alla de gamla delarna av mitt liv. Som att mitt starka behov av att skapa kopplingar till min historia höll mig tillbaka.
I vanliga fall när jag blir känslomässigt överväldigad så väljer jag att disassociera mig med hjälp av socker och choklad. Jag överstimulerar min kropp och väljer att lämna alla jobbiga känslor till framtiden. Nu kunde jag inte det, efter min senaste healingbehandling så hände något. Jag kunde inte äta socker längre, det äcklade mig och allt som jag gillat att äta för att disassociera smakade vidrigt. Choklad som jag älskar kunde jag inte få i mig, inte heller kaffe eller någon form av godis. Frukt och grönsaker går bra men många maträtter som jag brukar gilla kändes för söta och äckliga. Det har hänt tidigare, förra gången jag fick healingbehandlingen, men då försvann det på några dagar. Nu har det suttit i, i flera veckor. Så nu satt jag med alla mina känslor och hade inget sätt att fly ifrån dem. Jag har de senaste veckorna fått lära mig att tillåta vad än för känslor som kommer fram att få flöda igenom mig precis då de kommer upp och att inte pausa de tills jag har tid att hantera dem. Jag har lärt mig att ha ett helt annat förhållande till känslor och välkomnar de och låter de flöda istället för att bestämt hålla de på avstånd och be de att vänta tills jag har tid.
Nu när jag fick upp alla känslor kring det omöjliga att bygga en framtid från där jag är och med alla de byggstenarna i mitt liv som inte verkar passa in så fick jag nog. Om det inte funkar att bygga något nytt med det jag har kanske det är dags att göra annorlunda. Jag har försökt att få alla steg jag tagit i mitt liv att ha en mening och att de alla tillsammans är det som bygger upp mig som person men det funkar inte. Jag håller för hårt tag i mitt förflutna så att min framtid blir bara en enda röra. Genom mitt liv så har mina prioriteter inte varit mig själv, alla val jag har gjort har handlat om vad andra tycker, att vara en duktig flicka och att hitta trygghet och stabilitet i mitt liv. Alla de valen som inte handlade om vad jag faktiskt vill går inte att bygga vidare på. Om jag ska kunna skapa en framtid som är baserad på vad jag faktiskt vill och mina drömmar så måste jag släppa taget om det som varit och helt släppa mitt behov av kontroll. Mitt behov av att skapa en trygg värld för mig själv har gjort att jag är van vid att inte lyssna inåt utan att istället använda mitt logiska sinne för att skapa en framtid. Det är inte så jag vill leva. Jag vill att mitt nu och min framtid ska vara baserad helt på vad jag vill. Så jag valde att släppa all kontroll, att släppa taget om allt som varit och kasta mig ner i kaoset av mitt inre och lita på att det som kommer skapas nu och framåt kommer vara något helt nytt.
Jag hade aldrig kunnat släppa all kontroll om jag inte de senaste två åren om och om igen fått möta mina egna rädslor och släppt taget på kontrollen mer och mer. Rädslan är inte en känsla jag fruktar längre, det är en välkommen vän och visar att nu är det dags att bearbeta och släppa taget om något mer. Med rädslan som vän och utan möjligheten att fly från mig själv så kunde jag äntligen helt släppa taget och lita på att allt kommer bli bra. Efter en livstid av att inte lyssna på mig själv, min kropp och mitt undermedvetna så vet jag inte helt vem jag faktiskt är. Jag är nyfiken på att lära känna mig själv och se vad jag faktiskt gillar och inte gillar utan allt bagage av mitt liv.
Jag ser likadan ut idag, lever samma liv men inom mig känner jag en lätthet. En stor tilltro på att min framtid kommer bli annorlunda nu när jag inte längre försöker bygga den på vad som varit. Jag har ingen aning om vart jag är på väg eller vad jag ens vill av min framtid men jag känner mig trygg i nuet. Trygg i att det kommer kännas lättare att lyssna på mig själv framöver och ta de tuffa valen. Att säga nej till allt som inte känns rätt för mig och säga ja till det jag vill ha. Det kommer krävas mycket mod framöver då jag måste tydligt för mig själv och andra hålla fast på vad som känns rätt för mig. Det kommer inte bli lätt men utan tyngden av allt som varit som hållit mig tillbaka tror jag ändå att det kommer kännas bättre än hur jag försökt leva hittills.
