En väg framåt

Att öppna ögonen och se ljus för första gången på flera år, varenda cell i min kropp sjunger av glädje. Jag visste inte ens att jag var i mörkret. Det lilla jag hade försvann bit för bit över åren men nu att få tillbaka det plus så mycket mer på en gång. Nu ser jag direkt vad det var jag saknade. Inte konstigt att jag kände mig så vilsen och blind, den delen av mig som vet vad njutningen med livet är var förblindad. Jag kan komma ihåg delar av det från innan jag blev blind men det är först nu. Det är som att inte bara ljuset försvann utan också minnena om vad ljus var. Jag badar i ljuset och låter det smeka mig varsamt och välkomna mig tillbaka. Hela jag är vaken nu och den kraft jag känner inom mig är ren glädje och kärlek i kombination. En del saker ser jag för första gången och en del kommer tillbaka som ett minne men jag ser nu att de var också gråare i tonen som att det fanns där men en slöja var i vägen för att se det helt. Jag gråter då jag känner en sån sorg över alla år då jag gick blind men glädjen tar över om och om igen. Att se ljuset att känna helt och hållet hela mig som en person med ingen del förblindad eller inlåst bakom galler är så vackert och underbart att det överspeglar allt. Jag känner ett hopp om framtiden, om en ljus framtid som är mer intensiv än jag känt tidigare. Allt är möjligt och det är möjligt genom glädje utan att hålla tillbaka delar av mig i sorg. Jag är så tacksam mot mig själv att jag aldrig gav upp utan fortsatte framåt trots att jag var blind. Jag visste inte ens vad jag letade efter men jag kände att något viktigt saknades. Jag är hel nu! Jag är redo nu! Att leva är en njutning och inte en börda. Jag undrade hur jag skulle kunna ge något till någon när jag kände att det inte fanns så mycket mer att ge men nu ser jag. Det finns så mycket mer av mig, det finns en otrolig kraft inom mig och så mycket kärlek och glädje som bara svämmar över.


Jag är jin!

Jag är yang!

Jag är förändring!

Jag är kraft!

Jag är kärlek!


Jag har fått så otroligt mycket hjälp på vägen hit och min största utmaning var att be om hjälp. Att lita på att andra vill mig väl och inte skada mig mer. Det var svårt och jag kände mig så otroligt naken och obekväm men samtidigt skrek min själ efter att få bli fri. Jag hoppas att jag kan inspirera någon att fortsätta eller börja sin resa om ni också känner er vilsna och blinda. All min kärlek till er och om ni kommit så långt att ni kan be om hjälp då finns jag här som stöd. Jag vet vilken ensam och omvälvande resa det är men vi är fler som förstår. Sen är resan aldrig helt över, för vi lever. Nya saker kommer i vår väg men om vi läker den delen av oss själva som står för vår grund och trygghet lovar jag er att vilka hinder ni än träffar på på vägen kommer ni att klara av dem. Att hålla någon eller flera hundra i handen som hjälper en framåt är en styrka och gör att vägen blir fylld med kärlek och vänskap också och inte bara stora stenar som försöker fälla en. Så länge ni har en vilja att bli mer er själva och läka gamla sår så finns det en väg.