Första kurshelgen
Ibland tänker jag tillbaka på den där första kurshelgen som var i januari tidigare i år. Det känns som så länge sen men egentligen var det alldeles nyss. Jag var så rädd att jag var på väg att vända tillbaka när jag nästan var framme vid lokalen. Vad gör jag här tänkte jag men samtidigt kändes det som att jag hade ingenting att förlora. Det kändes som jag hamnat i en återvändsgränd i livet och jag visste inte hur jag skulle ta mig vidare. Medelålderskris? Det kändes som allt stagnerat och att jag inte längre hade en vision för vad jag ville i livet. Allt kändes trist och vardag. Jag är glad att jag gick in ändå, det var den magin jag behövde i mitt liv att gå in i en helt ny värld där jag passade in. Det var underbart att få umgås med andra vuxna som faktiskt var öppna och pratade om det som finns i deras hjärta istället för de vanliga småpratet man stöter på överallt. Att alla gick in med samma inställning att vara helt där och öppna med de dom är.
Det tog lång tid för mig att börja närma mig samma öppenhet, jag är inte helt säker på att jag är riktigt där än men jag försöker. Jag är lite osäker på hur jag ska förhålla mig till småpratet nu. Det har alltid känts mer som utfyllnad av en tystnad snarare än att det faktiskt tillför något. Prata om väder, om familj och vad som händer i helgen. Det är ingen som egentligen är intresserad men det är så man konverserar. Det är det som är artigt. Jag försöker men samtidigt skriker något inom mig och jag vill bara för höra något som är ärligt och riktigt. Jag frågar hur du mår för att jag faktiskt vill veta, inte för att få ett standard svar och sen fortsätta min dag. Det får mig att känna mig som en del av en pjäs där alla har sina repliker men ingen handling. Jag är väldigt tacksam för mina nya vänner som lyssnar och ger mig verkliga konversationer utöver vardagens prat.
Första kurshelgen var ett uppvaknande för mig, jag gick hem och min kropp hade vaknat. Som att den sovit i år och nu hade energin i mig vaknat på nytt. Jag låg i sängen och kunde inte sova för det stack, kittla och rusade i hela kroppen i flera timmar. Sen dess är mina händer och fötter nästan alltid stickande och fyllda med energi. Det är svårt att förklara det, det känns som när en fot somnat och blodet rusar tillbaka. Den stickande känslan, men bara milt inte så att det gör ont. Ibland gör det ont också men det är bara väldigt sällan. När jag skriver här så låter det som att det skulle kunna vara något problem med cirkulationen men nej jag vet hur det känns efter att ha haft karpaltunnel. Det är inget som är fel det är bara energin i mig som sjunger och rusar runt av glädje.
Jag kan inte direkt säga att det var något speciellt som hände under kurserna. Ingen magisk rit eller genombrott rent psykologiskt. Det var bara som ett starkt konstant uppvaknande och så mycket kärlek som ledde vägen. Jag känner fortfarande som att jag leds vidare, genom konversationer, möten och utveckling eller förädling av mig själv. Jag har mer magi i mitt liv nu, jag som alltid försvunnit i alla möjliga fantasy världar och drömt om att få se bara en liten smula av magi själv. Den är här, den är i mig och den finns på riktigt. Du får tänka på det lite som vinden, den syns inte men du vet ändå att den finns där.
Jag är så tacksam att jag gör den här resan med min mamma och syster också. Vår familj har alltid haft magin i sig men vi glömde alla bort den ett tag. I kaoset som var så valde vi att lägga all energi på överlevnad och sen att bygga upp igen. Nu kan vi ta tillbaka magin och göra den till en del av våra liv igen och en del av våra barns. Att vi jobbar på oss själva också och blir tryggare och helare människor är ju bara en bonus på vägen. Jag hoppas att när jag kommer till en punkt då jag kan ge mer av mig själv igen att jag kan ge tillbaka tusenfallt. Till mina barn och till alla som korsar min väg och som jag kan hjälpa att bli en mer fullkomlig bild av sig själva. Det är inget fel på någon av oss men ibland glömmer vi bort vilka vi är och hur vi hittar tillbaka till vår väg igen. Sen tror jag att vi alla egentligen vill ha lite magi i vårt liv för hur häftigt är inte det?
