Inution och naturen
Jag gick genom skogen idag och blev för andra gången kallad till ett fallet träd där man kunde se in under rötterna som en grotta ned till underjorden. Det kändes lite läskigt att titta ned där som att plötsligt skulle ett djur komma ut mot mig. Det är en sak som jag aldrig varit öppen om men som jag nyligen provade att dela med mig av i ett trygg sällskap och fick direkt stöd. Jag har alltid varit ute mycket och promenerat i naturen. Oftast ger promenderna mig så mycket. Ett tillfälle att låta tankarna skena och ofta hitta nya insikter om ett problem som snurrat hos mig ett tag. Ibland känner jag bara att det är en viss väg jag måste gå. Inte dit jag hade tänkt gå från början utan någon helt annanstans. Ibland ett helt nytt ställe och ibland något jag känner till väl. Jag blir kallad på något vis och det är svårt att göra något annat än att följa. Precis som när den gamla damen i Spanien bad mig att gå upp på berget. Oftast blir jag ledd till en plats som inte är speciell alls. Ett träd eller en sten, men jag känner att det var viktigt att vara där just då. Om jag ska vara ärlig så har jag ingen aning om varför. Nyligen har jag kännt ett behov att lägga mina händer på marken och heala marken. Vissa platser känns annorlunda efteråt andra inte. Det känns som om att det är min inution som talar till mig. Lika tydligt som när jag healar någon och bara vet att mina händer ska flyttas till en viss plats nu. För att stilla min egen nyfikenhet hade jag gärna velat veta varför men samtidigt spelar det ingen roll om jag någonsin får en förklaring. För jag kommer ändå alltid att följa den där känslan. Det känns viktigt och jag har blivit visad om och om igen i andra sammanhang att jag ska lyssna på den känslan. Ibland får jag uppleva rent magiska saker. Idag var det bara ett fallet träd men när jag var i Thoresta Herrgård så blev jag ledd till en pytteliten dunge. I himlen ovanför cirklade sex eller sju korpar och kraxade.
