Blomma ut
Jag har varit hemma sjuk och tagit hand om sjuka barn i snart två veckor så jag har haft mycket tid att fundera och lägga alla tankar på plats. Jag har haft så mycket rastlöshet och frustration i kroppen som jag har haft svårt att lägga till ro. Jag har velat att någon utifrån ska komma och ta min hand och leda mig rätt. Berätta vem jag är och vad min uppgift är här i livet. Det har känts som att jag får från alla möjliga olika människor små ledtrådar om att de vet mer om vem jag är mer än jag, vilket lett till att jag bara känt mig mer frustrerad. Hela tiden har jag bett mig själv att blicka inåt istället. Hur kan någon annan berätta något för mig om vem jag är? Det är något som jag bara kan hitta inom mig själv oavsett vad andra ser hos mig. Det har inte varit speciellt lätt för så klart vill jag ju helst komma till svaret på en gång som jag tror att de flesta andra också vill. Det är nog därför vi är så fascinerade av de som kan spå om framtiden och svara på våra frågor, för det är ju klart att de borde veta bättre än oss själva eller? De har ju gått någon utbildning eller fötts med krafter som inte vi har så så klart kan de kan se klarare svaret på våra frågor än vi själva. Inget ont mot de som spår, men även de vet att såsom framtiden ser ut just då kan mycket väl komma att ändra sig. Inget är satt i sten. Jag förstår den känslan att vilja ha svar utifrån men har aldrig känt behovet av att vända mig till någon annan för svar förens nu. Kanske därför jag alltid haft svårt med astrologi, jag vill inte höra någon annans åsikt om vem jag är eller hur jag ska leva mitt liv men så hamnade jag där nu ändå. Jag ville så gärna ha svar på vem jag är och varför jag finns till att jag nästan glömde bort min tro på mig själv och ville bara få svar. Nu gick jag istället runt frustrerad och argumenterade med mig själv i mitt huvud och kom aldrig så långt som att faktiskt be någon annan om svar. Jag är glad för det.
Nu när jag varit sjuk läste jag om en av mina favorit bokserier The deeds of Paksenarrion av Elisabeth Moon. De handlar om en tjej som är dotter till en fårfarmare och drömmer om att bli en krigare för rättvisan och hennes resa från att bli menig i ett kompani till att hon blir en paladin. Mycket av hennes resa handlar om att hon måste lära sig att lyssna till sin intuition, att inte lyssna på vad andra säger är rätt eller fel utan att i slutänden kan bara hon, genom sitt helgon, veta vad som är gott och ont. Hon måste lära sig att det inte är för att hon är modig och stark som hon kan hjälpa andra. Utan genom sin erfarenhet av att ha varit rädd och hjälplös kan hon skydda de som är det. Paksenarrion är med om många hemska saker i boken men i slutändan blir hon en sann paladin som kan försvara de hjälplösa och hela de sjuka för att hon gick igenom allt det. Det fick mig att hitta svaren. Jag kommer aldrig kunna fråga någon annan om frågor som intimt rör mitt liv. Svaren måste jag hitta inom mig själv. Jag är ändå den med erfarenheten av att ha levt mitt liv så jag är den som har mest insikt i att svara på frågorna. Att inse att frågor om vem jag är och vad jag ska göra är sådant jag antagligen djupt inom mig redan vet eller som kommer att komma till mig när jag behöver de svaren. Det kommer aldrig att komma utifrån. Även om det var en bok som inspirerade mig så är slutsatserna och insikten min egen. Jag känner inget som helst kall att lyssna på något väsen eller gud, den enda som kan styra mig på min väg är jag och min övertygelse om vem jag är och vad jag ska göra. Sen har jag inte alla svar men det är okej. Ju mer jag övar på att lyssna på mig själv och att välja den väg som jag känner inom mig är rätt så kommer jag att komma rätt till slut.
Min andliga resa senaste året har fått mig att omvärdera saker som jag trodde var mycket viktigare förut. För två år sen var jag i min bästa form någonsin. Jag hade kämpat med träning och med kost och till slut nått mitt viktmål. Jag hade kämpat i så många månader för att nå dit för samhället och media hade ju gång på gång berättat för mig att det är det som är målet. När jag stod där och såg mig i spegeln på min mer perfekta kropp så kände jag mig inte alls bekväm. Jag såg att personen i spegeln var jag och kroppen var precis som jag hade föreställt mig och hoppats men inuti var jag fortfarande samma trasiga person. Inget hade ändrats, min kropp var bara min kropp och inte kopplat till den jag är som person. Kroppen fungerade bättre nu men den gjorde inte att jag mådde bättre eller kände mig lyckligare. Det var en annan vändpunkt för mig, jag slutade att kämpa för att hålla vikten och gick upp mina kilon igen men kände mig ändå likadan inuti men lite mer misslyckad eftersom att jag inte ens kunde hålla en nästan perfekt kropp. Det blev viktigare för mig att jobba på mitt inre än på mitt yttre och det känns inte längre lika viktigt att ha den där kroppen, jag är ju samma person oavsett hur min kropp ser ut. Huvudsaken är att den är frisk och gör det jag behöver den till.
När jag tänker tillbaka på min viktresa så har det fått mig att fundera på vem jag kommer att vara i slutet av denna andliga resa. Kommer jag då se mig i spegeln och igen undra vem jag är och inte känna igen den nya versionen av mig eller är det här precis den resan jag borde gjort från början? En andlig resa eller en resa att hitta mig själv är en resa av förändring eller förädling av den jag är. Men den som jag till slut blommar ut till behöver inte vara en version av mig som ses som starkare eller bättre jämfört med var jag började. Vi har vissa samhällsmässiga ideal idag av vad en stark och perfekt person är och det är just den formen som gör att vi försöker vara något annat än den vi är. De flesta av oss passar inte in i den formen och det gör definitivt inte jag. Jag har alltid försökt vara en person som passar in och som är stark. Jag har velat göra allt själv och visa hur duktig jag är på många saker men bara för att jag kan göra allt själv betyder inte att jag egentligen vill göra det eller att det är den personen jag vill vara. Jag vet att personen jag är på insidan är mycket känsligare för allt än vad jag velat visa utåt och en del av min utmaning är att lära mig att be om hjälp och inte försöka bära och göra allt själv. Den nya förädlade versionen av mig är väldigt känslig för energier omkring mig, för hur andra mår och känner. Det påverkar mig så mycket nu att jag har svårt att klara en helt vanlig dag på ett kontor. Alla känslor fastnar på mig och jag blir helt slut, jag känner inte längre att jag funkar så bra i en helt vanlig miljö. Om jag ska vara helt mig själv måste jag inse att jag måste låta de känslorna få finnas där och jag behöver de känslorna för att förstå andra men jag blir lätt överväldigad när det blir för mycket. Det är möjligt att jag kan lära mig att hantera dem bättre längre fram men just nu är det ett framsteg att jag låter mig själv känna och bli överväldigad även om det är jobbigt nu. Jag är en känsligare person nu än för ett år sen men jag känner mig så mycket starkare inuti och mer säker på mig själv. Jag har ingen lust att passa in i formen längre, den har aldrig gett mig lycka eller glädje, bara skam, skuld och en överväldigande trötthet. Jag är hellre min helt egna form som inte längre passar in men som är precis den formen som det är meningen att jag ska vara. Det viktigaste för mig i mitt liv är att bli lycklig, inte att utåt sett vara en perfekt kvinna, mamma eller partner för det går inte ihop.
Så efter mycket funderande har jag lagt de flesta av mina tankar på plats och en del av frustrationen och otåligheten har lagt sig. Jag känner mig mer säker i mig själv och på vart jag är på väg. Frågan mig inte om detaljer bara för det vet jag inte men jag kan känna inom mig vilken väg som är rätt. Från boken Paksenarrion finns det ett stycke där Paks beskriver som en värme och styrka inom sig som leder hennes väg, en självsäkerhet över att hon i sig själv kan döma vad som är gott och ont. Jag är inte en paladin så jag behöver inte bekämpa onda makter men jag kan känna samma självklarhet inom mig vad gäller min egen väg. Det är som en varm kram om mitt hjärta och någon som säger att du duger som du är Maria, precis som du är.
