Min kvinnlighet och att förlora ett barn
För att göra det lättare att följa texten vill jag förklara vad jag menar när jag säger kvinnlighet. Det tog mig lång tid att definiera kvinnlighet och att sen se de egenskaperna som nödvändiga för att vara en hel person och också som en styrka. Manlighet var lättare att definiera. De är alla egenskaper som vi lär oss se upp till av samhället. Drivande, aktiv, ständigt på väg någonstans och stark nog att gå vidare utan att dröja sig kvar i känslor. Kvinnlighet är istället omvårdande, känslosam, vilande och att kunna lyssna på sig själv. Men utan de kvinnliga egenskaperna är vi bara halva konstant stressade varelser och inte egentligen en hel människa. Det är viktigt att värdesätta båda sidorna hos en själv oavsett om man är man eller kvinna för att fungera.
Att vara kvinna i en värld anpassad för män suger. Jag har kämpat hela mitt liv mot min egen kvinnlighet och helst velat trycka bort den. För hela mitt liv har kvinnlighet alltid setts som ett problem av omvärlden. Jag växte upp med en djup känsla av att visa omtanke, mjukhet och att be om hjälp var tecken på svaghet och skulle gömmas och glömmas. Min barndom var fylld av konstant kaos och att överleva var mer i fokus än något annat. Det fanns liksom sällan utrymme att bara vara och ta hand om varandra. Det var alltid något nytt hot som behövde tas hand om först. Det finns så mycket som jag skulle kunna skriva om min uppväxt men det blir för mycket för att ta upp allt det plus vad jag vill säga om kvinnlighet så jag börjar med en sida av det.
När jag delade vad jag var med om till vänner eller lärare fick jag inte stöd utan chock och istället för medlidande fick jag vänner och lärare som gick på äggskal omkring mig som att jag när som helst kunde explodera. Det fanns inte i deras värld samma kaos och de kunde inte relatera. Så jag lärde mig att vara tyst om jag ville ha kvar vänner som behandlade mig som en jämlike. Känslor och att dela med mig blev en till egenskap jag fick trycka ned. När jag fick mens som tolvåring så hände det på ett flygplan mellan Spanien och Sverige. Jag försökte använda mig av papper i trosan men det gick inte så jag försökte försöka fråga min mamma tyst om en binda. Det kändes som att jag var en olägenhet och det var otroligt pinsamt att försöka diskret be om hjälp på ett flygplan där alla hör allt man viskar. Mamma fiskade snabbt upp en binda till mig men sen nämndes det inte igen. Jag fick klara mig själv genom min första mens och det kändes inte som ett firande av att äntligen bli kvinna. Mer som något som jag skulle behöva gömma och lida igen resten av mitt fertila liv.
Jag liksom många andra blev rekomenderade av ungdomsmottagningen att börja använda p-piller som preventivmedel tidigt då det så klart var på kvinnans ansvar att inte vara dum nog att bli gravid. Vi behövde ju ta ansvar för att det inte skulle kunna hända, plus att det var vårt ansvar att se till att pojkarna använde kondom för annars kunde vi ju få könssjukdomar. Jag tror inte att killar i samma ålder blev lika förmanade från ungdomsmottagningarna och påminda om deras ansvar. Det lades helt på oss kvinnor, kvinnor som var 14-15 år och som i mitt fall inte ens hade tanke på att ha sex. Det var vår kropp som var problemet. Det var vi som kunde bli gravida och helt vårt ansvar. Kvinnliga kroppen som återkommande inom vården är problemet och skuldbeläggs. För det är lättare än att faktiskt ta kvinnliga problem på allvar och hjälpa oss med riktigt vård som hjälper oss med våra problem så vi kan leva utan att behöva konstant känna skam. Istället för att lägga problemet med graviditeter på den manliga kroppen som producerar spermierna så var det alltid kvinnornas fel och ansvar.
Vårdens syn på kvinnliga kroppar visade sig väldigt tydligt för mig när jag blev planerat gravid som 27 åring och fick missfall. Jag blev väldigt lätt gravid och jag och Anders sökte oss överlyckliga till mödravårdcentralen. Jag blev lite förvånad när de direkt började väga och ta prover på mig för att se till att kroppen som fostret växte i var hälsosam. De kollade på BMI och muttrade över högt sådant utan att egentligen kolla på hur jag egentligen såg ut vilket var en tunn midja och ingen mage. Det fanns inte på kartan att kolla om pappan var hälsosam eller kunde ha gener som kunde skapa problem. Inte heller någon koll på mentala hälsan hos mamma eller pappa utan bara fokus på kroppen och hur den skulle skötas för att fostret skulle vara friskt.
I vecka 8 valde vi att göra ett ultraljud och kolla efter kromosomfel, tyvärr fick vi tillbaka på testet att det var stor risk för att det var något fel på barnet. Vår värld rasade. Det enda som jag hörde på rundgång i mitt huvud var “Vad har jag gjort fel?” det är väl klart att ansvaret låg på mig. På min kropp som borde ha kunnat skapa ett friskt barn, det slog mig inte ens att det är något som skulle kunna ha kommit från Anders som ändå var åtta år äldre än mig. Det har drillats in i mig så noga att det alltid är kvinnan som har yttersta ansvaret och jag kände mig ansvarig. Efter det beskedet så började världens långsammaste veckor där vi väntade att få ta mer prover och se vad som var fel. Första försöket att ta bättre prov gick inte då fostret låg fel så de kom inte och vi fick en ny tid någon vecka eller så senare då var jag i vecka 12-13 av graviditeten.
Jag kommer aldrig glömma hur nervös jag var när jag och Anders satt i väntrummet och väntade på vår tur. De skulle sticka en lång nål in i min mage och ta ett prov på fostervattnet för att kunna kolla på fostrets DNA och se vad som kunde vara fel. Det var en stor risk för missfall men vi kände båda att om det var ett kromosomfel så ville vi veta det och kunna ta beslut om hur vi ville gå vidare. Jag la mig på britsen och sjuksköterskan började kolla med ultraljud på fostret. Hon blev direkt helt tyst och efter en lång stund sa hon att det fanns inget hjärtslag. Fostret var dött och kvar i min mage. Vi blev skickade hem igen utan någon som helst information om vad som skulle hända härnäst eller något mentalt stöd. Jag var helt förstörd, jag sjukskrev mig från jobbet och gick in i en svart bubbla av sorg och slutade svara i telefonen när någon ringde. Fostret var kvar där dött i min mage och min kropp var fortfarande gravid och hade alla gravid symptom. Det kändes som ett hån och jag mådde superdåligt. Varje timme låg jag där med min lilla gravid mage och illamående samtidigt som jag visste att fostret var dött. Vi försökte ta reda på vad vi skulle göra nu. Fostret var ju bara kvar där inne och verkade inte vilja komma ut själv och vad jag förstod så kunde det i värsta fall ta månader innan det kom ut av sig självt.
Det var en kamp att få en tid för abort och jag fick vänta i två veckor till när jag äntligen fick tid. Två evighetslånga veckor av att gå runt med vetskapen om att jag hade ett dött foster i magen som låg där och ruttnade. En gång fick jag så svåra kramper i magen att jag åkte in till akuten men blev skickad direkt ut igen. De hade inget de kunde hjälpa mig med utan om kroppen ville abortera fostret själv så kunde det göras hemma. Att jag hade ont och var rädd var ett problem för mig och inget som läkare kunde hjälpa mig med.
När jag äntligen fick komma till abort mottagningen så blev jag helt chockad av bemötandet där. Jag fick komma in och prata med en sjuksköterska och hon frågade mig om och om igen om jag var säker på att jag ville göra abort. Jag nästan skrek åt henne att “fostret är redan dött, jag vill bara att det kommer ut”. Trots att fostret var dött så skulle jag ta två piller som skulle döda det redan döda fostret och komma tillbaka nästa dag. Hela tiden blev jag behandlad som någon som sökt för att göra abort av ett levande foster och inte som någon som helst av allt hade velat ha ett levande barn i magen. Genom allt detta var Anders min klippa och den som alltid fanns där genom hela vårdcirkusen och utan honom vet jag inte hur jag hade orkat.
Nästa dag kom vi tillbaka och fick medicin för att sätta igång en förlossning, för det är ju klart att det som är bäst för kroppen är att föda ut fostret naturligt, det var ingen som tänkte på att fråga vad som varit bäst för mig mentalt. Hela dagen gick jag med mer och mer kramper i magen och tillslut fick jag smärtstillande men tårarna bara rann. Fostret kom ut tillslut, ut krystat i en potta på toaletten och jag var ett vrak. Jag ville inte se det jag var bara så lättad att det var över. De fråga om jag ville se fostret när de lagt det i ordning i en liten filt innan vi gick men jag ville inte. Sen fick jag höra att det är nog lika bra för det hade legat dött så länge inne i min mage att det var inte kul att se. Med den mentala bilden och ett kort samtal med ett samtalsstöd blev vi hemskickade och förväntade oss att fortsätta våra liv som att inget hade hänt.
Det var en hemsk erfarenhet och visade ännu tydligare för mig hur lite kvinnor och våra kroppar är värda inom vården och i samhället i stort. Det var ju bara ett missfall, alla får det, nu är det över så glöm det och gå vidare var meddelandet jag fick. Jag tvingade mig själv att glömma datumet som barnet skulle ha fötts på och månader senare fick vi ett kort brev om vad som varit fel på vårt barn. Downs Syndrom stod det i stort och så var det klart med det. Jag vet inte om fostret var en pojke eller flicka jag ville inte veta men i mitt hjärta är det alltid en flicka.
Jag blev gravid igen men denna gången var både jag och min partner dämpade med vår glädje och oroliga under hela graviditeten. Varken jag eller Anders blev erbjudna något stöd efter missfallet och vi var fortfarande påverkade under den graviditeten och nästa efter det. Glädjen var överskuggad av rädsla. Det har fortsatt på samma spår genom två graviditeter och min resa som mamma. Det yttersta ansvaret var alltid på mig och alla misslyckanden och problem var alltid mitt fel. Jag blev behandlad mer som en kropp än som en person och det la lager på lager av förvissning om att vara kvinna och kvinnlighet var bara ont.
Jag skulle älska mina barn men inte prata om de för mycket. Jag skulle ha en kropp som varit gravid men jag fick inte klaga på hur trasig jag kände mig eller ta upp allt som varit jobbigt och fruktansvärt med att vara gravid och mamma. Jag skulle bara gå vidare och vara tacksam för att jag hade hälsosamma barn. Vara glad att jag inte hade några förlossningsskador och inte tänka så mycket på hur jag mådde mental. Jag sköt min kvinnlighet längre och längre bort och förlitade mig helt på andra egenskaper som att vara stark och fortsätta framåt. Vara aktiv och ta för mig. Det är inte hållbart i längden.
Vi behöver vår kvinnliga sida och inte bara vi kvinnor. Att lära sig att vila, att be om hjälp och att lyssna på sig själv är mänskligt. När vi om och om igen trycker ner och förminskar kvinnor så trycker vi ner de kvinnliga sidorna inte bara hos kvinnor men hos män också. Vi är halva människor som lägger mer vikt vid att skapa och ta för oss av livet än den minst lika viktiga delen att lyssna på oss själva och att vila. Att vara svag och känslosam och tillåta oss själva att sörja och må dåligt när vi behöver det. Jag har efter ett liv av att förtrycka de sidorna hos mig själv hittat dem igen. Ironiskt nog så var det Leif, en man som lärde mig att det är okej att vara kvinna. Genom hans stöd och healing har jag förstått värdet av kvinnlighet och styrkan i det. Vi är dock alla både och, två delar, yin och yang som båda behövs för att vi ska vara kompletta människor. Utan vila och känslor så har vi inte den stabila emotionella grunden vi behöver för att aktivt söka våra mål och ha energin att klara vardagen. Att vara kvinnlig är stark för det krävs enormt mod att visa sina känslor att be om hjälp när vi behöver det och att lyssna på vår kropp och låta den vila när den är trött.
Att vara kvinna i en värld anpassad för män suger. Jag har kämpat hela mitt liv mot min egen kvinnlighet och helst velat trycka bort den. För hela mitt liv har kvinnlighet alltid setts som ett problem av omvärlden. Jag växte upp med en djup känsla av att visa omtanke, mjukhet och att be om hjälp var tecken på svaghet och skulle gömmas och glömmas. Min barndom var fylld av konstant kaos och att överleva var mer i fokus än något annat. Det fanns liksom sällan utrymme att bara vara och ta hand om varandra. Det var alltid något nytt hot som behövde tas hand om först. Det finns så mycket som jag skulle kunna skriva om min uppväxt men det blir för mycket för att ta upp allt det plus vad jag vill säga om kvinnlighet så jag börjar med en sida av det.
När jag delade vad jag var med om till vänner eller lärare fick jag inte stöd utan chock och istället för medlidande fick jag vänner och lärare som gick på äggskal omkring mig som att jag när som helst kunde explodera. Det fanns inte i deras värld samma kaos och de kunde inte relatera. Så jag lärde mig att vara tyst om jag ville ha kvar vänner som behandlade mig som en jämlike. Känslor och att dela med mig blev en till egenskap jag fick trycka ned. När jag fick mens som tolvåring så hände det på ett flygplan mellan Spanien och Sverige. Jag försökte använda mig av papper i trosan men det gick inte så jag försökte försöka fråga min mamma tyst om en binda. Det kändes som att jag var en olägenhet och det var otroligt pinsamt att försöka diskret be om hjälp på ett flygplan där alla hör allt man viskar. Mamma fiskade snabbt upp en binda till mig men sen nämndes det inte igen. Jag fick klara mig själv genom min första mens och det kändes inte som ett firande av att äntligen bli kvinna. Mer som något som jag skulle behöva gömma och lida igen resten av mitt fertila liv.
Jag liksom många andra blev rekomenderade av ungdomsmottagningen att börja använda p-piller som preventivmedel tidigt då det så klart var på kvinnans ansvar att inte vara dum nog att bli gravid. Vi behövde ju ta ansvar för att det inte skulle kunna hända, plus att det var vårt ansvar att se till att pojkarna använde kondom för annars kunde vi ju få könssjukdomar. Jag tror inte att killar i samma ålder blev lika förmanade från ungdomsmottagningarna och påminda om deras ansvar. Det lades helt på oss kvinnor, kvinnor som var 14-15 år och som i mitt fall inte ens hade tanke på att ha sex. Det var vår kropp som var problemet. Det var vi som kunde bli gravida och helt vårt ansvar. Kvinnliga kroppen som återkommande inom vården är problemet och skuldbeläggs. För det är lättare än att faktiskt ta kvinnliga problem på allvar och hjälpa oss med riktigt vård som hjälper oss med våra problem så vi kan leva utan att behöva konstant känna skam. Istället för att lägga problemet med graviditeter på den manliga kroppen som producerar spermierna så var det alltid kvinnornas fel och ansvar.
Vårdens syn på kvinnliga kroppar visade sig väldigt tydligt för mig när jag blev planerat gravid som 27 åring och fick missfall. Jag blev väldigt lätt gravid och jag och Anders sökte oss överlyckliga till mödravårdcentralen. Jag blev lite förvånad när de direkt började väga och ta prover på mig för att se till att kroppen som fostret växte i var hälsosam. De kollade på BMI och muttrade över högt sådant utan att egentligen kolla på hur jag egentligen såg ut vilket var en tunn midja och ingen mage. Det fanns inte på kartan att kolla om pappan var hälsosam eller kunde ha gener som kunde skapa problem. Inte heller någon koll på mentala hälsan hos mamma eller pappa utan bara fokus på kroppen och hur den skulle skötas för att fostret skulle vara friskt.
I vecka 8 valde vi att göra ett ultraljud och kolla efter kromosomfel, tyvärr fick vi tillbaka på testet att det var stor risk för att det var något fel på barnet. Vår värld rasade. Det enda som jag hörde på rundgång i mitt huvud var “Vad har jag gjort fel?” det är väl klart att ansvaret låg på mig. På min kropp som borde ha kunnat skapa ett friskt barn, det slog mig inte ens att det är något som skulle kunna ha kommit från Anders som ändå var åtta år äldre än mig. Det har drillats in i mig så noga att det alltid är kvinnan som har yttersta ansvaret och jag kände mig ansvarig. Efter det beskedet så började världens långsammaste veckor där vi väntade att få ta mer prover och se vad som var fel. Första försöket att ta bättre prov gick inte då fostret låg fel så de kom inte och vi fick en ny tid någon vecka eller så senare då var jag i vecka 12-13 av graviditeten.
Jag kommer aldrig glömma hur nervös jag var när jag och Anders satt i väntrummet och väntade på vår tur. De skulle sticka en lång nål in i min mage och ta ett prov på fostervattnet för att kunna kolla på fostrets DNA och se vad som kunde vara fel. Det var en stor risk för missfall men vi kände båda att om det var ett kromosomfel så ville vi veta det och kunna ta beslut om hur vi ville gå vidare. Jag la mig på britsen och sjuksköterskan började kolla med ultraljud på fostret. Hon blev direkt helt tyst och efter en lång stund sa hon att det fanns inget hjärtslag. Fostret var dött och kvar i min mage. Vi blev skickade hem igen utan någon som helst information om vad som skulle hända härnäst eller något mentalt stöd. Jag var helt förstörd, jag sjukskrev mig från jobbet och gick in i en svart bubbla av sorg och slutade svara i telefonen när någon ringde. Fostret var kvar där dött i min mage och min kropp var fortfarande gravid och hade alla gravid symptom. Det kändes som ett hån och jag mådde superdåligt. Varje timme låg jag där med min lilla gravid mage och illamående samtidigt som jag visste att fostret var dött. Vi försökte ta reda på vad vi skulle göra nu. Fostret var ju bara kvar där inne och verkade inte vilja komma ut själv och vad jag förstod så kunde det i värsta fall ta månader innan det kom ut av sig självt.
Det var en kamp att få en tid för abort och jag fick vänta i två veckor till när jag äntligen fick tid. Två evighetslånga veckor av att gå runt med vetskapen om att jag hade ett dött foster i magen som låg där och ruttnade. En gång fick jag så svåra kramper i magen att jag åkte in till akuten men blev skickad direkt ut igen. De hade inget de kunde hjälpa mig med utan om kroppen ville abortera fostret själv så kunde det göras hemma. Att jag hade ont och var rädd var ett problem för mig och inget som läkare kunde hjälpa mig med.
När jag äntligen fick komma till abort mottagningen så blev jag helt chockad av bemötandet där. Jag fick komma in och prata med en sjuksköterska och hon frågade mig om och om igen om jag var säker på att jag ville göra abort. Jag nästan skrek åt henne att “fostret är redan dött, jag vill bara att det kommer ut”. Trots att fostret var dött så skulle jag ta två piller som skulle döda det redan döda fostret och komma tillbaka nästa dag. Hela tiden blev jag behandlad som någon som sökt för att göra abort av ett levande foster och inte som någon som helst av allt hade velat ha ett levande barn i magen. Genom allt detta var Anders min klippa och den som alltid fanns där genom hela vårdcirkusen och utan honom vet jag inte hur jag hade orkat.
Nästa dag kom vi tillbaka och fick medicin för att sätta igång en förlossning, för det är ju klart att det som är bäst för kroppen är att föda ut fostret naturligt, det var ingen som tänkte på att fråga vad som varit bäst för mig mentalt. Hela dagen gick jag med mer och mer kramper i magen och tillslut fick jag smärtstillande men tårarna bara rann. Fostret kom ut tillslut, ut krystat i en potta på toaletten och jag var ett vrak. Jag ville inte se det jag var bara så lättad att det var över. De fråga om jag ville se fostret när de lagt det i ordning i en liten filt innan vi gick men jag ville inte. Sen fick jag höra att det är nog lika bra för det hade legat dött så länge inne i min mage att det var inte kul att se. Med den mentala bilden och ett kort samtal med ett samtalsstöd blev vi hemskickade och förväntade oss att fortsätta våra liv som att inget hade hänt.
Det var en hemsk erfarenhet och visade ännu tydligare för mig hur lite kvinnor och våra kroppar är värda inom vården och i samhället i stort. Det var ju bara ett missfall, alla får det, nu är det över så glöm det och gå vidare var meddelandet jag fick. Jag tvingade mig själv att glömma datumet som barnet skulle ha fötts på och månader senare fick vi ett kort brev om vad som varit fel på vårt barn. Downs Syndrom stod det i stort och så var det klart med det. Jag vet inte om fostret var en pojke eller flicka jag ville inte veta men i mitt hjärta är det alltid en flicka.
Jag blev gravid igen men denna gången var både jag och min partner dämpade med vår glädje och oroliga under hela graviditeten. Varken jag eller Anders blev erbjudna något stöd efter missfallet och vi var fortfarande påverkade under den graviditeten och nästa efter det. Glädjen var överskuggad av rädsla. Det har fortsatt på samma spår genom två graviditeter och min resa som mamma. Det yttersta ansvaret var alltid på mig och alla misslyckanden och problem var alltid mitt fel. Jag blev behandlad mer som en kropp än som en person och det la lager på lager av förvissning om att vara kvinna och kvinnlighet var bara ont.
Jag skulle älska mina barn men inte prata om de för mycket. Jag skulle ha en kropp som varit gravid men jag fick inte klaga på hur trasig jag kände mig eller ta upp allt som varit jobbigt och fruktansvärt med att vara gravid och mamma. Jag skulle bara gå vidare och vara tacksam för att jag hade hälsosamma barn. Vara glad att jag inte hade några förlossningsskador och inte tänka så mycket på hur jag mådde mental. Jag sköt min kvinnlighet längre och längre bort och förlitade mig helt på andra egenskaper som att vara stark och fortsätta framåt. Vara aktiv och ta för mig. Det är inte hållbart i längden.
Vi behöver vår kvinnliga sida och inte bara vi kvinnor. Att lära sig att vila, att be om hjälp och att lyssna på sig själv är mänskligt. När vi om och om igen trycker ner och förminskar kvinnor så trycker vi ner de kvinnliga sidorna inte bara hos kvinnor men hos män också. Vi är halva människor som lägger mer vikt vid att skapa och ta för oss av livet än den minst lika viktiga delen att lyssna på oss själva och att vila. Att vara svag och känslosam och tillåta oss själva att sörja och må dåligt när vi behöver det. Jag har efter ett liv av att förtrycka de sidorna hos mig själv hittat dem igen. Ironiskt nog så var det Leif, en man som lärde mig att det är okej att vara kvinna. Genom hans stöd och healing har jag förstått värdet av kvinnlighet och styrkan i det. Vi är dock alla både och, två delar, yin och yang som båda behövs för att vi ska vara kompletta människor. Utan vila och känslor så har vi inte den stabila emotionella grunden vi behöver för att aktivt söka våra mål och ha energin att klara vardagen. Att vara kvinnlig är stark för det krävs enormt mod att visa sina känslor att be om hjälp när vi behöver det och att lyssna på vår kropp och låta den vila när den är trött.
