Ett år av läkande
I och med att det nya året är på ingång har jag reflekterat mycket över året som varit. Framför allt skillnaden i mig själv idag och för ett år sedan. För ett år sedan hade jag börjat ta flera steg för att förändra hur jag mådde både fysiskt och psykiskt men jag var otålig och envis och hade försökt göra det helt själv så det kändes mer som en storm inom mig med ett behov av förändring snarare än en läkning av gamla sår.
Hur jag mådde rent fysiskt var en stor drivkraft till att jag ville hitta nya vägar till att läka. För ett år sen var min höft krampaktigt låst, jag kunde röra mig men att gå längre sträckor var i stort sett omöjligt då varje steg efter ett tag var en ren plåga. Jag kunde träna och röra på mig i hemmet men jag kände mig extremt begränsad och det var alltid något som gjorde ont. 2022 hade jag gått i ett halvår till samma Osteopat för att lyckas reda ut min höft och sakta så kändes det lite bättre. Jag frågade henne vad jag kunde göra mer för att bli smärtfri och hon svarade “Du kommer nog aldrig bli helt smärtfri”. Efter det slutade jag gå till henne och vände mig till Leif istället. Jag är inte ok med att höra att jag aldrig skulle bli av med smärtan. Jag kände ju var det satt i kroppen och det var ingen skada eller något permanent fel, bara ett krampande i musklerna runt höften som inte ville slappna av. Mycket av min motivation genom året har varit att känna att musklerna gradvis har slappnat av mer och mer och det har inte varit från träning eller stretching utan helt och hållet varit kopplat till mitt psykiska mående.
När jag släppt på känslor vilket i många fall har varit rädslor och tillåtit mig själv att vara mer och mer mig själv har i samma takt höften blivit bättre och bättre. Det har tagit ett år men idag är jag i stort sett smärtfri. Det enda jag känner av ibland är vänster it-band som blev överansträngt och inflammerat då jag gått så stelt och lutat åt ena sidan mycket under året. Det gjorde så ont på nätterna ett tag att jag hade svårt att sova men idag känns det bara ibland som en påminnelse att fortsätta framåt. Jag kan gå hur långt jag vill idag utan att ha ont. Friheten i att jag kan bestämma själv och inte bli begränsad av min kropp längre är otroligt.
Jag har lärt mig så otroligt mycket av hur ens psykiska mående hänger ihop med hur vi mår fysiskt. Jag tror heller inte att jag är ett unikt fall utan jag har sett samma sak på personer omkring mig som gjort samma resa. Jag har genom hela mitt liv alltid haft en stark koppling mellan hur jag mår psykiskt och fysiskt. Jag blir alltid sjuk om jag blir för stressad och i perioder där jag mått väldigt dåligt psykiskt har jag också varit sjuk mycket. Jag tror dock att det är sant för alla men att vi alla är olika och det är i olika grad som det sätter sig på kroppen. Efter min egen personliga erfarenhet så skulle det inte förvåna mig om många av de stressjukdomar som finns överallt idag egentligen är mer starkt kopplat till hur vi mår psykiskt och att det är där vi ska börja leta för att hitta bot. Att först se över vår vardag och se till så att vi minskar på stress, får ordentligt med sömn, äter bra och rör oss efter vår egen förmåga. Sen ta en djupare blick inåt och hur vi mår i själen. För den delen är healing ett otroligt starkt verktyg för att hjälpa känslor som legat gömda och glömda i vår kropp komma upp till ytan så att vi kan låta de få uttryckas, bearbetas och sedan släppas fria. Det mesta arbetet är det som vi får göra själva för i slutändan är den enda som kan heala dig, du. Du måste vara villig att gå igenom mörkret för att bli frisk. Du kan inte blunda för alla känslor som vill komma fram längre utan de måste alla fram.
Min egen väg har gått över berg och berg av rädslor. Rädslor att vara helt fullt ut mig själv. Jag var så rädd för att vara annorlunda för att sticka ut att jag höll allt inom mig och istället försökt passa in så mycket som möjligt. Jag har växt upp med en stark känsla av att för att överleva behöver jag blandas i mängden och bli osynlig. Jag var rädd att om jag var mig själv och berättade om allt udda som hände mig så skulle alla tro att jag var galen och att jag skulle låsas in på någon anstalt. Att alla skulle koppla mitt udda beteende med min trassliga uppväxt och istället för att se det som en gåva att vara annorlunda skulle se det som ett resultat av ett trasigt liv och trauma. Så jag låste in allt i lager på lager av rädslor och stängde av den jag är. Jag vågade inte ens helt vara mig själv för mina barn.
Jag är inte en helt annan person idag men jag har slutat att med min inre röst trycka ned allt jag känner som inte passar in. Jag är inte rädd för att ses som galen när jag går ute i naturen och pratar med träden. Jag börjar mer och mer säga det som kommer till mig när jag pratar med människor istället för att extremt noggrant filtrera alla mina tankar innan jag säger något. Jag vågar säga vad jag tycker istället för att jämt vara neutral och passa in. Jag vågar säga högt att jag är healer och nästa steg som jag varit lite osäker på är hur viktigt det är för mig att säga högt är att jag identifierar mig som häxa. Häxa för mig har med min tro att göra och min relation till naturen och gudinnan. Det är högst personligt och väldigt nytt men med tiden så är det nog något jag kommer vara mer öppen med. Samtidigt som det är en tro som definierar mig så är det kanske inte det första man diskuterar med en ny bekantskap. Jag känner mig trygg i min tro och är så glad över den gemenskap jag hittat i samband med den. Det känns som det som jag gjort genom mitt liv och hur jag levt, äntligen fått ett namn. Animism, häxa, völva flyter in i den jag är. Jag har alltid älskat naturen och haft en otroligt stark känsla av att jag vill hjälpa andra och det kan jag göra nu. Jag behöver inte gömma mig bakom en mask längre och spela att jag är någon annan än den jag är. Jag är Maria, jag har alltid varit Maria men nu vågar jag visa nyanserna av den jag är och inte bara de sidor av mig som jag vågat visa förut.
När alla rädslor har flugit bort har jag känt en kinesisk drake som kommit närmare och närmare och för några dagar sen kände jag hur draken och jag blev ett. Hon är vit med gulddetaljer och har vingar. Hon är mitt mod att vara helt ut mig själv, hon representerar min framtid och tro på mig själv. Jag känner hennes vingar på min rygg och hennes mod i mitt hjärta och med hennes hjälp ser jag ett väldigt spännande 2024. Gott nytt år allihopa!
