En resa till Lyfjaberg
Jag gjorde en guidad meditation i måndags där jag reste till Lyfjaberget och träffade Diserna och läkekonstens gudinna Eir. Jag bad om hjälp att hitta insikter i hur jag ska läka mig själv och andra. Just där och då fick jag inget svar men senare på dagen så fick jag till mig svar på båda delarna.
Min höft har blivit mycket bättre och de flesta dagarna nu så känner jag nästan ingenting men så kommer det en dag där jag har ont och jag får direkt panik. Jag vill gå framåt, inte bakåt så varför kommer smärtan tillbaka när jag gör allt jag kan för att läka mig själv? Jag blir arg och stressad och sen blir det värre och värre. Samtidigt som jag lär mig om och om igen att omfamna hela mig och att acceptera alla känslor så puttar jag bort smärta. Om jag får ont i huvudet eller axlarna så ignorerar jag det eller försöker bli av med det så fort som möjligt. Det har inte funkat. Oftast så kan jag ignorera det till en början men så växer det och växer tills det är det enda jag kan tänka på. Ofta får jag ont för att jag är stressad eller för att jag försöker pressa min kropp mer än den orkar och sen blir jag irriterad när kroppen stänger av. Det har äntligen landat nu, att jag kan inte fortsätta så. Jag kan inte ta en tid på dagen som passar mig och då försöka hantera eller läka smärtan. Den kommer av en anledning och den vill att jag lyssnar just då. Jag är villig att börja lyssna nu. Inte bara på känslor och jobbiga minnen utan också lyssna på min kropp. Den är en del av mig lika mycket som mina känslor och minnen. Smärtan blir inte bättre av att ignoreras, så dags att prova en ny taktik. Jag ska lyssna nu istället. Jag ska stanna upp i det jag gör så fort jag känner smärtan och fråga den vad den vill. Är det att jag stressat för mycket? Är det att jag suttit i fel ställning för länge? Är det något djupare som fastnat som en stress i musklerna och som jag behöver lyssna på.
Jag har hört så många gånger att det är det jag ska göra men smärta för mig är inte en del av mig. Det är något ont, en parasit som jag vill bli av med så fort som möjligt. Jag blir ledsen och arg för jag är rädd att det är en smärta som vill stanna och jag försöker då ännu mer att isolera den delen från mig och ignorera den. Men det funkar inte, inte på kortvarig smärta och inte på smärta över längre tid heller. Den är där och väntar på att få utrymme, att få höras. Så det första jag fick från Lyfjaberg och Eir är insikten i att jag måste lyssna på min kropps smärta och omfamna den som en del av mig. Om den är här för att stanna eller inte så behöver den bli hörd och omfamnad, för att ignorera och skjuta den ifrån mig har inte fungerat hittills.
Min andra insikt har jag brottats med ett tag nu. Jag är otroligt rädd för att jag skulle försöka hjälpa någon och den personen då blir sämre. Jag vet hur det känns att vara på ett sådant ställe i livet att man är villig att prova vad som helst för att få hjälp men jag vet också vilka mörka hål man kan hamna i när man får nya insikter om sig själv. Det har hänt saker när jag healat människor. Mycket mer än jag förväntat mig och det har skrämt mig. Allt jag vill är att hjälpa den andra personen men jag vet för litet för att kunna säga med hundra procent säkerhet att jag vet att det alltid kommer bli bra. Det finns ingen garanti för det. Jag kan heller inte tvinga människor att komma tillbaka eller ha uppföljning så att jag vet att de mår bra. Samtidigt som det är en rädsla som gör att jag hejdar och hindrar mig själv så tycker jag att det är en bra rädsla att ha. Jag är bara jag och precis som alla andra människor kan jag göra fel. Särskillt nu efter Kalla Fakta reppotaget Lockad till självmord där de hängde ut healers och medium som sagt sig vilja hjälpa männisakor men som gett super dåliga råd. Fått människor att må sämre och till och med tagit sina liv. Människor som går till healers eller medium är ibland mentalt nedbrutna och vilket ord eller blick som helst kan få dem att må sämre.
Vill jag ha det på mitt samvete? Är det bättre att inte försöka hjälpa alls för att jag skulle kunna göra att någon mår sämre? Jag har brottats med tankarna i månader och inte kommit fram till ett svar. Det jag fick till mig nu är att det är en balansgång. Är min vilja att hjälpa större än min rädsla för att göra fel? Om en person nära mig ramlar och börjar blöda kraftigt kommer jag då stå lamslagen av rädsla för att göra fel eller kommer jag försöka att hjälpa till även om jag inte har alla verktyg och kunskap för att göra det helt rätt? Jag vill inte bli av med rädslan för den känns sund, att hela tiden vara medveten om att vi inte är ofelbara. Men jag vill hitta en passion och övertygelse inom mig själv så att min vilja att hjälpa andra ändå är större. Eller så kanske jag behöver släppa på en del av rädslan men behålla tillräckligt mycket för att känna att jag inte försöker leka gud.
Jag har två stora saker att jobba på med mig själv nu. Det kommer ta ett tag att lägga allt tillrätta inom mig och öva på att börja lyssna mer på min smärta. Jag kommer att göra fel, jag kommer att få bakslag men jag vet vad jag behöver jobba på hos mig själv för att hitta min läkning.
Det är så mycket på gång i mitt liv nu och så många nya saker som kommer upp och läggs på plats hela tiden. Jag är så glad över det stöd jag har omkring mig. Tack alla ni som finns i mitt liv och hjälper mig framåt.
Min höft har blivit mycket bättre och de flesta dagarna nu så känner jag nästan ingenting men så kommer det en dag där jag har ont och jag får direkt panik. Jag vill gå framåt, inte bakåt så varför kommer smärtan tillbaka när jag gör allt jag kan för att läka mig själv? Jag blir arg och stressad och sen blir det värre och värre. Samtidigt som jag lär mig om och om igen att omfamna hela mig och att acceptera alla känslor så puttar jag bort smärta. Om jag får ont i huvudet eller axlarna så ignorerar jag det eller försöker bli av med det så fort som möjligt. Det har inte funkat. Oftast så kan jag ignorera det till en början men så växer det och växer tills det är det enda jag kan tänka på. Ofta får jag ont för att jag är stressad eller för att jag försöker pressa min kropp mer än den orkar och sen blir jag irriterad när kroppen stänger av. Det har äntligen landat nu, att jag kan inte fortsätta så. Jag kan inte ta en tid på dagen som passar mig och då försöka hantera eller läka smärtan. Den kommer av en anledning och den vill att jag lyssnar just då. Jag är villig att börja lyssna nu. Inte bara på känslor och jobbiga minnen utan också lyssna på min kropp. Den är en del av mig lika mycket som mina känslor och minnen. Smärtan blir inte bättre av att ignoreras, så dags att prova en ny taktik. Jag ska lyssna nu istället. Jag ska stanna upp i det jag gör så fort jag känner smärtan och fråga den vad den vill. Är det att jag stressat för mycket? Är det att jag suttit i fel ställning för länge? Är det något djupare som fastnat som en stress i musklerna och som jag behöver lyssna på.
Jag har hört så många gånger att det är det jag ska göra men smärta för mig är inte en del av mig. Det är något ont, en parasit som jag vill bli av med så fort som möjligt. Jag blir ledsen och arg för jag är rädd att det är en smärta som vill stanna och jag försöker då ännu mer att isolera den delen från mig och ignorera den. Men det funkar inte, inte på kortvarig smärta och inte på smärta över längre tid heller. Den är där och väntar på att få utrymme, att få höras. Så det första jag fick från Lyfjaberg och Eir är insikten i att jag måste lyssna på min kropps smärta och omfamna den som en del av mig. Om den är här för att stanna eller inte så behöver den bli hörd och omfamnad, för att ignorera och skjuta den ifrån mig har inte fungerat hittills.
Min andra insikt har jag brottats med ett tag nu. Jag är otroligt rädd för att jag skulle försöka hjälpa någon och den personen då blir sämre. Jag vet hur det känns att vara på ett sådant ställe i livet att man är villig att prova vad som helst för att få hjälp men jag vet också vilka mörka hål man kan hamna i när man får nya insikter om sig själv. Det har hänt saker när jag healat människor. Mycket mer än jag förväntat mig och det har skrämt mig. Allt jag vill är att hjälpa den andra personen men jag vet för litet för att kunna säga med hundra procent säkerhet att jag vet att det alltid kommer bli bra. Det finns ingen garanti för det. Jag kan heller inte tvinga människor att komma tillbaka eller ha uppföljning så att jag vet att de mår bra. Samtidigt som det är en rädsla som gör att jag hejdar och hindrar mig själv så tycker jag att det är en bra rädsla att ha. Jag är bara jag och precis som alla andra människor kan jag göra fel. Särskillt nu efter Kalla Fakta reppotaget Lockad till självmord där de hängde ut healers och medium som sagt sig vilja hjälpa männisakor men som gett super dåliga råd. Fått människor att må sämre och till och med tagit sina liv. Människor som går till healers eller medium är ibland mentalt nedbrutna och vilket ord eller blick som helst kan få dem att må sämre.
Vill jag ha det på mitt samvete? Är det bättre att inte försöka hjälpa alls för att jag skulle kunna göra att någon mår sämre? Jag har brottats med tankarna i månader och inte kommit fram till ett svar. Det jag fick till mig nu är att det är en balansgång. Är min vilja att hjälpa större än min rädsla för att göra fel? Om en person nära mig ramlar och börjar blöda kraftigt kommer jag då stå lamslagen av rädsla för att göra fel eller kommer jag försöka att hjälpa till även om jag inte har alla verktyg och kunskap för att göra det helt rätt? Jag vill inte bli av med rädslan för den känns sund, att hela tiden vara medveten om att vi inte är ofelbara. Men jag vill hitta en passion och övertygelse inom mig själv så att min vilja att hjälpa andra ändå är större. Eller så kanske jag behöver släppa på en del av rädslan men behålla tillräckligt mycket för att känna att jag inte försöker leka gud.
Jag har två stora saker att jobba på med mig själv nu. Det kommer ta ett tag att lägga allt tillrätta inom mig och öva på att börja lyssna mer på min smärta. Jag kommer att göra fel, jag kommer att få bakslag men jag vet vad jag behöver jobba på hos mig själv för att hitta min läkning.
Det är så mycket på gång i mitt liv nu och så många nya saker som kommer upp och läggs på plats hela tiden. Jag är så glad över det stöd jag har omkring mig. Tack alla ni som finns i mitt liv och hjälper mig framåt.
