Dance like nobody's watching
I augusti förra året var jag uppe i Dalarna på en spirituell festival. En av punkterna var en trumcirkel men regnet började precis när de skulle börja trumma. Allihopa som skulle spela på trummorna gick under tältet uppsatt på scenen för att skydda sina trummor och vi andra som var förberedda med regnkläder och paraplyer satt i regnet och lyssnade. De trängdes i tältet som var för litet för att alla skulle kunna stå och ha plats att trumma. Efter bara några minuter lättade regnet upp och de bad oss som kände oss manade att gå upp och dansa till trummandet. Några få ställde sig upp och började virvla runt till trummorna. Solen började lysa genom molnen och regnet slutade helt. Jag satt där framför scenen med mina vänner och min mamma men ingen av oss gick upp och dansade. Jag kände ett enormt motstånd inom mig och inom dem bredvid mig. Samtidigt satt jag där och längtade inom mig att också våga gå upp och dansa. När jag satt där försökte jag fråga mig själv varför denna motsättning? Varför kan inte jag ge mig hän och vara lika fri som de som var uppe och dansade? De virvlade runt i sin egen dans och sin egen takt och vissa sjöng ut glädje skrik och inom mig bultade en önskan att jag var som de.
Jag har funderat då och då på just den här situationen. Det är ändå extremt vanligt här i Sverige att vi inte bjuder på oss själva eller är bekväma nog att göra det som faller oss in och uttrycka glädje. Det intressanta är att ingen vinner på att vi sitter där och inte vill eller vågar delta. Själva showen blir mycket tråkigare och vi som sitter och tittar på skapar bara en ännu stelare stämning. Samtidigt har jag den djupaste förståelse för det då jag själv är likadan. Jag visste allt detta och kände allt detta men jag satt ändå kvar. För mig personligen har jag haft så många blockeringar som hindrat mig från att vara helt ut mig själv. Nu när jag jobbat igenom många av dem så skulle jag vilja utsätta mig för en liknande situation igen. Kommer jag reagera likadant igen? Jag hoppas att jag är en av de som dansar nästa gång för det är där jag vill vara. Fri att följa min inre vilja och följa den mer än att låta alla lås och hämningar styra mig. Jag vill inte låta rädslan diktera vem jag är. Jag vill vara fri och dansa genom livet och sjunga då jag känner för det utan att bry mig om de runt omkring mig eller min egen föreställning om vem jag är. Jag vill vara som ett barn som inte blivit tillsagd miljoner gånger att det inte är så man gör. Ett barn som ger sig hän och gör det de känner för. Dansar, skrattar, sjunger och leker fritt.
