Mitt inre barn
Jag var ute på en promenad häromveckan och fick upp en bild i mitt inre av ett litet barn som satt i en svart låda och grät. Hon var så rädd för det kom en massa ljud utifrån lådan som hon inte visste vad det var. Jag tröstade henne och insåg att det var mig själv jag tröstade. Det var mitt inre barn som bara hört alla förändringar som jag har gått igenom men som inte förstått vad som hänt. Hon var inlåst i sin låda, bortglömd och jag hade inte hjälpt henne att förstå. Jag öppnade dörren till lådan och visade henne att det inte fanns något att vara rädd för där ute. Utanför lådan var en vacker sommaräng med några träd en bit bort. Mitt inre barn blev lugnad av mig men ville inte gå ut utanför lådan. Jag lämnade dörren öppen och lämnade henne där. Jag tänkte att om hon bit för bit får känna sig trygg och ta steg i sin egen takt så skulle hon efter ett tag känna sig trygg nog att våga sig ut.
Någon vecka senare så var jag plötsligt tillbaka där. Jag pratade mer med mitt inre barn och berättade om alla nya saker vi lärt oss och alla sår vi läkt. Att vi är trygga och älskade och det är okej att komma ut. Vi behöver inte gömma oss längre. Hon la sin hand i min och tillsammans gick vi ut på ängen. Hon såg en gunga som fanns i ett av träden och sprang dit och började gunga. Lådan stod kvar en bit bort och det kändes som att även om mitt inre barn var redo att lämna den behövde hon ha den kvar som en trygghet. Hon behövde få testa sin nya frihet men ändå veta att tryggheten hon känt till i så många år inte bara försvann för att hon vågade prova något nytt.
Jag gjorde också en meditation den veckan, en resa för att träffa Frej, den nordiska guden som representerar manlighet och fertilitet. Han uppenbarade sig som ett monster för mig, med mörka ögon och en mun full av huggtänder. Jag var inte rädd för honom men samtidigt undrade jag varför min inre bild av manlighet var ett monster. Någon som ville dominera och skada mig. Efter meditationen slog det mig, så som jag såg Frej var mitt undermedvetnas bild av vad manlighet var. Trots att jag medvetet inte trodde att det var så jag såg på manlighet så var det där framför mig. Djupt nere i mig var manlighet alltid en förövare och kvinnlighet ett offer. Så var balansen för mig mellan manligt och kvinnligt. Inte konstigt att balansen inom mig för den manliga och kvinnliga energin var helt i obalans. Jag kände mig dum, hur kan jag som läst så mycket och blivit visad om och om igen att det finns en helt annan bild av kvinnligt och manligt, fortfarande ha den snedvridna bilden av båda aspekterna inom mig? Vi har alla lögner inom oss som inpräntats av vår familj, vänner och samhället som fastnat där inte för att de är så vi medvetet tycker utan snarare för att det om och om igen visat sig vara sanning när vi var små. Det fastnar och trots att vi växer upp och lär oss att så inte är fallet så är det väldigt svårt att ändra medvetet vad vi känner i vårt undermedvetna.
När det kom fram för mig, när jag insåg vad som faktiskt låg som grund för min snedvridna harmoni inom mig själv så började en förändring. Jag har kunnat börja jobba med det mer och påminna mig själv om alla de i mitt liv som visar på motsatsen. Att en hälsosam manlig energi är inte dominerande. Den är stöttande och hjälper dig att sätta gränser. Den ger dig driv framåt och håller utrymme för det hälsosamma kvinnliga. Det hälsosamma kvinnliga är inte en offerroll utan en energi fylld av omvårdnad och kreativitet. Utan en manlig energi i balans finns det ingen möjlighet för den kvinnliga energin att fungera och detsamma åt andra hållet. De stöttar och stärker varandra.
Efter att ha jobbat vidare med mig själv har jag insett att innerst inne har jag sett mig själv som en offer för mitt liv. Trots att jag har ett otroligt fint liv nu så sitter känslan kvar. Jag har inte kunnat släppa den inre felaktiga bilden jag haft. För att kunna släppa mitt kontrollbehov och min känsla av att vara ett offer har jag behövt jobba mycket på min kärlek till mig själv. Varje gång du släpper något ifrån dig så finns det mer plats inom dig som du istället kan fylla med kärlek till dig själv. Det är upprörande, jobbigt och i perioder riktigt tufft att välja att jobba på sig själv. För mig är det värt det. Jag vill att mina barn ska växa upp med en mamma som inte bara säger fina saker om hur de ska behandla sig själva och världen utan som också lever som hon lär.
Du kan bara ge det du har i överflöd och ju mer kärlek jag kan ge mig själv desto mer kan jag ge till andra.
