Fortsätt framåt
Ibland sviker orden även mig. Jag har försökt i en vecka nu att bara förstå för mig själv vad skillnaden varit. Dessutom har det känts som att jag skämts lite, inte för att jag gjort något fel utan för att jag dömt världen efter vad jag själv känt men nu vet jag bättre. Jag delar inte allt här så jag har också funderat om det kanske är något jag ska behålla för mig själv men jag tror att det i slutändan kommer vara en punkt jag ser tillbaka på om och om igen som ytterligare en vändpunkt. Den här historien är viktig för min resa.
Jag har haft några stressiga veckor i maj och juni med allt som behöver fixas i vardagen. Jag har också haft en del emotionell stress om drömmar framåt och krav på mig själv. Jag lyckades hitta en lucka att gå till Leif, min healer, för att få behandling av både kropp och själ. På morgonen vaknade jag och kände mig helt sne i kroppen. Min höft har hållit sig ganska bra ändå så jag blev lite förvånad. Efter min behandling hos Leif så kände jag mig som en helt annan version av mig. Jag var inte sne längre och kände mig längre och mer självsäker. Resten av dagen så kände jag mig påverkad som om jag hade druckit och flöt runt. Jag var trött på kvällen men kände inte direkt något speciellt förrän jag la mig ned för att sova.
Det dök direkt en bild upp i mitt inre av mig själv, jag var 4 år gammal. Jag stod och försökte öppna vår dörr för att släppa in polisen utanför. Det var bara jag hemma men dörrlåset var för tungt för mig att öppna själv så jag fick visa för polisen att de skulle gå runt till baksidan. Jag visste att jag kunde öppna altandörren själv så där kunde jag släppa in dem. Mamma och min storasyster hade varit i en trafikolycka och polisen kom hem och hämtade upp mig. Jag dirigerade sen vägen i polisbilen till dagverksamheten där min lillebror var och vi fick båda vara hos en av fröknarna. Det är inte första gången jag fått det här minnet men det som slog mig nu är hur lugn jag var och hur lite känslor jag hade som 4-åring. Inte ledsen, inte orolig, bara fullt fokus på att lösa uppgiften.
Mer minnen dök upp, alla de gånger jag försökt stå upp för mig själv men fått tillbaka i mitt ansikte hur någon annan var viktigare. Hur mina känslor och jag som person sattes åt sidan. Jag lärde mig om och om igen att det inte fanns plats för mig. Som när jag var 14 år och hade problem i skolan med vänner. De flesta såg mig som udda och valde att prata bakom min rygg och frysa ut mig. Jag hörde att det fanns en förening i skolan mot mobbing så jag tog mod till mig och gick på ett möte. När jag kommer in i rummet så möts jag av varenda person som varit speciellt elak mot mig, alla i en ring. Jag sätter mig ned och genom mötet får jag höra hur fina alla dessa personer är som aktivt kämpar mot mobbing. De som gjorde min vardag till ett helvete, de var favoriter hos lärarna och jag kände hur jag bara var ett problem. Jag fick lägga mina känslor åt sidan för vad skulle jag göra? Påstå att alla hadde fel? Jag gick inte på några fler möten och valde att undvika de personerna och svälja mina känslor.
Jag är värdefull, har jag skrikit i mitt inre utan något som helt gensvar. Hur bygger man en självkänsla när den tryckts ned hela livet? Mina dagliga affirmationer i veckor där jag byggt upp mig själv plus Leifs hjälp att ta fram och reda ut alla känslor kopplade till minnen som satt sig fast i kroppen börjar ge resultat. Jag kan reagera på mig själv nu när jag säger något nedvärderande till mig själv och jag har börjat stå upp för mig själv.
Nästa dag när jag vaknade fick jag ett svar på vad det första minnet hade att göra med. Jag vaknade med en underbar varm känsla i bröstet. Jag kände glädje, kärlek och massor med små fina känslor. Jag blev helt stumm. Efter att i hela mitt liv försökt skydda mig själv från smärta hade jag också tystat ned alla fina känslor. De vaknade allihopa, på en gång. Det är som att jag gått runt som en robot så länge och bara fungerat men inte haft alla de känslor som är en del av att vara människa. Jag är fortfarande helt paff, dels över hur underbart det är nu med all den kärlek och glädje jag kan känna, men också över hur tom jag varit. Jag kan inte göra något annat än att vara där jag är och fortsätta framåt. Jag är för evigt tacksam för den gåva Leif gav mig att få tillbaka allt detta på en gång. Att på riktigt förstå och känna skillnaden. Samtidigt så har jag så många gånger i mitt liv varit helt oförstående för hur andra människor inte kan hålla fokus och bara fortsätta framåt, men jag förstår nu. Det är inte alls samma sak att försöka utföra något och ha en miljard små komplicerade känslor som har disco i ens inre. Det är distraherande och underbart. Jag förstår nu, förlåt för min otålighet, förlåt för min okunskap.
Det är så mycket som trillar på plats nu, jag kunde inte förstå det innan när jag var så avstängd men jag ser nu. Det är som att jag spelat ett instrument med bara fyra toner hela mitt liv och först nu lärt mig hur man använder hela registret. Jag som trodde att jag var empatisk men jag har saknat en stor viktig del av mitt känsloregister. Jag saknar ord men jag vill ändå försöka skriva ned det. Tårarna rinner och jag är så besviken och arg på alla år jag gått och varit avstängd.
