Att kopplas ihop med min kropp

Under ett par år så kände jag inte igen mig själv när jag tittade i en spegel. Ofta kunde det gå dagar utan att jag ens tittade i en spegel alls. Det var en väldigt desorienterande känsla att titta in i en spegel och inte veta vem det var som tittade tillbaka på mig. Det var en främling och jag kunde inte koppla ihop den jag var på insidan med bilden jag såg framför mig. Det var inte för att jag inte tyckte att den som jag såg i spegeln var vacker men det var inte jag. För tre år sen gick jag ned enormt mycket i vikt väldigt snabbt och när jag sen nått min idealvikt och tittade på mig själv i spegeln igen så ville jag bara gråta. Jag kände mig fortfarande lika bortkopplad från det jag såg och kände mig ännu längre ifrån min kropp än någonsin.

Efter att ha jobbat mycket på mitt inre kaos så saknades fortfarande en stor pusselbit: att känna mig mer i kontakt med min kropp. Där kom Rebecca in i bilden igen, jag följde hennes instagram och hon lägger ut bilder på sig själv naken med en otrolig kraft och skönhet i bilden vilket triggade mig något enormt. Jag var avundsjuk, jag ville också ha en så fin kontakt med min kropp och känna stolthet, självförtroende och se mig själv som vacker.

Efter att ha gått Rebeccas onlinekurs blev jag utmanad flera gånger att komma i bättre kontakt med min kropp. Jag började i våras med dagliga affirmationer framför spegeln naken och berättade för mig själv hur vacker, sexig, underbar och perfekt min kropp är. Det har lett till långsam förbättring men det som gjorde att jag nu känner mig så otroligt mycket mer i kontakt med min kropp hände för bara några veckor sen.

Jag såg att Rebecca tillsammans med Olof skulle hålla i ett retreat som kallas för Rötter. En chans att bo enkelt ute i naturen och skapa rötter och kontakt med naturen och med andra i ceremoni. Jag frågade Anders om han ville följa med och till min förvåning sa han direkt ja. Vi tog bilen tillsammans ut till skogen utanför Gnesta och drogs direkt in i en värld av ceremoni, harmoni och kärlek. Vi var där i 3 nätter men redan efter första dagen kändes det som vi varit där i månader. Jag kände att jag hittat hem. Alla fina människor vi mötte som kändes som vänner på en gång och jag helt kunde vara mig själv med andra och med Anders var så otroligt affirmerande och underbart. Jag behövde inte anpassa mig på något sätt utan bara existera som mig själv. Vi var i ceremoni från morgon till kväll och jag kände hur mina rötter växte sig starka och djupa i samvaro med andra. Jag har tidigare själv gjort ceremonier från Rebeccas kurs hemma men att få vara med andra och skapa magi var helt otroligt. Att få visa Anders den värld som jag försöker komma in i och att han helt var med på det var så fint. Ceremoni är till för att skapa samhörighet, tacksamhet och glädje i ens vardag och något jag vill ha mer av i min vardag med Anders framöver.

Två ceremonier som vi gjorde under Rötter skapade en förädling i mig och jag vill dela dem vidare. Den första var en förberedelse till en sejd vi skulle skapa senare och som Olof höll i. Den handlade om att jobba med rösten och att släppa på trauman associerade med vår röst. Jag har haft mycket problem kopplat till min röst som jag behövt jobba på. Det stora som hände under ceremonin var att för första gången kunde jag använda min fysiska röst för att berätta om en händelse som fortfarande var väldigt jobbig att prata om.

När jag var runt 11 år så var vi ute på min mormor och morfars landställe i Trosa. Jag och min lillebror hade sovit i gäststugan på tomten och hade inte gått upp ännu. Vi blev väckta av vrålande från vår pappa som skrek att han skule mörda vår mamma. Jag hörde att han kommer närmare vår stuga så jag låste dörren och gömde mig och min bror så vi inte syntes från fönstret. Jag sa åt honom att vara tyst och vi båda satt skakandes på golvet bakom sängen och försökte vara så tysta som möjligt. Vi hörde vår pappa knacka på dörren ljudligt och gå runt och kolla in genom fönstret och ropade på oss att vi skulle komma så att vi kunde åka iväg. Jag kommer ihåg hur rädd jag var och hur vi behövde vara tysta, tysta för att inte pappa skulle höra oss. Jag har alltid varit lite rädd för min pappa och mamma var alltid vår trygghet när vi växte upp så att åka någonstans med pappa när han var så upprörd var otroligt läskigt. Efter den händelsen så var det i många år där jag om och om igen fick vara tyst och gömma mig för att överleva, det handlade aldrig om liv och död men rädslan var verklig. Det satte djupa spår i mig om att det var bättre att vara tyst och osynlig än att höras och synas. Att berätta om det här högt och med min röst gav mig tillbaka lite av styrkan jag blivit av med. Jag har tidigare alltid använt text för att kunna uttrycka mig men nu tog jag tillbaka min fysiska röst.

Den andra ceremonin hjälpte mig att inte bara koppla ihop mig med min kropp igen utan också att känna mig mer som en del av allt omkring mig. Jag tror att det hör ihop. Att vara mer i och en del av min kropp gör mig mer fysisk närvarande och kopplar ihop mig med allt omkring mig.

Rebecca höll i en bastuceremoni med oss, vi trängde in oss nakna flera stycken i en bastu så den var helt överfull. Jag var först tveksam till att basta naken då jag trodde att det skulle göra det svårt för mig att slappna av men det kändes helt fel att ha badkläder på så det kändes som en otroligt stor lättnad när jag efter en stund tog av de och kunde helt vara en del av ceremonin. Den var otroligt kraftfull och jag slogs av att jag kunde vara i ett så litet rum med så många människor uppfyllda av sina känslor men jag var inte påverkad av dem. Jag kunde vara helt i mig själv och inte dras med av någon annans känslovärld. Jag är så van vid att inte kunna separera mina känslor från andras och har jobbat så mycket på att kunna separera dem. Det var där och då jag märkte att jag lyckats. Jag var naken, helt i min kropp, så sammankopplad med den och med mig själv och bara njöt. Under en del av ceremonin så hörde jag inom mig om och om igen som ett mantra, “jag får också vara med”, jag var inte utanför och tittade in på när andra skapade kontakt och samhörighet utan jag var en del av det. Mitt hjärta sjöng av lycka och om och om igen så sa jag högt och i mitt inre, jag får också vara med. Jag var helt i min kropp och jag var sammankopplad med dem omkring mig och den känslan har stannat kvar sedan dess. Jag är så mycket mer i min kropp nu och när jag ser mig själv i spegeln nu så ser jag mig själv.

Tack Rebecca och Olof för att ni varit en stor del av min resa att läka mig själv. 

(Bilder lånade av Olof)