Spegelbild

Alla som känner mig vet att jag spenderar väldigt mycket tid åt att läsa och läsa. Jag har nästan hela mitt liv använt litteraturen som hjälp för att leta efter svar men utan att egentligen veta frågan. Det känns som jag nu äntligen börjar förstå frågan. I varje självhjälps bok jag läser så är min uppfattning att kärnan till de flesta problemen är att vi inte i grunden känner att vi är tillräckliga. Vi tvivlar på att de vi är innerst inne när vi släpper taget om alla våra murar och masker inte är bra nog. Vi är rädda att visa de vi egentligen är för att inte bli dömda. Vi skapar masker så att det är masken andra ser och dömer och inte de vi är i vår kärna samtidigt som vi sörjer att vi måste varje dag låtsas vara någon vi inte är. Så frågan är hur börjar vi lita på oss själva, hur släpper vi masken?

Ända sedan jag var liten har jag alltid kunnat se den delen som alla försöker gömma bakom maskerna och den har alltid varit så otroligt vacker för mig. Jag blev mer och mer förvirrad när jag växte upp då allt omkring mig ständigt visade mig att den delen, den skulle man gömma så djupt man kunde. Som tonåring så testar vi alla olika versioner av oss själva och då får vi också plötsligt en karta över vilka delar som tas emot bra och vilka som vi måste gömma djupt. Vi fortsätter i livet och får mer och mer regler från oss själva och från omvärlden vilken mask som är den som passar mest in och den vi ska ta på oss varje dag och visa utåt. Men en del av oss sörjer varje dag när vi tar på oss den där masken och den känns otroligt tung. Sen läser vi självhjälpsböcker, går i terapi eller går på kurser och får höra att det som kommer göra oss lyckliga är att ta av masken och visa oss sårbara för världen. Hur gör man det när man aldrig lärt sig det? Hur lär man om och vänder hela ens världsbild? Finns det ett sätt att göra det eller är det en unik väg för oss alla?

“I searched for God and found only myself. I searched for myself and found only God.” 

- Mawlana Jalal-al-Din Rumi

Ovan citat hörde jag idag och för mig så känns det som en stor pusselbit som behöver sättas på plats för att komma närmare att vi ska kunna vara oss själva. Vi dömer och tvivlar på oss själva för vi ser oss som en individ som behöver anpassa sig för att kunna fungera i flocken. Flocken är otroligt viktig för oss. Som flockdjur har vi i våra bas instinkter att vi behöver vår flock för att överleva och mitt behov som individ behöver alltid anpassa sig till flocken för att fortsätta passa in. Jag tror att vi människor har tagit behovet av flocken till det extrema. För att en flock ska fungera behöver den olika individer som har sina unika uppgifter för att flocken ska vara framgångsrik. Flocken behöver modiga individer som vågar ta risker för att lyckas få ihop mat eller försvara samtidigt som de individer som är mer försiktiga också är extremt viktiga för de är de som varnar flocken för fara och förbereder för alla eventualiteter så flocken kan överleva. I människo flocken så har vi slutat att värdera de individer som sticker ut och vi vill alla istället vara i mitten av alla extremer. Vårt flockbeteende är skadat.

Vi har en tendens att vara så hårda mot oss själva och andra när de beter sig på ett annat sätt än normen. Om vi vänder på det lite och tänker på en kull med hundvalpar istället. Hundvalpar är underbara och det skulle behövas en väldigt okänslig människa för att inte se det underbara i varje liten hundvalp. De är perfekta precis som de är, även om en del är modigare, mer framåt och sociala och andra är mer försiktiga, känsliga och är mer petig med vilka de leker och socialiserar med. De är alla precis som de ska vara, individer och perfekta precis som de är. Tänk om vi skulle ta den lite känsligare hundvalpen och träna den att gå emot sin natur, att bestraffa när den betedde sig på ett sätt som var naturligt för den och belöna den när den betedde sig emot sin natur. Till slut kanske den skulle lyckas sätta på sig den mask som vi skapat åt den, men till vilket pris? Kan vi börja titta på oss själva och varandra med samma kärlek och förståelse som vi ser på en hundvalp? Se att vi alla är unika och speciella och att det inte är något fel med att inte vara likadan som alla andra. Att flocken blir stark för att vi låter oss vara unika.

Tillbaka till citatet från Rumi, om vi letar tillräckligt djupt inom oss själva kommer vi till slut hitta gud. Från olika kulturer och religioner så berättas det om de som är upplysta som förstått meningen med allt, ofta är det fundamentala de insett att vi alla är en del av universum/gud. För mig är det självklart, när jag började tillåta mig själv att tro igen så var det inom mig själv jag hittade gud och gudinnan. De finns inom mig men också i allt annat, i varje liten sten och grässtrå och i varje människa och djur finns det gudomliga. Så att förneka en endaste liten del av den jag är är att förneka min tro och förneka gud och gudinnan. Det är en spegel som visar mig min egen potential och hur viktigt jag är. Samtidigt är jag inte viktigare än ett grässtrå men vi är båda en lika stor del av skapelsen/universum. Jag önskar att jag hade en magisk spegel som jag kunde använda för att visa varje person hur otroligt vackra de är. Hur unika och otroliga de är och hur viktigt det är att de helt och fullt ut är sig själva. För när ni är helt er själva visar ni inte bara världen hur vackra ni är utan ni uppfyller också er mening med att finnas här. Ni föddes inte för att leva bakom en mask, ni föddes för att tillföra världen er själva, den unika otroliga varelse som ni är. En liten underbar hundvalp med gud och gudinnan inuti er