Häxan i Spanien

Utdrag från min dagbok skrivet 27/4-2023

Hemma igen efter en vecka av pånyttfödelse. Jag kommer aldrig glömma veckan som har gått. Leif jobbade hårt med oss alla 16 för att vi skulle hitta oss själva men det som påverkade mig mest var ett spöke.

Jag fick höra i början av veckan att ibland kunde man höra någon som sprang på taken på natten och en del fick besök av den gamla damen eller trollpackan som bott på platsen innan hotellet Real Agua Amarga byggdes. Hon valde ut några på kurserna varje år att besöka men jag trodde inte helt på det eller att jag skulle få besök. 

En natt vakna jag vid 2-3 tiden och kände som en stor energi samling i närheten, det kändes som om någon stod bara några meter bort, precis som man kan känna när någon tittar på en. Jag gick upp och sprang till toaletten och sedan tillbaka. Helén, min rumskompis, låg och sov lugnt i sängen och jag la mig igen och tänkte att det nog bara var inbillning. Men då började energi samlingen röra sig mot mig och jag kunde inte låtsas som att det var inbillning längre. Jag var lite rädd men mest kände jag ett stort obehag. Jag försökte säga nej om och om igen och trycka bort energin med min vilja men det tjänade inget till. Varje gång jag sa nej så tryckte energin bara på mer.



Jag insåg att det antagligen var den gamla damen, energin var extremt stark men verkade inte vilja mig något illa så till slut släppte jag in den. Jag fylldes mer och mer av energin, en energi som kändes främmande för mig mer likt urkraften i ett berg eller naturen än den jag är van vid. Senare så förstod jag att den kraften var ren yin eller den feminina kraften, moder jord eller vad du vill kalla det. När jag blundade så såg jag en bild av en kvinna som stadigt tog sig upp för ett berg. När kraften sedan släppte på trycket så låg jag helt uppfylld av energi och hela kroppen vibrerade och stack ett bra tag innan jag kunde somna om.



På morgonen vaknade jag helt skakig och förvirrad. Jag tog mig snabbt upp och vidare till morgonens Tai chi och undvek att försöka se någon i ögonen. Det kändes jobbigt att vara omgiven av människor och inte ha något utrymme att smälta händelsen själv. När jag träffade på Johanna som är en av Leifs lärjungar och hjälper till att leda kursen så såg hon direkt att något var fel. Jag berättade lite kort vad som hänt under natten. Vid frukosten var det flera som var nyfikna på vad som hänt men jag kände att jag knappt hunnit fatta själv vad som hänt.



När vi sen alla satte oss på golvet i kurssalen och väntade på att Leif skulle börja dagens föreläsning så satt jag och tittade i golvet men kände att Leif gick fram och tillbaka för att sen stanna framför mig och sätta sig på huk framför mig. Vi pratade om vad som hade hänt men på något sätt kändes det som att det bara var han och jag där. Han sa att jag hade fått en livsgåva av den gamla damen och att det var första gången som hon gjort så för någon som han vet. Senare sa han också att jag måste bestämma mig och svara på damens fråga innan kvällen annars skulle hon komma tillbaka igen. Vilken fråga? Jag hade inte fått någon fråga bara en bild men samtidigt kände jag extremt starkt att jag behövde följa den bilden.



Innan lunchen hade vi en övning där man skulle para ihop sig två och två och öva på att högt säga ja och nej till varandra. Vi parades ihop med någon som hade svårt för det andra av orden så jag som hade svårt att säga ja parades ihop med en som hade svårt att säga nej. Vi hjälpte varandra och efter mycket tårar kunde vi båda gå fram till varandra och skrika JA! och NEJ! i varandras ansikten. Att ett så litet ord ska vara så svårt? Jag har svårt att svara ja på nya saker då jag hellre vill hålla mig till sånt jag är van vid och slipper utmana mig själv men nej har alltid varit lätt för mig att säga.



Efter lunchen hade vi vår enda lediga eftermiddag den veckan och jag kände att jag ville ta en promenad. Jag hade undvikit att gå långt hela veckan då jag hade ont i mitt vänstra ben och var orolig att jag överansträngt mitt it band. Jag ville passa på att nu när vi hade tid att få se omgivningarna lite och min första tanke var att gå till den lilla byn i närheten dit de flesta andra skulle. Samtidigt kunde jag inte släppa den bilden jag fått till mig under natten och kände på mig att idag är det inte jag som väljer vart jag ska. Det skulle klättras i berg samma som jag sett den gamla damen göra allt annat var väsentligt. Så jag började gå och lät min intuition leda vägen.



Jag gick längs den enda asfalterade vägen ner mot byn men kom till en grusväg och svängde av på den. Längre fram på grusvägen hängde en kedja över vägen och en tydlig skylt visade att detta var privat område. Då kände jag min rädsla som bubblade upp inom mig. Vad gör jag här? Här får man inte gå, jag måste vända om. Men idag var det inte jag som bestämde och det enda jag kunde göra var att stå stilla och hur mycket jag än försökte vända mig om och gå tillbaka gick inte det. Jag kunde bara stå stilla eller fortsätta framåt så jag fortsatte. Ett steg i taget. En stor ödla sprang plötsligt över vägen och jag som redan var rädd hoppade till ordentligt. Längre fram var det flera kaniner som plötsligt hoppade ur buskarna, jag blev mer och mer rädd ju längre jag gick. Mitt hjärta dunkade hårt i bröstet och jag var livrädd men jag fortsatte ändå framåt. Min intuition ledde mig in på mindre och mindre stigar upp för berget och jag var mindre orolig för att någon skulle bli arg för att jag var på deras mark och mer för att en orm eller ödla skulle komma fram ur en buske och bita mig. Jag hade på mig sandaler och shorts så efter ett tag var mina ben fyllda med rivsår och jag kände mig inte skyddad alls. Till slut fanns det ingen stig alls men jag hade en stark känsla att jag behövde fortsätta uppåt. När jag gick så försökte jag göra ljud, stampa med fötterna och göra rörelser med händerna för att skydda mig på något sätt och varna allt framför mig att här kommer jag. Det var flera gånger jag blev så rädd att jag stannade och försökte vända om men det gick inte och när jag försökte ta en lättare väg så blev jag snabbt omdirigerad tillbaka.





Bild: Berget jag klättrade upp för



Till slut kom jag över ett krön och kände en kall vind av havsluft möta mig, då visste jag att jag var framme. Det hade tagit mig en timme att komma hit från hotellet och jag var varm, svettig, flera rivsår och trött, men jag var framme. På något sätt kände jag när jag stod där frågan som jag behövde svara på. En fråga jag behövde all min träning tidigare på dagen med att svara ja. Är du redo att sluta förneka dina gåvor? Är du redo att följa dina instinkter och din intuition? Är du redo att från denna dagen och framåt välja att steg du tar, varje vägval ska vara mot att vara sann mot dig själv och att du ska hjälpa människor och inte längre gömma dig?

Efter några försök så lyckades jag skrika JA! ut över dalgången. Jag var inte rädd längre. Vägen ner från berget var så mycket lättare än vägen upp varit. Jag kände mig som en ny person, utan alla rädslor jag burit på. Det var dags att börja leva på riktigt.



Bild: Utsikt från berget där jag skrek JA!



Jag är Yin

Jag är Yang

Jag är förändring

Jag är kraft

Jag är kärlek



Orden bara kom till mig men kändes så rätt, som ett perfekt sätt att beskriva mig.



Resten av dagen var jag helt slut men så lycklig. Den kvällen var jag lite rädd för att lägga mig men fick en lugn natt. Häxan hade fått sitt svar. Nästa morgon vaknade jag och hade ett lugn i hela mig. Jag kände mig så balanserad och i mig själv, fullständigt jordad. När jag mötte Leif vid frukosten hälsade han mig med "Välkommen kvinna!" och ja, jag kände verkligen att jag nu var hel och äntligen omfamnat min kvinnliga sida.



Sista natten på hotellet vaknade jag vid 4-5 tiden och hörde någon som gick på taket och som sen ställde sig precis över sängen där jag låg. Det kändes som ett hej då från den gamla damen. Jag tror att en del av mig alltid kommer vara kvar där på den platsen och på berget precis som en del av henne alltid kommer finnas kvar hos mig. När jag vaknat sen igen någon timme senare gick jag ut till olivträdet på gården på hotellet. Jag kände en stark koppling till det olivträdet och hade fått höra att det var den gamla damens favoritträd och att hon brukade sitta på den kala grenen. Jag sa hej då till trädet och till min häpnad så kom en räv trippande fram ett par meter ifrån mig med en ung kanin i munnen. Det kändes som en cirkel slutits.



Bild: Den gamla damens olivträd



Tankar då jag skriver av det här:

Jag var så säker då att jag rett ut allting och att mina rädslor var borta. Att jag helt omfamnat min feminina sida. Men nu kan jag säga att det är saker jag fortfarande jobbar på. Livet fortsätter och vi sätter upp nya blockeringar och hittar nya rädslor som behöver bearbetas. Jag lever fortfarande efter frågan som damen gav mig och som jag då lovade ja till och jag har inte tänkt ändra mig. Det är sällan man behöver möta en rädsla bara en gång och livslånga problem försvinner inte bara för att man klättrar upp för det berget en gång. Vi måste fortsätta varje dag att leva mot de mål vi har och om och om igen klättra upp för läskiga berg och få perspektiv igen så att vi kan lova en gång till att göra bättre.

Healing

Det är flera som reagerat på att jag plötsligt har gått helt in på något så märkligt som healing. Jag är den logiska, pålästa och klocka Maria som inte gör något utan att kunna backa upp det med fakta. Jag har aldrig en stark åsikt åt något håll men det här, det tror jag på. Jag var så klart skeptiskt till en början och även efter att jag fått karpaltunneln i mina händer botad magiskt så slog jag bort det ändå som att det var en muskel som låg fel. 

Jag växte upp med alternativ medicin, mamma är naprapat och dessutom botade allt från förkylning till kissproblem med att använda zonterapi på våra fötter. Morfar som var advokat använde sig av homeopati och reflexologi på alla han mötte och min morbror är läkare och använder akupunktur på fritiden. Det var bara normalt för mig att om någon mådde dåligt så försökte man också använda fler metoder för att bli frisk än att bara gå till läkaren. Jag fortsatte med samma med mina egna barn och behandlade deras fötter så fort de blev sjuka till min partner Anders förvåning. "Vad gör du? Varför trycker du på deras fötter?" och jag bara svarade "Det är så man gör när någon är sjuk". Det är lika vanligt för mig som andra som tar huvudvärkstablett för minst lilla ont. Healing då? Jag kom i kontakt med healing redan som liten, mammas pojkvän och senare fästman Kalle kände en healer som var verksam i Köpenhamn. Han hade få lära sig några små healing trick som han använde ibland hemma. Som att minska någons smärta och ge lite energi. Det Kalle gjorde var aldrig speciellt effektivt och kändes inte lika användbart som zonterapi och jag fick inte klart för mig vad huvudsyftet egentligen var. Han visade dock hur man känner energin i händerna och sen dess kände jag det ofta när jag var ute och gick.

Jag var med om en del märkliga saker när jag växte upp. Det fanns tillfällen då jag kände att jag inte orkade mer. Ofta brukade jag ta långa promenader mitt i natten då. Jag gick och gick och gick i timmar, mina händer pirrade och jag kände mig mycket lugnare och mer hoppfull. Ibland räckte inte det och när det kändes som värst fick jag en dröm en natt. Jag drömde att jag födde min dotter, det var så verkligt och den kärleken jag kände och det hoppet om en framtid räddade mig då. Jag kunde inte ge upp allt och sen aldrig få reda på om den framtiden faktiskt fanns. Jag spenderade mycket tid i naturen och försökte fokusera på nuet och inte morgondagen och på något sätt gick dagarna och veckorna och jag var på andra sidan. Hela livet har jag känt en enormt stark koppling till naturen och många av mina promenader och stunder i naturen ger mig direkt känslan av energi i händerna. Det liksom pirrar och sticker som när en fot vaknar från att ha somnat. 

Jag har alltid känt ett enormt behov av att hjälpa andra men ju sämre jag mått fysiskt och psykiskt har jag inte haft något att ge till någon annan. Jag valde att jobba så långt ifrån social interaktion som möjligt med datorer och spel men de senaste fyra åren har jag känt att något har saknats. Min karriär fastnade och varje försök jag gjorde för att få en förändring blev bort viftat eller visade sig hamna på exakt samma ställe igen. När jag väl gick till Leif igen för att få hjälp med en höft som konstant gjorde ont var jag så redo för en förändring att jag var mer öppen än jag varit på länge. Jag ville ha mer magi i mitt liv, jag ville att det skulle finnas något mer än bara vardag och jag ville så gärna hitta meningen med mitt liv och bli lycklig.

Den här gången när jag varit hos Leif förstod jag att han gjorde något mer än bara manipulera musklerna som Osteopaten gjort för jag kände direkt en förändring i mig. Jag ville veta mera och jag ville lära mig att göra samma sak. Det har skapats ett enormt behov i mig att lära mig allt om healing och att förstå hur det funkar. Kan dock säga att efter många många böcker och kurser så är fortfarande mitt svar på hur det fungerar snarare att det bara gör det. Det finns många texter om hur vi är uppbyggda av energi, från kvantfysiken så ser man att de minsta beståndsdelarna av en cell inte är massa utan energi. Om vi då är varelser som består av energi eller elektricitet så är det inte så konstigt att energi spelar en otroligt stor roll i hur vi mår. Om man läser om healing så är det healers jobbar med känslor och känslor är energi. Känslor är inte bara i vårt huvud, det är något vi kan känna i hela vår kropp. När vi är glada förändras hela vårt kroppsspråk och vi får en lätthet i kroppen. Samma om vi är ledsna så sjunker vi ihop och blir tunga. Hela vårt väsen, hela vår kropp av energi är med i varje känsla.

Som ett exempel för att förklara: En person går igenom sitt liv och är med om olika upplevelser men vissa känslor har den lärt sig att de inte ska visas. Tex om man ser på hur samhället har sagt länge att män inte får vara ledsna. Vad händer då om personen får den här känslan, man låter inte sig själv uppleva den. De puttar undan den. De fortsätter att putta undan den om och om igen och på något sätt så byggs den upp i kroppen. Jag tror inte att någon skulle kunna säga att det inte kommer ha konsekvenser längre fram när man ignorerar känslor. De liksom fastnar i kroppen och varje gång de dyker upp så är det svårare och svårare att putta undan dem så man reagerar istället på andra sätt. Blir arg eller väljer att använda beroendeframkallande substanser för att döva sig själv. Så jag tror nog att alla kan hålla med om att känslor fastnar och skapar problem när de inte uttrycks.

Hur fungerar healing då? En healer jobbar med din kropp som ren energi, de känner in och delar dina känsor och smärtor för att kunna hjälpa dig att nysta upp de år av förtryckta känslor som sitter som blockeringar i hela din kropp. Känslor som gör att du tex konstant går och spänner en viss muskel för att du hela tiden måste hålla emot ett isberg av känslor som när som helst kan svämma över. Healern hjälper en att släppa taget lite grann så mycket som man är redo att släppa men över tid eller på en gång så kommer energi blockeringarna eller de fastnade känslorna att få kännas helt och kunna lämna din kropp. Du kan absolut göra samma jobb själv eller hos en psykolog och resultatet kommer vara samma sak.

Jag har märkt att jag som alltid varit väldigt empatisk som person och har lätt att känna vad andra känner. Jag har också efter många år som programmerare och med regelbunden meditation lärt mig att stänga av mina tankar. Jag har lärt känna mig själv bättre och kan känna skillnaden på mina känslor och någon annans. Så när jag sätter mig och healar någon så känns det som det mest naturliga i världen. Jag stänger av alla tankar, känner in och letar efter de känsloblockeringar personen har som om det vore min egen kropp. Jag känner sorg, rädsla eller smärta och låter mina instinkter leda vägen för var jag behöver vara. Sen ber jag helt enkelt kroppen att släppa taget precis som om jag hade bearbetat en känsla i min egen kropp. Jag låter känslan få vara fri så att den sen kan släppa taget. Att få hjälpa någon annan med healing är det mest kärleksfulla jag vet. Det är ren kärlek och ren lycka. Det känns som mitt kall och det gör mig lycklig och gör att mitt liv känns meningsfullt.

Bloggens namn

Burning fox healing har varit ett namn som snurrat runt i mitt huvud ett tag. Om jag någon gång startar ett eget företag inom healing skulle det heta det. Varför just det namnet? För nästan ett år sen läste jag en bok som heter Soulcraft av Bill Plotkin, i den boken fanns det ett avsnitt som handlade om totemdjur och att kunna få möta sina totemdjur i meditation. Bara fokusera på ett chakra och fråga om det totemdjuret vill uppenbara sig. Jag brukar meditera och hade börjat göra det ganska regelbundet så jag provade. Det kändes som ganska mycket begärt då jag mest ser ett mörker med lite myrornas krig inblandat när jag mediterar. Jag blundade, andades djupt några gånger, stängde av alla andra tankar och fokuserade på hjärtchakrat. Plötsligt ser jag en brinnande räv, den var aggressiv, redo för språng och visade sina tänder i en morrning. Räven tar sats och ler mig rakt i bröstet, den biter mig aggressivt i mitt hjärta. Chockad slår jag upp ögonen och börjar gråta, vad är det här? Jag trodde jag skulle få se mitt vanliga mörker eller kanske något snällt djur från min fantasi inte en ilsken räv. Det kändes som jag nått botten på något sätt. Inte nog med att min kropp bara verkar bli sämre och ha mer ont trots alla mina försök till att träna upp den och gå regelbundet till osteopat, nu verkade mitt inre vända sig mot mig också. Det uppvaknandet blev en vändpunkt för mig, jag kunde inte försöka klura ut allt själv längre utan jag behövde hjälp för att må bättre. Jag hade länge känt mig vilsen i livet och som att jag inte riktigt visste vem jag var längre. Jag var så upptagen att fylla alla roller som mamma, programmerare och flickvän att jag inte hade tid med mig själv. Ändå försökte jag med att meditera, träna och läsa böcker som handlade om att hitta sig själv. Det finns en gräns för hur långt man kan komma själv och en väldig styrka i att erkänna att man behöver hjälp av någon utifrån. 

En kväll när jag redan lagt mig satte jag mig upp i sängen och började kolla på en healingkurs som Leif Ohrling ger. Jag kommer inte ihåg hur jag ramlade över den men nu kom den upp igen i mina tankar men jag kände mig inte helt säker. En till sak som jag tänkte på var hur Leif hade magiskt fixat mina händer som var otroligt smärtsamma av karpaltunnel som inte ville ge sig år tidigare. Jag var desperat då och ville prova allt för att kunna använda mina händer igen utan att behöva operera dem och fick tips av min brors fru om Tao-Leif. Jag gick dit utan så stora förhoppningar och på 10 minuter så var jag smärtfri. Jag som gått med smärta dagligen i år efter en graviditet som satte igång min fram och tillbaka karpaltunnel på övertid. Nu igen var min kropp emot mig, mina höfter verkade konstant rotera sig snett och varje steg gjorde ont och min osteopat hade rakt ut sagt till mig att jag nog aldrig kommer bli smärtfri. Leif borde kunna hjälpa mig så jag bokade en tid till redan nästa dag. Jag kände mig fortfarande nyfiken på kursen men sa till mig själv att om det var meningen att jag skulle gå den då kommer Leif ta upp den imorgon annars får det vara.

Nästa dag när jag kom in till Leif kände han igen mig. Jag var helt förbluffad, det var år sen jag hade varit där och då bara en gång. Han har ett sätt att se rakt in i ens själ och veta precis vad han ska säga för att gå rakt igenom alla ens försvar och peka på grunden i det som besvärar en. Han är alltid otroligt snäll och det känns för mig som att komma till en vän eller familjemedlem som verkligen vill en väl. Inne i behandlingsrummet lägger man sig ned på en massagebänk, sedan tar Leif över och lyfter runt armar, ben och hela ens kropp och lägger allt tillrätta. Samtidigt som han nöjt ler, skrattar och skämtar om vart annat. Denna snart 70 årig gubbe som har ett väsande när han andas efter hjärtproblem lyfter runt en som om man var ett barn. Denna gången var hans lärjunge Micke också med och fick göra vissa korrigeringar också (efter att jag sagt att det var ok). Leif till slut flyttade på hela min bålmuskulatur och båda lämnade mig själv i behandlingsrummet för att hämta andan. Det var säkert inte mer än 10 min denna gången heller och på något magiskt sätt är smärtan i höften borta. Jag bryter ihop och bara gråter precis som förra gången jag var där så är det en sån otrolig lättnad att vara smärtfri. Som tur är får man tid på sig att återhämta sig själv. Det tar lång tid innan jag kan sluta gråta, mycket längre än den tiden det tog för Leif och Micke att lägga allt på rätt plats i kroppen igen. När jag kommer ut så sätter jag mig ned och får ett glas vatten. Vi pratar lite och precis innan jag tänkt gå så slänger Leif ur sig. "Jag har en healingkurs, vet du" och vi pratar lite om det. Mitt tecken! Jag kände en enorm värme mot Leif och en säkerhet på att detta var mitt tecken jag frågat efter att det här är rätt väg. När jag kommer hem så bokar jag den direkt. Jag hade sparat både pengar och semesterdagar för jag hade tänkt åka på yogaläger eller liknande bara för mig men jag bara visste att pengarna skulle gå till det här. De skulle alltid gå till det här. Det var i november jag var på behandling hos Leif och i januari började sen healing kurs del 1 och att gå den plus sen en vecka i Spanien för del 4 är nog det bästa jag gjort i mitt liv för mig.