Min kvinnlighet och att förlora ett barn
Att vara kvinna i en värld anpassad för män suger. Jag har kämpat hela mitt liv mot min egen kvinnlighet och helst velat trycka bort den. För hela mitt liv har kvinnlighet alltid setts som ett problem av omvärlden. Jag växte upp med en djup känsla av att visa omtanke, mjukhet och att be om hjälp var tecken på svaghet och skulle gömmas och glömmas. Min barndom var fylld av konstant kaos och att överleva var mer i fokus än något annat. Det fanns liksom sällan utrymme att bara vara och ta hand om varandra. Det var alltid något nytt hot som behövde tas hand om först. Det finns så mycket som jag skulle kunna skriva om min uppväxt men det blir för mycket för att ta upp allt det plus vad jag vill säga om kvinnlighet så jag börjar med en sida av det.
När jag delade vad jag var med om till vänner eller lärare fick jag inte stöd utan chock och istället för medlidande fick jag vänner och lärare som gick på äggskal omkring mig som att jag när som helst kunde explodera. Det fanns inte i deras värld samma kaos och de kunde inte relatera. Så jag lärde mig att vara tyst om jag ville ha kvar vänner som behandlade mig som en jämlike. Känslor och att dela med mig blev en till egenskap jag fick trycka ned. När jag fick mens som tolvåring så hände det på ett flygplan mellan Spanien och Sverige. Jag försökte använda mig av papper i trosan men det gick inte så jag försökte försöka fråga min mamma tyst om en binda. Det kändes som att jag var en olägenhet och det var otroligt pinsamt att försöka diskret be om hjälp på ett flygplan där alla hör allt man viskar. Mamma fiskade snabbt upp en binda till mig men sen nämndes det inte igen. Jag fick klara mig själv genom min första mens och det kändes inte som ett firande av att äntligen bli kvinna. Mer som något som jag skulle behöva gömma och lida igen resten av mitt fertila liv.
Jag liksom många andra blev rekomenderade av ungdomsmottagningen att börja använda p-piller som preventivmedel tidigt då det så klart var på kvinnans ansvar att inte vara dum nog att bli gravid. Vi behövde ju ta ansvar för att det inte skulle kunna hända, plus att det var vårt ansvar att se till att pojkarna använde kondom för annars kunde vi ju få könssjukdomar. Jag tror inte att killar i samma ålder blev lika förmanade från ungdomsmottagningarna och påminda om deras ansvar. Det lades helt på oss kvinnor, kvinnor som var 14-15 år och som i mitt fall inte ens hade tanke på att ha sex. Det var vår kropp som var problemet. Det var vi som kunde bli gravida och helt vårt ansvar. Kvinnliga kroppen som återkommande inom vården är problemet och skuldbeläggs. För det är lättare än att faktiskt ta kvinnliga problem på allvar och hjälpa oss med riktigt vård som hjälper oss med våra problem så vi kan leva utan att behöva konstant känna skam. Istället för att lägga problemet med graviditeter på den manliga kroppen som producerar spermierna så var det alltid kvinnornas fel och ansvar.
Vårdens syn på kvinnliga kroppar visade sig väldigt tydligt för mig när jag blev planerat gravid som 27 åring och fick missfall. Jag blev väldigt lätt gravid och jag och Anders sökte oss överlyckliga till mödravårdcentralen. Jag blev lite förvånad när de direkt började väga och ta prover på mig för att se till att kroppen som fostret växte i var hälsosam. De kollade på BMI och muttrade över högt sådant utan att egentligen kolla på hur jag egentligen såg ut vilket var en tunn midja och ingen mage. Det fanns inte på kartan att kolla om pappan var hälsosam eller kunde ha gener som kunde skapa problem. Inte heller någon koll på mentala hälsan hos mamma eller pappa utan bara fokus på kroppen och hur den skulle skötas för att fostret skulle vara friskt.
I vecka 8 valde vi att göra ett ultraljud och kolla efter kromosomfel, tyvärr fick vi tillbaka på testet att det var stor risk för att det var något fel på barnet. Vår värld rasade. Det enda som jag hörde på rundgång i mitt huvud var “Vad har jag gjort fel?” det är väl klart att ansvaret låg på mig. På min kropp som borde ha kunnat skapa ett friskt barn, det slog mig inte ens att det är något som skulle kunna ha kommit från Anders som ändå var åtta år äldre än mig. Det har drillats in i mig så noga att det alltid är kvinnan som har yttersta ansvaret och jag kände mig ansvarig. Efter det beskedet så började världens långsammaste veckor där vi väntade att få ta mer prover och se vad som var fel. Första försöket att ta bättre prov gick inte då fostret låg fel så de kom inte och vi fick en ny tid någon vecka eller så senare då var jag i vecka 12-13 av graviditeten.
Jag kommer aldrig glömma hur nervös jag var när jag och Anders satt i väntrummet och väntade på vår tur. De skulle sticka en lång nål in i min mage och ta ett prov på fostervattnet för att kunna kolla på fostrets DNA och se vad som kunde vara fel. Det var en stor risk för missfall men vi kände båda att om det var ett kromosomfel så ville vi veta det och kunna ta beslut om hur vi ville gå vidare. Jag la mig på britsen och sjuksköterskan började kolla med ultraljud på fostret. Hon blev direkt helt tyst och efter en lång stund sa hon att det fanns inget hjärtslag. Fostret var dött och kvar i min mage. Vi blev skickade hem igen utan någon som helst information om vad som skulle hända härnäst eller något mentalt stöd. Jag var helt förstörd, jag sjukskrev mig från jobbet och gick in i en svart bubbla av sorg och slutade svara i telefonen när någon ringde. Fostret var kvar där dött i min mage och min kropp var fortfarande gravid och hade alla gravid symptom. Det kändes som ett hån och jag mådde superdåligt. Varje timme låg jag där med min lilla gravid mage och illamående samtidigt som jag visste att fostret var dött. Vi försökte ta reda på vad vi skulle göra nu. Fostret var ju bara kvar där inne och verkade inte vilja komma ut själv och vad jag förstod så kunde det i värsta fall ta månader innan det kom ut av sig självt.
Det var en kamp att få en tid för abort och jag fick vänta i två veckor till när jag äntligen fick tid. Två evighetslånga veckor av att gå runt med vetskapen om att jag hade ett dött foster i magen som låg där och ruttnade. En gång fick jag så svåra kramper i magen att jag åkte in till akuten men blev skickad direkt ut igen. De hade inget de kunde hjälpa mig med utan om kroppen ville abortera fostret själv så kunde det göras hemma. Att jag hade ont och var rädd var ett problem för mig och inget som läkare kunde hjälpa mig med.
När jag äntligen fick komma till abort mottagningen så blev jag helt chockad av bemötandet där. Jag fick komma in och prata med en sjuksköterska och hon frågade mig om och om igen om jag var säker på att jag ville göra abort. Jag nästan skrek åt henne att “fostret är redan dött, jag vill bara att det kommer ut”. Trots att fostret var dött så skulle jag ta två piller som skulle döda det redan döda fostret och komma tillbaka nästa dag. Hela tiden blev jag behandlad som någon som sökt för att göra abort av ett levande foster och inte som någon som helst av allt hade velat ha ett levande barn i magen. Genom allt detta var Anders min klippa och den som alltid fanns där genom hela vårdcirkusen och utan honom vet jag inte hur jag hade orkat.
Nästa dag kom vi tillbaka och fick medicin för att sätta igång en förlossning, för det är ju klart att det som är bäst för kroppen är att föda ut fostret naturligt, det var ingen som tänkte på att fråga vad som varit bäst för mig mentalt. Hela dagen gick jag med mer och mer kramper i magen och tillslut fick jag smärtstillande men tårarna bara rann. Fostret kom ut tillslut, ut krystat i en potta på toaletten och jag var ett vrak. Jag ville inte se det jag var bara så lättad att det var över. De fråga om jag ville se fostret när de lagt det i ordning i en liten filt innan vi gick men jag ville inte. Sen fick jag höra att det är nog lika bra för det hade legat dött så länge inne i min mage att det var inte kul att se. Med den mentala bilden och ett kort samtal med ett samtalsstöd blev vi hemskickade och förväntade oss att fortsätta våra liv som att inget hade hänt.
Det var en hemsk erfarenhet och visade ännu tydligare för mig hur lite kvinnor och våra kroppar är värda inom vården och i samhället i stort. Det var ju bara ett missfall, alla får det, nu är det över så glöm det och gå vidare var meddelandet jag fick. Jag tvingade mig själv att glömma datumet som barnet skulle ha fötts på och månader senare fick vi ett kort brev om vad som varit fel på vårt barn. Downs Syndrom stod det i stort och så var det klart med det. Jag vet inte om fostret var en pojke eller flicka jag ville inte veta men i mitt hjärta är det alltid en flicka.
Jag blev gravid igen men denna gången var både jag och min partner dämpade med vår glädje och oroliga under hela graviditeten. Varken jag eller Anders blev erbjudna något stöd efter missfallet och vi var fortfarande påverkade under den graviditeten och nästa efter det. Glädjen var överskuggad av rädsla. Det har fortsatt på samma spår genom två graviditeter och min resa som mamma. Det yttersta ansvaret var alltid på mig och alla misslyckanden och problem var alltid mitt fel. Jag blev behandlad mer som en kropp än som en person och det la lager på lager av förvissning om att vara kvinna och kvinnlighet var bara ont.
Jag skulle älska mina barn men inte prata om de för mycket. Jag skulle ha en kropp som varit gravid men jag fick inte klaga på hur trasig jag kände mig eller ta upp allt som varit jobbigt och fruktansvärt med att vara gravid och mamma. Jag skulle bara gå vidare och vara tacksam för att jag hade hälsosamma barn. Vara glad att jag inte hade några förlossningsskador och inte tänka så mycket på hur jag mådde mental. Jag sköt min kvinnlighet längre och längre bort och förlitade mig helt på andra egenskaper som att vara stark och fortsätta framåt. Vara aktiv och ta för mig. Det är inte hållbart i längden.
Vi behöver vår kvinnliga sida och inte bara vi kvinnor. Att lära sig att vila, att be om hjälp och att lyssna på sig själv är mänskligt. När vi om och om igen trycker ner och förminskar kvinnor så trycker vi ner de kvinnliga sidorna inte bara hos kvinnor men hos män också. Vi är halva människor som lägger mer vikt vid att skapa och ta för oss av livet än den minst lika viktiga delen att lyssna på oss själva och att vila. Att vara svag och känslosam och tillåta oss själva att sörja och må dåligt när vi behöver det. Jag har efter ett liv av att förtrycka de sidorna hos mig själv hittat dem igen. Ironiskt nog så var det Leif, en man som lärde mig att det är okej att vara kvinna. Genom hans stöd och healing har jag förstått värdet av kvinnlighet och styrkan i det. Vi är dock alla både och, två delar, yin och yang som båda behövs för att vi ska vara kompletta människor. Utan vila och känslor så har vi inte den stabila emotionella grunden vi behöver för att aktivt söka våra mål och ha energin att klara vardagen. Att vara kvinnlig är stark för det krävs enormt mod att visa sina känslor att be om hjälp när vi behöver det och att lyssna på vår kropp och låta den vila när den är trött.
Blomma ut
Jag har varit hemma sjuk och tagit hand om sjuka barn i snart två veckor så jag har haft mycket tid att fundera och lägga alla tankar på plats. Jag har haft så mycket rastlöshet och frustration i kroppen som jag har haft svårt att lägga till ro. Jag har velat att någon utifrån ska komma och ta min hand och leda mig rätt. Berätta vem jag är och vad min uppgift är här i livet. Det har känts som att jag får från alla möjliga olika människor små ledtrådar om att de vet mer om vem jag är mer än jag, vilket lett till att jag bara känt mig mer frustrerad. Hela tiden har jag bett mig själv att blicka inåt istället. Hur kan någon annan berätta något för mig om vem jag är? Det är något som jag bara kan hitta inom mig själv oavsett vad andra ser hos mig. Det har inte varit speciellt lätt för så klart vill jag ju helst komma till svaret på en gång som jag tror att de flesta andra också vill. Det är nog därför vi är så fascinerade av de som kan spå om framtiden och svara på våra frågor, för det är ju klart att de borde veta bättre än oss själva eller? De har ju gått någon utbildning eller fötts med krafter som inte vi har så så klart kan de kan se klarare svaret på våra frågor än vi själva. Inget ont mot de som spår, men även de vet att såsom framtiden ser ut just då kan mycket väl komma att ändra sig. Inget är satt i sten. Jag förstår den känslan att vilja ha svar utifrån men har aldrig känt behovet av att vända mig till någon annan för svar förens nu. Kanske därför jag alltid haft svårt med astrologi, jag vill inte höra någon annans åsikt om vem jag är eller hur jag ska leva mitt liv men så hamnade jag där nu ändå. Jag ville så gärna ha svar på vem jag är och varför jag finns till att jag nästan glömde bort min tro på mig själv och ville bara få svar. Nu gick jag istället runt frustrerad och argumenterade med mig själv i mitt huvud och kom aldrig så långt som att faktiskt be någon annan om svar. Jag är glad för det.
Nu när jag varit sjuk läste jag om en av mina favorit bokserier The deeds of Paksenarrion av Elisabeth Moon. De handlar om en tjej som är dotter till en fårfarmare och drömmer om att bli en krigare för rättvisan och hennes resa från att bli menig i ett kompani till att hon blir en paladin. Mycket av hennes resa handlar om att hon måste lära sig att lyssna till sin intuition, att inte lyssna på vad andra säger är rätt eller fel utan att i slutänden kan bara hon, genom sitt helgon, veta vad som är gott och ont. Hon måste lära sig att det inte är för att hon är modig och stark som hon kan hjälpa andra. Utan genom sin erfarenhet av att ha varit rädd och hjälplös kan hon skydda de som är det. Paksenarrion är med om många hemska saker i boken men i slutändan blir hon en sann paladin som kan försvara de hjälplösa och hela de sjuka för att hon gick igenom allt det. Det fick mig att hitta svaren. Jag kommer aldrig kunna fråga någon annan om frågor som intimt rör mitt liv. Svaren måste jag hitta inom mig själv. Jag är ändå den med erfarenheten av att ha levt mitt liv så jag är den som har mest insikt i att svara på frågorna. Att inse att frågor om vem jag är och vad jag ska göra är sådant jag antagligen djupt inom mig redan vet eller som kommer att komma till mig när jag behöver de svaren. Det kommer aldrig att komma utifrån. Även om det var en bok som inspirerade mig så är slutsatserna och insikten min egen. Jag känner inget som helst kall att lyssna på något väsen eller gud, den enda som kan styra mig på min väg är jag och min övertygelse om vem jag är och vad jag ska göra. Sen har jag inte alla svar men det är okej. Ju mer jag övar på att lyssna på mig själv och att välja den väg som jag känner inom mig är rätt så kommer jag att komma rätt till slut.
Min andliga resa senaste året har fått mig att omvärdera saker som jag trodde var mycket viktigare förut. För två år sen var jag i min bästa form någonsin. Jag hade kämpat med träning och med kost och till slut nått mitt viktmål. Jag hade kämpat i så många månader för att nå dit för samhället och media hade ju gång på gång berättat för mig att det är det som är målet. När jag stod där och såg mig i spegeln på min mer perfekta kropp så kände jag mig inte alls bekväm. Jag såg att personen i spegeln var jag och kroppen var precis som jag hade föreställt mig och hoppats men inuti var jag fortfarande samma trasiga person. Inget hade ändrats, min kropp var bara min kropp och inte kopplat till den jag är som person. Kroppen fungerade bättre nu men den gjorde inte att jag mådde bättre eller kände mig lyckligare. Det var en annan vändpunkt för mig, jag slutade att kämpa för att hålla vikten och gick upp mina kilon igen men kände mig ändå likadan inuti men lite mer misslyckad eftersom att jag inte ens kunde hålla en nästan perfekt kropp. Det blev viktigare för mig att jobba på mitt inre än på mitt yttre och det känns inte längre lika viktigt att ha den där kroppen, jag är ju samma person oavsett hur min kropp ser ut. Huvudsaken är att den är frisk och gör det jag behöver den till.
När jag tänker tillbaka på min viktresa så har det fått mig att fundera på vem jag kommer att vara i slutet av denna andliga resa. Kommer jag då se mig i spegeln och igen undra vem jag är och inte känna igen den nya versionen av mig eller är det här precis den resan jag borde gjort från början? En andlig resa eller en resa att hitta mig själv är en resa av förändring eller förädling av den jag är. Men den som jag till slut blommar ut till behöver inte vara en version av mig som ses som starkare eller bättre jämfört med var jag började. Vi har vissa samhällsmässiga ideal idag av vad en stark och perfekt person är och det är just den formen som gör att vi försöker vara något annat än den vi är. De flesta av oss passar inte in i den formen och det gör definitivt inte jag. Jag har alltid försökt vara en person som passar in och som är stark. Jag har velat göra allt själv och visa hur duktig jag är på många saker men bara för att jag kan göra allt själv betyder inte att jag egentligen vill göra det eller att det är den personen jag vill vara. Jag vet att personen jag är på insidan är mycket känsligare för allt än vad jag velat visa utåt och en del av min utmaning är att lära mig att be om hjälp och inte försöka bära och göra allt själv. Den nya förädlade versionen av mig är väldigt känslig för energier omkring mig, för hur andra mår och känner. Det påverkar mig så mycket nu att jag har svårt att klara en helt vanlig dag på ett kontor. Alla känslor fastnar på mig och jag blir helt slut, jag känner inte längre att jag funkar så bra i en helt vanlig miljö. Om jag ska vara helt mig själv måste jag inse att jag måste låta de känslorna få finnas där och jag behöver de känslorna för att förstå andra men jag blir lätt överväldigad när det blir för mycket. Det är möjligt att jag kan lära mig att hantera dem bättre längre fram men just nu är det ett framsteg att jag låter mig själv känna och bli överväldigad även om det är jobbigt nu. Jag är en känsligare person nu än för ett år sen men jag känner mig så mycket starkare inuti och mer säker på mig själv. Jag har ingen lust att passa in i formen längre, den har aldrig gett mig lycka eller glädje, bara skam, skuld och en överväldigande trötthet. Jag är hellre min helt egna form som inte längre passar in men som är precis den formen som det är meningen att jag ska vara. Det viktigaste för mig i mitt liv är att bli lycklig, inte att utåt sett vara en perfekt kvinna, mamma eller partner för det går inte ihop.
Så efter mycket funderande har jag lagt de flesta av mina tankar på plats och en del av frustrationen och otåligheten har lagt sig. Jag känner mig mer säker i mig själv och på vart jag är på väg. Frågan mig inte om detaljer bara för det vet jag inte men jag kan känna inom mig vilken väg som är rätt. Från boken Paksenarrion finns det ett stycke där Paks beskriver som en värme och styrka inom sig som leder hennes väg, en självsäkerhet över att hon i sig själv kan döma vad som är gott och ont. Jag är inte en paladin så jag behöver inte bekämpa onda makter men jag kan känna samma självklarhet inom mig vad gäller min egen väg. Det är som en varm kram om mitt hjärta och någon som säger att du duger som du är Maria, precis som du är.
Inution och naturen
Jag gick genom skogen idag och blev för andra gången kallad till ett fallet träd där man kunde se in under rötterna som en grotta ned till underjorden. Det kändes lite läskigt att titta ned där som att plötsligt skulle ett djur komma ut mot mig. Det är en sak som jag aldrig varit öppen om men som jag nyligen provade att dela med mig av i ett trygg sällskap och fick direkt stöd. Jag har alltid varit ute mycket och promenerat i naturen. Oftast ger promenderna mig så mycket. Ett tillfälle att låta tankarna skena och ofta hitta nya insikter om ett problem som snurrat hos mig ett tag. Ibland känner jag bara att det är en viss väg jag måste gå. Inte dit jag hade tänkt gå från början utan någon helt annanstans. Ibland ett helt nytt ställe och ibland något jag känner till väl. Jag blir kallad på något vis och det är svårt att göra något annat än att följa. Precis som när den gamla damen i Spanien bad mig att gå upp på berget. Oftast blir jag ledd till en plats som inte är speciell alls. Ett träd eller en sten, men jag känner att det var viktigt att vara där just då. Om jag ska vara ärlig så har jag ingen aning om varför. Nyligen har jag kännt ett behov att lägga mina händer på marken och heala marken. Vissa platser känns annorlunda efteråt andra inte. Det känns som om att det är min inution som talar till mig. Lika tydligt som när jag healar någon och bara vet att mina händer ska flyttas till en viss plats nu. För att stilla min egen nyfikenhet hade jag gärna velat veta varför men samtidigt spelar det ingen roll om jag någonsin får en förklaring. För jag kommer ändå alltid att följa den där känslan. Det känns viktigt och jag har blivit visad om och om igen i andra sammanhang att jag ska lyssna på den känslan. Ibland får jag uppleva rent magiska saker. Idag var det bara ett fallet träd men när jag var i Thoresta Herrgård så blev jag ledd till en pytteliten dunge. I himlen ovanför cirklade sex eller sju korpar och kraxade.
En väg framåt
Jag är jin!
Jag är yang!
Jag är förändring!
Jag är kraft!
Jag är kärlek!
Jag har fått så otroligt mycket hjälp på vägen hit och min största utmaning var att be om hjälp. Att lita på att andra vill mig väl och inte skada mig mer. Det var svårt och jag kände mig så otroligt naken och obekväm men samtidigt skrek min själ efter att få bli fri. Jag hoppas att jag kan inspirera någon att fortsätta eller börja sin resa om ni också känner er vilsna och blinda. All min kärlek till er och om ni kommit så långt att ni kan be om hjälp då finns jag här som stöd. Jag vet vilken ensam och omvälvande resa det är men vi är fler som förstår. Sen är resan aldrig helt över, för vi lever. Nya saker kommer i vår väg men om vi läker den delen av oss själva som står för vår grund och trygghet lovar jag er att vilka hinder ni än träffar på på vägen kommer ni att klara av dem. Att hålla någon eller flera hundra i handen som hjälper en framåt är en styrka och gör att vägen blir fylld med kärlek och vänskap också och inte bara stora stenar som försöker fälla en. Så länge ni har en vilja att bli mer er själva och läka gamla sår så finns det en väg.
Första kurshelgen
Ibland tänker jag tillbaka på den där första kurshelgen som var i januari tidigare i år. Det känns som så länge sen men egentligen var det alldeles nyss. Jag var så rädd att jag var på väg att vända tillbaka när jag nästan var framme vid lokalen. Vad gör jag här tänkte jag men samtidigt kändes det som att jag hade ingenting att förlora. Det kändes som jag hamnat i en återvändsgränd i livet och jag visste inte hur jag skulle ta mig vidare. Medelålderskris? Det kändes som allt stagnerat och att jag inte längre hade en vision för vad jag ville i livet. Allt kändes trist och vardag. Jag är glad att jag gick in ändå, det var den magin jag behövde i mitt liv att gå in i en helt ny värld där jag passade in. Det var underbart att få umgås med andra vuxna som faktiskt var öppna och pratade om det som finns i deras hjärta istället för de vanliga småpratet man stöter på överallt. Att alla gick in med samma inställning att vara helt där och öppna med de dom är.
Det tog lång tid för mig att börja närma mig samma öppenhet, jag är inte helt säker på att jag är riktigt där än men jag försöker. Jag är lite osäker på hur jag ska förhålla mig till småpratet nu. Det har alltid känts mer som utfyllnad av en tystnad snarare än att det faktiskt tillför något. Prata om väder, om familj och vad som händer i helgen. Det är ingen som egentligen är intresserad men det är så man konverserar. Det är det som är artigt. Jag försöker men samtidigt skriker något inom mig och jag vill bara för höra något som är ärligt och riktigt. Jag frågar hur du mår för att jag faktiskt vill veta, inte för att få ett standard svar och sen fortsätta min dag. Det får mig att känna mig som en del av en pjäs där alla har sina repliker men ingen handling. Jag är väldigt tacksam för mina nya vänner som lyssnar och ger mig verkliga konversationer utöver vardagens prat.
Första kurshelgen var ett uppvaknande för mig, jag gick hem och min kropp hade vaknat. Som att den sovit i år och nu hade energin i mig vaknat på nytt. Jag låg i sängen och kunde inte sova för det stack, kittla och rusade i hela kroppen i flera timmar. Sen dess är mina händer och fötter nästan alltid stickande och fyllda med energi. Det är svårt att förklara det, det känns som när en fot somnat och blodet rusar tillbaka. Den stickande känslan, men bara milt inte så att det gör ont. Ibland gör det ont också men det är bara väldigt sällan. När jag skriver här så låter det som att det skulle kunna vara något problem med cirkulationen men nej jag vet hur det känns efter att ha haft karpaltunnel. Det är inget som är fel det är bara energin i mig som sjunger och rusar runt av glädje.
Jag kan inte direkt säga att det var något speciellt som hände under kurserna. Ingen magisk rit eller genombrott rent psykologiskt. Det var bara som ett starkt konstant uppvaknande och så mycket kärlek som ledde vägen. Jag känner fortfarande som att jag leds vidare, genom konversationer, möten och utveckling eller förädling av mig själv. Jag har mer magi i mitt liv nu, jag som alltid försvunnit i alla möjliga fantasy världar och drömt om att få se bara en liten smula av magi själv. Den är här, den är i mig och den finns på riktigt. Du får tänka på det lite som vinden, den syns inte men du vet ändå att den finns där.
Jag är så tacksam att jag gör den här resan med min mamma och syster också. Vår familj har alltid haft magin i sig men vi glömde alla bort den ett tag. I kaoset som var så valde vi att lägga all energi på överlevnad och sen att bygga upp igen. Nu kan vi ta tillbaka magin och göra den till en del av våra liv igen och en del av våra barns. Att vi jobbar på oss själva också och blir tryggare och helare människor är ju bara en bonus på vägen. Jag hoppas att när jag kommer till en punkt då jag kan ge mer av mig själv igen att jag kan ge tillbaka tusenfallt. Till mina barn och till alla som korsar min väg och som jag kan hjälpa att bli en mer fullkomlig bild av sig själva. Det är inget fel på någon av oss men ibland glömmer vi bort vilka vi är och hur vi hittar tillbaka till vår väg igen. Sen tror jag att vi alla egentligen vill ha lite magi i vårt liv för hur häftigt är inte det?
Häxan i Spanien
Utdrag från min dagbok skrivet 27/4-2023
Hemma igen efter en vecka av pånyttfödelse. Jag kommer aldrig glömma veckan som har gått. Leif jobbade hårt med oss alla 16 för att vi skulle hitta oss själva men det som påverkade mig mest var ett spöke.
Jag fick höra i början av veckan att ibland kunde man höra någon som sprang på taken på natten och en del fick besök av den gamla damen eller trollpackan som bott på platsen innan hotellet Real Agua Amarga byggdes. Hon valde ut några på kurserna varje år att besöka men jag trodde inte helt på det eller att jag skulle få besök.
En natt vakna jag vid 2-3 tiden och kände som en stor energi samling i närheten, det kändes som om någon stod bara några meter bort, precis som man kan känna när någon tittar på en. Jag gick upp och sprang till toaletten och sedan tillbaka. Helén, min rumskompis, låg och sov lugnt i sängen och jag la mig igen och tänkte att det nog bara var inbillning. Men då började energi samlingen röra sig mot mig och jag kunde inte låtsas som att det var inbillning längre. Jag var lite rädd men mest kände jag ett stort obehag. Jag försökte säga nej om och om igen och trycka bort energin med min vilja men det tjänade inget till. Varje gång jag sa nej så tryckte energin bara på mer.
Jag insåg att det antagligen var den gamla damen, energin var extremt stark men verkade inte vilja mig något illa så till slut släppte jag in den. Jag fylldes mer och mer av energin, en energi som kändes främmande för mig mer likt urkraften i ett berg eller naturen än den jag är van vid. Senare så förstod jag att den kraften var ren yin eller den feminina kraften, moder jord eller vad du vill kalla det. När jag blundade så såg jag en bild av en kvinna som stadigt tog sig upp för ett berg. När kraften sedan släppte på trycket så låg jag helt uppfylld av energi och hela kroppen vibrerade och stack ett bra tag innan jag kunde somna om.
På morgonen vaknade jag helt skakig och förvirrad. Jag tog mig snabbt upp och vidare till morgonens Tai chi och undvek att försöka se någon i ögonen. Det kändes jobbigt att vara omgiven av människor och inte ha något utrymme att smälta händelsen själv. När jag träffade på Johanna som är en av Leifs lärjungar och hjälper till att leda kursen så såg hon direkt att något var fel. Jag berättade lite kort vad som hänt under natten. Vid frukosten var det flera som var nyfikna på vad som hänt men jag kände att jag knappt hunnit fatta själv vad som hänt.
När vi sen alla satte oss på golvet i kurssalen och väntade på att Leif skulle börja dagens föreläsning så satt jag och tittade i golvet men kände att Leif gick fram och tillbaka för att sen stanna framför mig och sätta sig på huk framför mig. Vi pratade om vad som hade hänt men på något sätt kändes det som att det bara var han och jag där. Han sa att jag hade fått en livsgåva av den gamla damen och att det var första gången som hon gjort så för någon som han vet. Senare sa han också att jag måste bestämma mig och svara på damens fråga innan kvällen annars skulle hon komma tillbaka igen. Vilken fråga? Jag hade inte fått någon fråga bara en bild men samtidigt kände jag extremt starkt att jag behövde följa den bilden.
Innan lunchen hade vi en övning där man skulle para ihop sig två och två och öva på att högt säga ja och nej till varandra. Vi parades ihop med någon som hade svårt för det andra av orden så jag som hade svårt att säga ja parades ihop med en som hade svårt att säga nej. Vi hjälpte varandra och efter mycket tårar kunde vi båda gå fram till varandra och skrika JA! och NEJ! i varandras ansikten. Att ett så litet ord ska vara så svårt? Jag har svårt att svara ja på nya saker då jag hellre vill hålla mig till sånt jag är van vid och slipper utmana mig själv men nej har alltid varit lätt för mig att säga.
Efter lunchen hade vi vår enda lediga eftermiddag den veckan och jag kände att jag ville ta en promenad. Jag hade undvikit att gå långt hela veckan då jag hade ont i mitt vänstra ben och var orolig att jag överansträngt mitt it band. Jag ville passa på att nu när vi hade tid att få se omgivningarna lite och min första tanke var att gå till den lilla byn i närheten dit de flesta andra skulle. Samtidigt kunde jag inte släppa den bilden jag fått till mig under natten och kände på mig att idag är det inte jag som väljer vart jag ska. Det skulle klättras i berg samma som jag sett den gamla damen göra allt annat var väsentligt. Så jag började gå och lät min intuition leda vägen.
Jag gick längs den enda asfalterade vägen ner mot byn men kom till en grusväg och svängde av på den. Längre fram på grusvägen hängde en kedja över vägen och en tydlig skylt visade att detta var privat område. Då kände jag min rädsla som bubblade upp inom mig. Vad gör jag här? Här får man inte gå, jag måste vända om. Men idag var det inte jag som bestämde och det enda jag kunde göra var att stå stilla och hur mycket jag än försökte vända mig om och gå tillbaka gick inte det. Jag kunde bara stå stilla eller fortsätta framåt så jag fortsatte. Ett steg i taget. En stor ödla sprang plötsligt över vägen och jag som redan var rädd hoppade till ordentligt. Längre fram var det flera kaniner som plötsligt hoppade ur buskarna, jag blev mer och mer rädd ju längre jag gick. Mitt hjärta dunkade hårt i bröstet och jag var livrädd men jag fortsatte ändå framåt. Min intuition ledde mig in på mindre och mindre stigar upp för berget och jag var mindre orolig för att någon skulle bli arg för att jag var på deras mark och mer för att en orm eller ödla skulle komma fram ur en buske och bita mig. Jag hade på mig sandaler och shorts så efter ett tag var mina ben fyllda med rivsår och jag kände mig inte skyddad alls. Till slut fanns det ingen stig alls men jag hade en stark känsla att jag behövde fortsätta uppåt. När jag gick så försökte jag göra ljud, stampa med fötterna och göra rörelser med händerna för att skydda mig på något sätt och varna allt framför mig att här kommer jag. Det var flera gånger jag blev så rädd att jag stannade och försökte vända om men det gick inte och när jag försökte ta en lättare väg så blev jag snabbt omdirigerad tillbaka.
Bild: Berget jag klättrade upp för
Till slut kom jag över ett krön och kände en kall vind av havsluft möta mig, då visste jag att jag var framme. Det hade tagit mig en timme att komma hit från hotellet och jag var varm, svettig, flera rivsår och trött, men jag var framme. På något sätt kände jag när jag stod där frågan som jag behövde svara på. En fråga jag behövde all min träning tidigare på dagen med att svara ja. Är du redo att sluta förneka dina gåvor? Är du redo att följa dina instinkter och din intuition? Är du redo att från denna dagen och framåt välja att steg du tar, varje vägval ska vara mot att vara sann mot dig själv och att du ska hjälpa människor och inte längre gömma dig?
Efter några försök så lyckades jag skrika JA! ut över dalgången. Jag var inte rädd längre. Vägen ner från berget var så mycket lättare än vägen upp varit. Jag kände mig som en ny person, utan alla rädslor jag burit på. Det var dags att börja leva på riktigt.
Bild: Utsikt från berget där jag skrek JA!
Jag är Yin
Jag är Yang
Jag är förändring
Jag är kraft
Jag är kärlek
Orden bara kom till mig men kändes så rätt, som ett perfekt sätt att beskriva mig.
Resten av dagen var jag helt slut men så lycklig. Den kvällen var jag lite rädd för att lägga mig men fick en lugn natt. Häxan hade fått sitt svar. Nästa morgon vaknade jag och hade ett lugn i hela mig. Jag kände mig så balanserad och i mig själv, fullständigt jordad. När jag mötte Leif vid frukosten hälsade han mig med "Välkommen kvinna!" och ja, jag kände verkligen att jag nu var hel och äntligen omfamnat min kvinnliga sida.
Sista natten på hotellet vaknade jag vid 4-5 tiden och hörde någon som gick på taket och som sen ställde sig precis över sängen där jag låg. Det kändes som ett hej då från den gamla damen. Jag tror att en del av mig alltid kommer vara kvar där på den platsen och på berget precis som en del av henne alltid kommer finnas kvar hos mig. När jag vaknat sen igen någon timme senare gick jag ut till olivträdet på gården på hotellet. Jag kände en stark koppling till det olivträdet och hade fått höra att det var den gamla damens favoritträd och att hon brukade sitta på den kala grenen. Jag sa hej då till trädet och till min häpnad så kom en räv trippande fram ett par meter ifrån mig med en ung kanin i munnen. Det kändes som en cirkel slutits.
Bild: Den gamla damens olivträd
Tankar då jag skriver av det här:
Jag var så säker då att jag rett ut allting och att mina rädslor var borta. Att jag helt omfamnat min feminina sida. Men nu kan jag säga att det är saker jag fortfarande jobbar på. Livet fortsätter och vi sätter upp nya blockeringar och hittar nya rädslor som behöver bearbetas. Jag lever fortfarande efter frågan som damen gav mig och som jag då lovade ja till och jag har inte tänkt ändra mig. Det är sällan man behöver möta en rädsla bara en gång och livslånga problem försvinner inte bara för att man klättrar upp för det berget en gång. Vi måste fortsätta varje dag att leva mot de mål vi har och om och om igen klättra upp för läskiga berg och få perspektiv igen så att vi kan lova en gång till att göra bättre.
Healing
Det är flera som reagerat på att jag plötsligt har gått helt in på något så märkligt som healing. Jag är den logiska, pålästa och klocka Maria som inte gör något utan att kunna backa upp det med fakta. Jag har aldrig en stark åsikt åt något håll men det här, det tror jag på. Jag var så klart skeptiskt till en början och även efter att jag fått karpaltunneln i mina händer botad magiskt så slog jag bort det ändå som att det var en muskel som låg fel.
Jag växte upp med alternativ medicin, mamma är naprapat och dessutom botade allt från förkylning till kissproblem med att använda zonterapi på våra fötter. Morfar som var advokat använde sig av homeopati och reflexologi på alla han mötte och min morbror är läkare och använder akupunktur på fritiden. Det var bara normalt för mig att om någon mådde dåligt så försökte man också använda fler metoder för att bli frisk än att bara gå till läkaren. Jag fortsatte med samma med mina egna barn och behandlade deras fötter så fort de blev sjuka till min partner Anders förvåning. "Vad gör du? Varför trycker du på deras fötter?" och jag bara svarade "Det är så man gör när någon är sjuk". Det är lika vanligt för mig som andra som tar huvudvärkstablett för minst lilla ont. Healing då? Jag kom i kontakt med healing redan som liten, mammas pojkvän och senare fästman Kalle kände en healer som var verksam i Köpenhamn. Han hade få lära sig några små healing trick som han använde ibland hemma. Som att minska någons smärta och ge lite energi. Det Kalle gjorde var aldrig speciellt effektivt och kändes inte lika användbart som zonterapi och jag fick inte klart för mig vad huvudsyftet egentligen var. Han visade dock hur man känner energin i händerna och sen dess kände jag det ofta när jag var ute och gick.
Jag var med om en del märkliga saker när jag växte upp. Det fanns tillfällen då jag kände att jag inte orkade mer. Ofta brukade jag ta långa promenader mitt i natten då. Jag gick och gick och gick i timmar, mina händer pirrade och jag kände mig mycket lugnare och mer hoppfull. Ibland räckte inte det och när det kändes som värst fick jag en dröm en natt. Jag drömde att jag födde min dotter, det var så verkligt och den kärleken jag kände och det hoppet om en framtid räddade mig då. Jag kunde inte ge upp allt och sen aldrig få reda på om den framtiden faktiskt fanns. Jag spenderade mycket tid i naturen och försökte fokusera på nuet och inte morgondagen och på något sätt gick dagarna och veckorna och jag var på andra sidan. Hela livet har jag känt en enormt stark koppling till naturen och många av mina promenader och stunder i naturen ger mig direkt känslan av energi i händerna. Det liksom pirrar och sticker som när en fot vaknar från att ha somnat.
Jag har alltid känt ett enormt behov av att hjälpa andra men ju sämre jag mått fysiskt och psykiskt har jag inte haft något att ge till någon annan. Jag valde att jobba så långt ifrån social interaktion som möjligt med datorer och spel men de senaste fyra åren har jag känt att något har saknats. Min karriär fastnade och varje försök jag gjorde för att få en förändring blev bort viftat eller visade sig hamna på exakt samma ställe igen. När jag väl gick till Leif igen för att få hjälp med en höft som konstant gjorde ont var jag så redo för en förändring att jag var mer öppen än jag varit på länge. Jag ville ha mer magi i mitt liv, jag ville att det skulle finnas något mer än bara vardag och jag ville så gärna hitta meningen med mitt liv och bli lycklig.
Den här gången när jag varit hos Leif förstod jag att han gjorde något mer än bara manipulera musklerna som Osteopaten gjort för jag kände direkt en förändring i mig. Jag ville veta mera och jag ville lära mig att göra samma sak. Det har skapats ett enormt behov i mig att lära mig allt om healing och att förstå hur det funkar. Kan dock säga att efter många många böcker och kurser så är fortfarande mitt svar på hur det fungerar snarare att det bara gör det. Det finns många texter om hur vi är uppbyggda av energi, från kvantfysiken så ser man att de minsta beståndsdelarna av en cell inte är massa utan energi. Om vi då är varelser som består av energi eller elektricitet så är det inte så konstigt att energi spelar en otroligt stor roll i hur vi mår. Om man läser om healing så är det healers jobbar med känslor och känslor är energi. Känslor är inte bara i vårt huvud, det är något vi kan känna i hela vår kropp. När vi är glada förändras hela vårt kroppsspråk och vi får en lätthet i kroppen. Samma om vi är ledsna så sjunker vi ihop och blir tunga. Hela vårt väsen, hela vår kropp av energi är med i varje känsla.
Som ett exempel för att förklara: En person går igenom sitt liv och är med om olika upplevelser men vissa känslor har den lärt sig att de inte ska visas. Tex om man ser på hur samhället har sagt länge att män inte får vara ledsna. Vad händer då om personen får den här känslan, man låter inte sig själv uppleva den. De puttar undan den. De fortsätter att putta undan den om och om igen och på något sätt så byggs den upp i kroppen. Jag tror inte att någon skulle kunna säga att det inte kommer ha konsekvenser längre fram när man ignorerar känslor. De liksom fastnar i kroppen och varje gång de dyker upp så är det svårare och svårare att putta undan dem så man reagerar istället på andra sätt. Blir arg eller väljer att använda beroendeframkallande substanser för att döva sig själv. Så jag tror nog att alla kan hålla med om att känslor fastnar och skapar problem när de inte uttrycks.
Hur fungerar healing då? En healer jobbar med din kropp som ren energi, de känner in och delar dina känsor och smärtor för att kunna hjälpa dig att nysta upp de år av förtryckta känslor som sitter som blockeringar i hela din kropp. Känslor som gör att du tex konstant går och spänner en viss muskel för att du hela tiden måste hålla emot ett isberg av känslor som när som helst kan svämma över. Healern hjälper en att släppa taget lite grann så mycket som man är redo att släppa men över tid eller på en gång så kommer energi blockeringarna eller de fastnade känslorna att få kännas helt och kunna lämna din kropp. Du kan absolut göra samma jobb själv eller hos en psykolog och resultatet kommer vara samma sak.
Jag har märkt att jag som alltid varit väldigt empatisk som person och har lätt att känna vad andra känner. Jag har också efter många år som programmerare och med regelbunden meditation lärt mig att stänga av mina tankar. Jag har lärt känna mig själv bättre och kan känna skillnaden på mina känslor och någon annans. Så när jag sätter mig och healar någon så känns det som det mest naturliga i världen. Jag stänger av alla tankar, känner in och letar efter de känsloblockeringar personen har som om det vore min egen kropp. Jag känner sorg, rädsla eller smärta och låter mina instinkter leda vägen för var jag behöver vara. Sen ber jag helt enkelt kroppen att släppa taget precis som om jag hade bearbetat en känsla i min egen kropp. Jag låter känslan få vara fri så att den sen kan släppa taget. Att få hjälpa någon annan med healing är det mest kärleksfulla jag vet. Det är ren kärlek och ren lycka. Det känns som mitt kall och det gör mig lycklig och gör att mitt liv känns meningsfullt.
Bloggens namn
Burning fox healing har varit ett namn som snurrat runt i mitt huvud ett tag. Om jag någon gång startar ett eget företag inom healing skulle det heta det. Varför just det namnet? För nästan ett år sen läste jag en bok som heter Soulcraft av Bill Plotkin, i den boken fanns det ett avsnitt som handlade om totemdjur och att kunna få möta sina totemdjur i meditation. Bara fokusera på ett chakra och fråga om det totemdjuret vill uppenbara sig. Jag brukar meditera och hade börjat göra det ganska regelbundet så jag provade. Det kändes som ganska mycket begärt då jag mest ser ett mörker med lite myrornas krig inblandat när jag mediterar. Jag blundade, andades djupt några gånger, stängde av alla andra tankar och fokuserade på hjärtchakrat. Plötsligt ser jag en brinnande räv, den var aggressiv, redo för språng och visade sina tänder i en morrning. Räven tar sats och ler mig rakt i bröstet, den biter mig aggressivt i mitt hjärta. Chockad slår jag upp ögonen och börjar gråta, vad är det här? Jag trodde jag skulle få se mitt vanliga mörker eller kanske något snällt djur från min fantasi inte en ilsken räv. Det kändes som jag nått botten på något sätt. Inte nog med att min kropp bara verkar bli sämre och ha mer ont trots alla mina försök till att träna upp den och gå regelbundet till osteopat, nu verkade mitt inre vända sig mot mig också. Det uppvaknandet blev en vändpunkt för mig, jag kunde inte försöka klura ut allt själv längre utan jag behövde hjälp för att må bättre. Jag hade länge känt mig vilsen i livet och som att jag inte riktigt visste vem jag var längre. Jag var så upptagen att fylla alla roller som mamma, programmerare och flickvän att jag inte hade tid med mig själv. Ändå försökte jag med att meditera, träna och läsa böcker som handlade om att hitta sig själv. Det finns en gräns för hur långt man kan komma själv och en väldig styrka i att erkänna att man behöver hjälp av någon utifrån.
En kväll när jag redan lagt mig satte jag mig upp i sängen och började kolla på en healingkurs som Leif Ohrling ger. Jag kommer inte ihåg hur jag ramlade över den men nu kom den upp igen i mina tankar men jag kände mig inte helt säker. En till sak som jag tänkte på var hur Leif hade magiskt fixat mina händer som var otroligt smärtsamma av karpaltunnel som inte ville ge sig år tidigare. Jag var desperat då och ville prova allt för att kunna använda mina händer igen utan att behöva operera dem och fick tips av min brors fru om Tao-Leif. Jag gick dit utan så stora förhoppningar och på 10 minuter så var jag smärtfri. Jag som gått med smärta dagligen i år efter en graviditet som satte igång min fram och tillbaka karpaltunnel på övertid. Nu igen var min kropp emot mig, mina höfter verkade konstant rotera sig snett och varje steg gjorde ont och min osteopat hade rakt ut sagt till mig att jag nog aldrig kommer bli smärtfri. Leif borde kunna hjälpa mig så jag bokade en tid till redan nästa dag. Jag kände mig fortfarande nyfiken på kursen men sa till mig själv att om det var meningen att jag skulle gå den då kommer Leif ta upp den imorgon annars får det vara.
Nästa dag när jag kom in till Leif kände han igen mig. Jag var helt förbluffad, det var år sen jag hade varit där och då bara en gång. Han har ett sätt att se rakt in i ens själ och veta precis vad han ska säga för att gå rakt igenom alla ens försvar och peka på grunden i det som besvärar en. Han är alltid otroligt snäll och det känns för mig som att komma till en vän eller familjemedlem som verkligen vill en väl. Inne i behandlingsrummet lägger man sig ned på en massagebänk, sedan tar Leif över och lyfter runt armar, ben och hela ens kropp och lägger allt tillrätta. Samtidigt som han nöjt ler, skrattar och skämtar om vart annat. Denna snart 70 årig gubbe som har ett väsande när han andas efter hjärtproblem lyfter runt en som om man var ett barn. Denna gången var hans lärjunge Micke också med och fick göra vissa korrigeringar också (efter att jag sagt att det var ok). Leif till slut flyttade på hela min bålmuskulatur och båda lämnade mig själv i behandlingsrummet för att hämta andan. Det var säkert inte mer än 10 min denna gången heller och på något magiskt sätt är smärtan i höften borta. Jag bryter ihop och bara gråter precis som förra gången jag var där så är det en sån otrolig lättnad att vara smärtfri. Som tur är får man tid på sig att återhämta sig själv. Det tar lång tid innan jag kan sluta gråta, mycket längre än den tiden det tog för Leif och Micke att lägga allt på rätt plats i kroppen igen. När jag kommer ut så sätter jag mig ned och får ett glas vatten. Vi pratar lite och precis innan jag tänkt gå så slänger Leif ur sig. "Jag har en healingkurs, vet du" och vi pratar lite om det. Mitt tecken! Jag kände en enorm värme mot Leif och en säkerhet på att detta var mitt tecken jag frågat efter att det här är rätt väg. När jag kommer hem så bokar jag den direkt. Jag hade sparat både pengar och semesterdagar för jag hade tänkt åka på yogaläger eller liknande bara för mig men jag bara visste att pengarna skulle gå till det här. De skulle alltid gå till det här. Det var i november jag var på behandling hos Leif och i januari började sen healing kurs del 1 och att gå den plus sen en vecka i Spanien för del 4 är nog det bästa jag gjort i mitt liv för mig.