Att kopplas ihop med min kropp

Under ett par år så kände jag inte igen mig själv när jag tittade i en spegel. Ofta kunde det gå dagar utan att jag ens tittade i en spegel alls. Det var en väldigt desorienterande känsla att titta in i en spegel och inte veta vem det var som tittade tillbaka på mig. Det var en främling och jag kunde inte koppla ihop den jag var på insidan med bilden jag såg framför mig. Det var inte för att jag inte tyckte att den som jag såg i spegeln var vacker men det var inte jag. För tre år sen gick jag ned enormt mycket i vikt väldigt snabbt och när jag sen nått min idealvikt och tittade på mig själv i spegeln igen så ville jag bara gråta. Jag kände mig fortfarande lika bortkopplad från det jag såg och kände mig ännu längre ifrån min kropp än någonsin.

Efter att ha jobbat mycket på mitt inre kaos så saknades fortfarande en stor pusselbit: att känna mig mer i kontakt med min kropp. Där kom Rebecca in i bilden igen, jag följde hennes instagram och hon lägger ut bilder på sig själv naken med en otrolig kraft och skönhet i bilden vilket triggade mig något enormt. Jag var avundsjuk, jag ville också ha en så fin kontakt med min kropp och känna stolthet, självförtroende och se mig själv som vacker.

Efter att ha gått Rebeccas onlinekurs blev jag utmanad flera gånger att komma i bättre kontakt med min kropp. Jag började i våras med dagliga affirmationer framför spegeln naken och berättade för mig själv hur vacker, sexig, underbar och perfekt min kropp är. Det har lett till långsam förbättring men det som gjorde att jag nu känner mig så otroligt mycket mer i kontakt med min kropp hände för bara några veckor sen.

Jag såg att Rebecca tillsammans med Olof skulle hålla i ett retreat som kallas för Rötter. En chans att bo enkelt ute i naturen och skapa rötter och kontakt med naturen och med andra i ceremoni. Jag frågade Anders om han ville följa med och till min förvåning sa han direkt ja. Vi tog bilen tillsammans ut till skogen utanför Gnesta och drogs direkt in i en värld av ceremoni, harmoni och kärlek. Vi var där i 3 nätter men redan efter första dagen kändes det som vi varit där i månader. Jag kände att jag hittat hem. Alla fina människor vi mötte som kändes som vänner på en gång och jag helt kunde vara mig själv med andra och med Anders var så otroligt affirmerande och underbart. Jag behövde inte anpassa mig på något sätt utan bara existera som mig själv. Vi var i ceremoni från morgon till kväll och jag kände hur mina rötter växte sig starka och djupa i samvaro med andra. Jag har tidigare själv gjort ceremonier från Rebeccas kurs hemma men att få vara med andra och skapa magi var helt otroligt. Att få visa Anders den värld som jag försöker komma in i och att han helt var med på det var så fint. Ceremoni är till för att skapa samhörighet, tacksamhet och glädje i ens vardag och något jag vill ha mer av i min vardag med Anders framöver.

Två ceremonier som vi gjorde under Rötter skapade en förädling i mig och jag vill dela dem vidare. Den första var en förberedelse till en sejd vi skulle skapa senare och som Olof höll i. Den handlade om att jobba med rösten och att släppa på trauman associerade med vår röst. Jag har haft mycket problem kopplat till min röst som jag behövt jobba på. Det stora som hände under ceremonin var att för första gången kunde jag använda min fysiska röst för att berätta om en händelse som fortfarande var väldigt jobbig att prata om.

När jag var runt 11 år så var vi ute på min mormor och morfars landställe i Trosa. Jag och min lillebror hade sovit i gäststugan på tomten och hade inte gått upp ännu. Vi blev väckta av vrålande från vår pappa som skrek att han skule mörda vår mamma. Jag hörde att han kommer närmare vår stuga så jag låste dörren och gömde mig och min bror så vi inte syntes från fönstret. Jag sa åt honom att vara tyst och vi båda satt skakandes på golvet bakom sängen och försökte vara så tysta som möjligt. Vi hörde vår pappa knacka på dörren ljudligt och gå runt och kolla in genom fönstret och ropade på oss att vi skulle komma så att vi kunde åka iväg. Jag kommer ihåg hur rädd jag var och hur vi behövde vara tysta, tysta för att inte pappa skulle höra oss. Jag har alltid varit lite rädd för min pappa och mamma var alltid vår trygghet när vi växte upp så att åka någonstans med pappa när han var så upprörd var otroligt läskigt. Efter den händelsen så var det i många år där jag om och om igen fick vara tyst och gömma mig för att överleva, det handlade aldrig om liv och död men rädslan var verklig. Det satte djupa spår i mig om att det var bättre att vara tyst och osynlig än att höras och synas. Att berätta om det här högt och med min röst gav mig tillbaka lite av styrkan jag blivit av med. Jag har tidigare alltid använt text för att kunna uttrycka mig men nu tog jag tillbaka min fysiska röst.

Den andra ceremonin hjälpte mig att inte bara koppla ihop mig med min kropp igen utan också att känna mig mer som en del av allt omkring mig. Jag tror att det hör ihop. Att vara mer i och en del av min kropp gör mig mer fysisk närvarande och kopplar ihop mig med allt omkring mig.

Rebecca höll i en bastuceremoni med oss, vi trängde in oss nakna flera stycken i en bastu så den var helt överfull. Jag var först tveksam till att basta naken då jag trodde att det skulle göra det svårt för mig att slappna av men det kändes helt fel att ha badkläder på så det kändes som en otroligt stor lättnad när jag efter en stund tog av de och kunde helt vara en del av ceremonin. Den var otroligt kraftfull och jag slogs av att jag kunde vara i ett så litet rum med så många människor uppfyllda av sina känslor men jag var inte påverkad av dem. Jag kunde vara helt i mig själv och inte dras med av någon annans känslovärld. Jag är så van vid att inte kunna separera mina känslor från andras och har jobbat så mycket på att kunna separera dem. Det var där och då jag märkte att jag lyckats. Jag var naken, helt i min kropp, så sammankopplad med den och med mig själv och bara njöt. Under en del av ceremonin så hörde jag inom mig om och om igen som ett mantra, “jag får också vara med”, jag var inte utanför och tittade in på när andra skapade kontakt och samhörighet utan jag var en del av det. Mitt hjärta sjöng av lycka och om och om igen så sa jag högt och i mitt inre, jag får också vara med. Jag var helt i min kropp och jag var sammankopplad med dem omkring mig och den känslan har stannat kvar sedan dess. Jag är så mycket mer i min kropp nu och när jag ser mig själv i spegeln nu så ser jag mig själv.

Tack Rebecca och Olof för att ni varit en stor del av min resa att läka mig själv. 

(Bilder lånade av Olof)

Att hitta min tro

För ett år sen började jag söka, jag ville hitta var jag passade in i den andliga världen. Jag är van att alltid gå min egen väg så mycket av det som finns tillgängligt att fördjupa sig i var inte något för mig. Så fort du börjar vara mer öppen för att det kan finnas något mer i vår värld än vardagen och vill lära dig mer om magi så kommer du i kontakt med New age, med olika kulter, med religioner som också söker mer. Jag började utforska och lärde mig mer utan att gå med i något och jag undvek allt som kändes farligt nära en kult. Jag ville lära mig mer om healing men var jag än vände mig så drogs paralleller till högre makter. Det resonerade inte med mig då jag levt större delen av mitt liv som ateist. Det fanns en period när jag var väldigt liten då jag bad till gud men kristendomen känns så kletig och så invävd med mycket av det onda jag såg i världen att jag valde att inte ha något med det att göra. Det var lättare att tro att det inte fanns något mer. När jag dog så kommer inget mer att hända utan sen är det slut. Det var en stor tröst för mig länge att om jag fick nog och inte orkade mer så kunde jag välja att allt skulle bara ta slut.

Det är väldigt utmanande att vara ateist och samtidigt ha oförklarliga saker hända med jämna mellanrum men jag satte skygglapparna på och fortsatte att bara gå rakt framåt. Jag kände ofta att jag hade en närvaro med mig, speciellt när livet kändes som mest jobbigt men för mig var det alltid en ung kvinnlig närvaro så det var lätt att inte koppla den till något mer än min fantasi. Några gånger kändes det som att hon var fysiskt närvarande som när jag stod högst uppe på en klippa ovanför vatten och stod och funderade på hur lätt det vore att bara hoppa och sedan slippa allt. En kraftig vind puttade mig bakåt från kanten och det kändes som om jag blev omfamnad och dragen bakåt. Bara att få en påminnelse att det fanns något mer gjorde att det inte kändes så hopplöst.

Jag har flera gånger i mitt liv sökt efter svar i religioner men aldrig riktigt fastnat för något. Ett tag var jag väldigt intresserad av Wicca men idén att behöva förhålla mig till någon som får bestämma över mig och sätta regler som jag behöver förhålla mig till är inte något för mig. Så för ett år sen började samma sökande igen. Vart hör jag hemma? Jag började kolla mer på de som kallar sig för häxor då det verkade vara en mycket mer fri gren av spiritualitet. De jobbar på samma sätt som jag gillar att jobba. Fritt, utan att konstant söka sig bort ifrån vår jord och väldigt opretentiöst och i kontakt med naturen. Jag blev också väldigt triggad av delar av det, speciellt att omfamna sin kvinnlighet och sexualitet, jobba med mensblod och vara okej med allt som kommer från kroppen. Triggers är inget som jag vill undvika så ju mer jag blev irriterad och berörd av det desto mer vill jag veta. Jag letade runt ibland poddar och hittade “Förmödrars makt” med Ruby och Eldin, två häxor som tog upp många ämnen som jag hade väldigt svårt för. De pratar om Gudinnan och aspekter av Gudinnan, den kvinnliga kroppen, kontakten med naturen, att göra tvärtom mot det patriarkala samhället vi lever i, att vara bekväm och älska sin kropp och att jobba med alla våra mörka sidor istället för att alltid gå mot ljuset som new age gör. Jag ville utmana mig själv och såg att Ruby (Rebecca) skulle börja en online kurs och hoppade direkt på. Kursen sträcker sig över ett år och är “En ettårig vandring genom årshjulet tillsammans med magi, ceremoni, gudinnor & häxkraft”. Kursen har varit så otroligt givande för mig på många sätt men framför allt har den hjälpt mig att hitta min egen tro.

Jag har hittat min egen tro som är utan regler och någon jag behöver förhålla mig till utan bara en vidareutveckling av det liv jag redan levt. Den närvaron jag alltid har haft med mig kallar jag nu moder jord eller Gudinnan och det är inget jag behövt anpassa mig till utan jag har bara börjat uppmärksamma det som redan är där. Om jag skulle behöva sätta ett namn på mig själv och min religion är det häxa men egentligen spelar det inte så stor roll för mig. Min tro är min tro och den är bara viktig för mig. Det betyder väldigt mycket för mig att vara en del av något större och att inte känna mig ensam. Vi är alla en del av den stora väven som är naturen och moder jord och allt det jag känner i mig själv och vid healing är inte mystiskt längre utan känns helt naturligt. Att ha en tro på att själen är odödlig, att vi kan återfödas, att det finns en hel värld med andar, väsen och annat som går att få visdom av och att Gudinnan är där närvarande i allt gör att jag inte känner mig så vilsen längre.

Jag förstår äntligen varför så många väljer att ha en tro, nu när jag hittat den kan jag inte tänka mig ett liv utan den. Att börja varje dag med att be och att känna en stor tillförsikt att det som ska ske kommer ske oavsett vad som händer idag gör det lättare att ha en optimistisk syn på livet och känna stor tacksamhet för allt. Optimism och tacksamhet har man sett om och om igen är två stora saker som gör en enorm skillnad i vardagen. Så även om du inte har en tro så att hitta något som genererar optimism och tacksamhet varje dag är något värt att leta efter.

Fortsätt framåt

Ibland sviker orden även mig. Jag har försökt i en vecka nu att bara förstå för mig själv vad skillnaden varit. Dessutom har det känts som att jag skämts lite, inte för att jag gjort något fel utan för att jag dömt världen efter vad jag själv känt men nu vet jag bättre. Jag delar inte allt här så jag har också funderat om det kanske är något jag ska behålla för mig själv men jag tror att det i slutändan kommer vara en punkt jag ser tillbaka på om och om igen som ytterligare en vändpunkt. Den här historien är viktig för min resa. 

Jag har haft några stressiga veckor i maj och juni med allt som behöver fixas i vardagen. Jag har också haft en del emotionell stress om drömmar framåt och krav på mig själv. Jag lyckades hitta en lucka att gå till Leif, min healer, för att få behandling av både kropp och själ. På morgonen vaknade jag och kände mig helt sne i kroppen. Min höft har hållit sig ganska bra ändå så jag blev lite förvånad. Efter min behandling hos Leif så kände jag mig som en helt annan version av mig. Jag var inte sne längre och kände mig längre och mer självsäker. Resten av dagen så kände jag mig påverkad som om jag hade druckit och flöt runt. Jag var trött på kvällen men kände inte direkt något speciellt förrän jag la mig ned för att sova.

Det dök direkt en bild upp i mitt inre av mig själv, jag var 4 år gammal. Jag stod och försökte öppna vår dörr för att släppa in polisen utanför. Det var bara jag hemma men dörrlåset var för tungt för mig att öppna själv så jag fick visa för polisen att de skulle gå runt till baksidan. Jag visste att jag kunde öppna altandörren själv så där kunde jag släppa in dem. Mamma och min storasyster hade varit i en trafikolycka och polisen kom hem och hämtade upp mig. Jag dirigerade sen vägen i polisbilen till dagverksamheten där min lillebror var och vi fick båda vara hos en av fröknarna. Det är inte första gången jag fått det här minnet men det som slog mig nu är hur lugn jag var och hur lite känslor jag hade som 4-åring. Inte ledsen, inte orolig, bara fullt fokus på att lösa uppgiften.

Mer minnen dök upp, alla de gånger jag försökt stå upp för mig själv men fått tillbaka i mitt ansikte hur någon annan var viktigare. Hur mina känslor och jag som person sattes åt sidan. Jag lärde mig om och om igen att det inte fanns plats för mig. Som när jag var 14 år och hade problem i skolan med vänner. De flesta såg mig som udda och valde att prata bakom min rygg och frysa ut mig. Jag hörde att det fanns en förening i skolan mot mobbing så jag tog mod till mig och gick på ett möte. När jag kommer in i rummet så möts jag av varenda person som varit speciellt elak mot mig, alla i en ring. Jag sätter mig ned och genom mötet får jag höra hur fina alla dessa personer är som aktivt kämpar mot mobbing. De som gjorde min vardag till ett helvete, de var favoriter hos lärarna och jag kände hur jag bara var ett problem. Jag fick lägga mina känslor åt sidan för vad skulle jag göra? Påstå att alla hadde fel? Jag gick inte på några fler möten och valde att undvika de personerna och svälja mina känslor.

Jag är värdefull, har jag skrikit i mitt inre utan något som helt gensvar. Hur bygger man en självkänsla när den tryckts ned hela livet? Mina dagliga affirmationer i veckor där jag byggt upp mig själv plus Leifs hjälp att ta fram och reda ut alla känslor kopplade till minnen som satt sig fast i kroppen börjar ge resultat. Jag kan reagera på mig själv nu när jag säger något nedvärderande till mig själv och jag har börjat stå upp för mig själv.

Nästa dag när jag vaknade fick jag ett svar på vad det första minnet hade att göra med. Jag vaknade med en underbar varm känsla i bröstet. Jag kände glädje, kärlek och massor med små fina känslor. Jag blev helt stumm. Efter att i hela mitt liv försökt skydda mig själv från smärta hade jag också tystat ned alla fina känslor. De vaknade allihopa, på en gång. Det är som att jag gått runt som en robot så länge och bara fungerat men inte haft alla de känslor som är en del av att vara människa. Jag är fortfarande helt paff, dels över hur underbart det är nu med all den kärlek och glädje jag kan känna, men också över hur tom jag varit. Jag kan inte göra något annat än att vara där jag är och fortsätta framåt. Jag är för evigt tacksam för den gåva Leif gav mig att få tillbaka allt detta på en gång. Att på riktigt förstå och känna skillnaden. Samtidigt så har jag så många gånger i mitt liv varit helt oförstående för hur andra människor inte kan hålla fokus och bara fortsätta framåt, men jag förstår nu. Det är inte alls samma sak att försöka utföra något och ha en miljard små komplicerade känslor som har disco i ens inre. Det är distraherande och underbart. Jag förstår nu, förlåt för min otålighet, förlåt för min okunskap.

Det är så mycket som trillar på plats nu, jag kunde inte förstå det innan när jag var så avstängd men jag ser nu. Det är som att jag spelat ett instrument med bara fyra toner hela mitt liv och först nu lärt mig hur man använder hela registret. Jag som trodde att jag var empatisk men jag har saknat en stor viktig del av mitt känsloregister. Jag saknar ord men jag vill ändå försöka skriva ned det. Tårarna rinner och jag är så besviken och arg på alla år jag gått och varit avstängd.

Mitt inre barn

Jag var ute på en promenad häromveckan och fick upp en bild i mitt inre av ett litet barn som satt i en svart låda och grät. Hon var så rädd för det kom en massa ljud utifrån lådan som hon inte visste vad det var. Jag tröstade henne och insåg att det var mig själv jag tröstade. Det var mitt inre barn som bara hört alla förändringar som jag har gått igenom men som inte förstått vad som hänt. Hon var inlåst i sin låda, bortglömd och jag hade inte hjälpt henne att förstå. Jag öppnade dörren till lådan och visade henne att det inte fanns något att vara rädd för där ute. Utanför lådan var en vacker sommaräng med några träd en bit bort. Mitt inre barn blev lugnad av mig men ville inte gå ut utanför lådan. Jag lämnade dörren öppen och lämnade henne där. Jag tänkte att om hon bit för bit får känna sig trygg och ta steg i sin egen takt så skulle hon efter ett tag känna sig trygg nog att våga sig ut.

Någon vecka senare så var jag plötsligt tillbaka där. Jag pratade mer med mitt inre barn och berättade om alla nya saker vi lärt oss och alla sår vi läkt. Att vi är trygga och älskade och det är okej att komma ut. Vi behöver inte gömma oss längre. Hon la sin hand i min och tillsammans gick vi ut på ängen. Hon såg en gunga som fanns i ett av träden och sprang dit och började gunga. Lådan stod kvar en bit bort och det kändes som att även om mitt inre barn var redo att lämna den behövde hon ha den kvar som en trygghet. Hon behövde få testa sin nya frihet men ändå veta att tryggheten hon känt till i så många år inte bara försvann för att hon vågade prova något nytt.

Jag gjorde också en meditation den veckan, en resa för att träffa Frej, den nordiska guden som representerar manlighet och fertilitet. Han uppenbarade sig som ett monster för mig, med mörka ögon och en mun full av huggtänder. Jag var inte rädd för honom men samtidigt undrade jag varför min inre bild av manlighet var ett monster. Någon som ville dominera och skada mig. Efter meditationen slog det mig, så som jag såg Frej var mitt undermedvetnas bild av vad manlighet var. Trots att jag medvetet inte trodde att det var så jag såg på manlighet så var det där framför mig. Djupt nere i mig var manlighet alltid en förövare och kvinnlighet ett offer. Så var balansen för mig mellan manligt och kvinnligt. Inte konstigt att balansen inom mig för den manliga och kvinnliga energin var helt i obalans. Jag kände mig dum, hur kan jag som läst så mycket och blivit visad om och om igen att det finns en helt annan bild av kvinnligt och manligt, fortfarande ha den snedvridna bilden av båda aspekterna inom mig? Vi har alla lögner inom oss som inpräntats av vår familj, vänner och samhället som fastnat där inte för att de är så vi medvetet tycker utan snarare för att det om och om igen visat sig vara sanning när vi var små. Det fastnar och trots att vi växer upp och lär oss att så inte är fallet så är det väldigt svårt att ändra medvetet vad vi känner i vårt undermedvetna.

När det kom fram för mig, när jag insåg vad som faktiskt låg som grund för min snedvridna harmoni inom mig själv så började en förändring. Jag har kunnat börja jobba med det mer och påminna mig själv om alla de i mitt liv som visar på motsatsen. Att en hälsosam manlig energi är inte dominerande. Den är stöttande och hjälper dig att sätta gränser. Den ger dig driv framåt och håller utrymme för det hälsosamma kvinnliga. Det hälsosamma kvinnliga är inte en offerroll utan en energi fylld av omvårdnad och kreativitet. Utan en manlig energi i balans finns det ingen möjlighet för den kvinnliga energin att fungera och detsamma åt andra hållet. De stöttar och stärker varandra.

Efter att ha jobbat vidare med mig själv har jag insett att innerst inne har jag sett mig själv som en offer för mitt liv. Trots att jag har ett otroligt fint liv nu så sitter känslan kvar. Jag har inte kunnat släppa den inre felaktiga bilden jag haft. För att kunna släppa mitt kontrollbehov och min känsla av att vara ett offer har jag behövt jobba mycket på min kärlek till mig själv. Varje gång du släpper något ifrån dig så finns det mer plats inom dig som du istället kan fylla med kärlek till dig själv. Det är upprörande, jobbigt och i perioder riktigt tufft att välja att jobba på sig själv. För mig är det värt det. Jag vill att mina barn ska växa upp med en mamma som inte bara säger fina saker om hur de ska behandla sig själva och världen utan som också lever som hon lär.

Du kan bara ge det du har i överflöd och ju mer kärlek jag kan ge mig själv desto mer kan jag ge till andra.

 

Andas ut, andas in

Jag har funderat mycket på andetaget. Andetaget i det lilla, hur det fungerar i vår kropp och andetaget i det stora, som en del av kretsloppet i vår natur men också hur andetaget reglerar energin i vår kropp. Varje dag andas vi runt 20 000 gånger och jag tror att alla vet att vi andas för att få in syre i vår kropp och ut koldioxid. Det finns dock flera andra viktiga delar till andetaget. Varje gång vi andas ut så aktiverar vi det parasympatiska nervsystemet, det nervsystem som reglerar vila och avspändhet i kroppen och varje gång vi andas in så aktiveras det sympatiska nervsystemet det som reglerar flykt och kamp eller stress i vår kropp. Om du väljer att andas ut längre tid än du andas in, till exempel andas in på 4 sekunder och ut på 6 sekunder, så ändrar du balansen mellan nervsystemen och gör att kroppen är mer i vila än i stress. Samma sak om du gör tvärtom, du kan alltså med en så liten påverkan som hur du andas påverka din stressnivå i kroppen. Det går också att känna rent fysiskt i kroppen. Om du andas in så spänner sig kroppen, bröstkorgen fylls med luft, ryggraden rätas ut och alla små och stora muskler i kroppen är lite mer spända, lite mer redo. Om du andas ut så sjunker du ihop lite mer, bröstkorgen töms, musklerna slappnar av mer och är mer redo för vila. På så sätt kan du i det lilla påverka hur stressad eller lugn din kropp är. Om kroppen är lugn kommer ditt sinne efter ett tag också lugna ned sig. Färre tankar som rusar och fokus går till vila och återhämtning. Så ett enkelt tips om du känner dig för mycket uppe i varv och spänd är att bara fokusera på att andas ut längre tid än du andas in i några minuter. Bonuspoäng om du försöker att avslappnat ta försiktigt djupare och längre andetag också över tid.

Hur fungerar andetaget i det större? Hur är vårt andetag en del av ekosystemet? Jag tror att de flesta har lärt sig redan i skolan att koldioxiden vi andas ut behöver växterna för att må bra. Utan oss, människorna och djuren, så skulle balansen i naturen inte fungera. Vi är nödvändiga för att naturen ska må bra, bara genom att vi gör en så enkel handling som att andas så skapar vi mer liv. Att sitta ute i naturen och andas och känna hur vi är en nödvändig del av något större tror jag är läkande för många. Att sakta ned och känna varje andetag in och ut och hur det dels gör det möjligt för oss att leva men också att vi samtidigt ger tillbaka. Istället för att se oss som något över naturen eller helt enkelt inte en del av den, istället känna oss som en del av något större. Som att vi och hela naturen andas tillsammans. In och ut genom alla åren som den symbiosen funnits. Växterna tar med glädje emot det som är avfall för din kropp, det enda du behöver göra är att ge det med ett öppet hjärta.
 

Vi gjorde en övning på en av healing kurserna som stämmer väldigt väl in med den tanken. Då stod vi två och två med ryggarna mot varandra och vi skulle släppa all fast energi, alla känslor vi inte ville bära med oss till den andra genom ryggen. När vi gjorde det så fick inte den andra personen dålig energi eller våra känslor. Det den andra personen kände var värme, energi och kärlek. Det är så lätt att vi håller fast i våra känslor för att de inte ska sippra över till andra. Bara för att jag mår dåligt behöver jag inte dela det till andra och få dem att må dåligt, eller? Tänk om det inte är så. Tänk om problemet är att du väljer att hålla fast vid känslorna och inte låter dem flöda vidare. Att dina dåliga känslor kan ge näring åt någon annan? Andas in intryck, känslor, låt dem passera igenom dig och forma den du är men sen andas ut igen. Släppa taget om det vi inte längre behöver och ger det tillbaka till världen i stort för att någon annan kanske behöver dem istället. Tänk vad härligt att se energi och känslor som en del av något större och inte bara mina. Att det är ett konstant flöde in och ut och att det är meningen att vi ska släppa taget och låta det strömma ut ur oss. Du kan om du vill prova att göra samma övning med ett träd. Sätt dig eller stå med ryggen mot trädet andas och släpp taget om allt som sitter fast och ger dig dåliga känslor till trädet. Det kommer tacka dig för både koldioxiden och energin. Låt koldioxiden och energin strömma ut, vilket kan ge liv åt något annat. Vi är en del av ett större ekosystem, både genom syre-koldioxid och energi, det enda du behöver göra är att slappna av och ge det tillbaka. Ge tillbaka känslor som sitter fast och är förknippade med dåliga minnen. Du kommer alltid ha minnena kvar, det är inte de du släpper utan bara känslorna förknippade med minnena som gör att det känns som du är tillbaka precis när det hände om och om igen. Andas ut, släpp taget, du är inte där längre i det förgångna du är här idag och du kan släppa taget. 

Tigern och Draken

Jag har funderat mycket på vad kvinnlig kraft är, kvinnlig kraft som yin i yin och yang vilken finns i oss alla oavsett kön, ända sen mitt första möte med häxan i Spanien. Den kraften jag fick känna då som jag direkt tolkade som ren yin är något jag inte kunnat känna inom mig själv eller förstå hur jag skulle kunna frammana den. När jag läst och lärt mig om traditionell kinesisk medicin och taoism så läser jag om och om igen hur viktigt det är med balansen mellan yin och yang och om hur båda behövs. Yang är den manliga kraften som är elden, ljuset, sommaren, rörelse, växande och drivande medan yin är motsatsen. Yin är vattnet, mörkret, vintern, stillheten, vilan och den känslosamma kraften. Jag fastnade länge och kunde inte förstå yin alls då jag fastnade på ordet kraft. Kraft för mig är allt som är kopplat till yang och yin är i många fall vad jag tolkade som frånvaron av yang. Hur kan frånvaron av något vara en kraft?

Jag läste en bok häromdagen “Women in Daoism” där de nämnde yin och yang, vattnet och elden, tigern och draken. I samband med att jag började känna mig mer okej och acceptera min egen kraft så dök en vit drake upp för mig. Så jag blev direkt väldigt nyfiken på förhållandet mellan draken och tigern. Båda är kraftfulla på sitt sätt men medan draken har en mer explosiv kraft i rörelse och eld så har tiger en kraft i att smyga och samla kraft inför ett anfall. Jag provade att använda tigern som en inre symbol för att kalla på ren yin energi inom mig. Det funkade! Jag kände samma typ av kraft inom mig som jag kände från häxan. Jag kände den som mörkret i en skog på natten, som djupet i haven och som kylan i jorden. Istället för det pirriga och ivriga jag känner när jag brukar hämta kraft så var denna kraft mer som en tyngd och kyla. Yin ger mig ett stort lugn och jag kände hur mitt hjärta var helt öppet, det gick inte att stänga några känslor alls med yin i hela min kropp. En energi som är eld och en energi som är vatten och jag kan hålla dem båda inom mig och blanda dem om jag känner för det. Blandningen är som en enorm energi virvel, som en tornado. Jag har tidigare känt som att jag saknat en ingrediens när jag healat. Som om att bara fylla på med energi och öppna upp blockeringar bara är halva cirkeln. Jag är väldigt nyfiken på vad jag kan använda yin till, det känns som att jag nu har en så mycket större verktygslåda.

 

Mer om känslor

Det finns hur mycket som helst skrivet om känslor, olika sätt att förklara och reda ut hur vi ska tolka och reda ut våra känslor. När jag funderar kring känslor är de väldigt enkla för mig. Det finns flera bas känslor om man går enligt traditionell kinesisk medicin vilket är den lära som jag förlitar mig på. Fem bas känslor; ilska, glädje, sorg, rädsla och oro, när jag suttit och mediterat på dem så har jag kunnat koppla flera andra känslor till dem bara genom att skruva upp och ned intensiteten i känslan eller kombinera dem med varandra. Jag är övertygad om att djur också har känslor så vad är det som skiljer oss från dem och som gör att vi människor fastnar så mycket i våra känslor och får problem i våra liv när vi inte bearbetar dem? Vi har en tendens att vilja förklara världen omkring oss och vår roll i den på ett mycket mer komplicerat sätt än ett djur gör. Vi behöver hitta mening i det som händer och tillskriva det till något större än oss själva. Helt plötsligt har vi en hel värld av rätt och fel och hur det är meningen att vi ska känna. Istället för att acceptera att vi känner det vi gör och är de vi är så måste det förklaras in i den modell av världen vi byggt upp i vårt inre.

Jag tycker att det är otroligt intressant att syftet med andlig praktik och en hel del religioner handlar om att nå ett tillstånd där du bryter ned den inre världen helt och istället bara är. För att inte uppröra vill jag poängtera att detta här är en grov tolkning av mig av buddhismen. Inom buddhismen så är målet att nå ett upplyst tillstånd för att sen kunna komma till nirvana. Att i det upplysta tillståndet inse att vi är en del av allt och lägga bort alla andra föreställningar. Vi vill nå ett tillstånd av att vara i nuet och att låta alla känslor och upplevelser bara hända oss men inte stanna kvar i dem. Vi vill förstå att vår roll i det stora är inte som huvudpersonen i en film utan snarare att du är lika viktig eller oviktig som allt annat. Jag har lärt känna många nya människor det senaste året som alla är jättefina personer men många av dem har ett stort behov att ha en förklaring på meningen med allt. Jag drogs med och har också letat högt och brett för att hitta min plats i universum och meningen med mitt liv. Det jag kommit fram till och som känns rätt för mig är att det inte finns någon mening och jag är redan på min plats. Jag har alltid gått min egen väg och haft en egen uppfattning om världen och efter en påminnelse av min vän Leif kommer jag att fortsätta göra det framåt också. Jag förstår behovet av att hitta en mening med livet och att känna att ens liv betyder något men det känns väldigt fel för mig. Vi är här i världen, vi lever, vi känner och har en helt unik inre kärna som vi ska låta synas utåt.

Känslor är enkla och världen är enkel men vår hjärna gör allt svårt och komplicerat. Vi ska inte sluta tänka men vi ska spendera mer tid på att vara i nuet och leva livet så gott vi kan och sträva efter ett liv som gör oss lyckliga. När vi kan vara helt fullt ut oss själva, utan att komplicera det mer än så, då kommer vi att hitta nirvana och frid inom oss. Jag är där än själv och jag är inte säker på att jag någonsin kommer komma dit när jag dessutom försöker passa in en värld där det inte är prio. Det enda jag kan göra är att fortsätta bryta ned mina inre mönster och min uppfattning av världen och hur jag ska vara för att passa in i den. Sträva mot att alltid leva i nuet, vara helt fullt ut mig själv och leva på ett sätt som gör mig lycklig.

 

Hur hanterar man känslor?

Tänk om vi kunde behandla våra känslor på samma sätt som vi hanterar hunger eller andra basala behov. När vi blir hungriga så känner vi känslan och låter den få vara där, vi kanske ignorerar den men vi gör inget försök att trycka bort den eller sätta den helt åt sidan. Den får vara där tills vi kan äta och då får den en lösning och tynar bort. Det är en stor skillnad mot hur vi hanterar känslor vi inte tycker om. Till exempel om vi blir arga i en situation. Ilska är en känsla som är svår att hantera. Den är väldigt intensiv samtidigt som vi i de flesta situationer som vuxna inte känner att vi har möjlighet att reagera på den. Vi trycker undan den för den passar inte. Vi låser in den i vår kropp genom att spänna våra muskler får att hålla den tillbaka och går vidare med vår dag. Nästa gång vi blir arga i en liknande situation så är det en dubbel ilska som kommer fram. Den ilskan vi känner i stunden och den ilskan som vi låste in tidigare som försöker hitta en möjlighet att få uttryckas. Så går åren och helt plötsligt så har ilskan byggts upp och antingen gett oss problem i form av spända muskler som kämpar att hålla känslan tillbaka eller att vissa situationer gör oss oproportionerligt arga. Jag stängde in rädsla, sorg, ensamhet och ilska i min kropp så de låg som en klump av spända muskler kring mitt bäcken. De gånger jag blev ledsen eller upprörd så tappade jag kontrollen trots att jag kämpade emot så mycket jag kunde, gråten ville inte sluta och jag ändå lät jag den aldrig helt få uttryckas, så den var kvar.

Jag har lärt mig att låta känslor komma fram nu, ibland gör jag fortfarande fel men jag försöker så gott jag kan. I olika situationer eller om jag får upp ett minne så kommer en känsla fram och istället för att streta emot så tar jag ett steg tillbaka och lägger märke till känslan. Jag ser den inte som något jag omedelbart måste reagera på eller som något som styr mig utan jag ser den för det den är. En känsla som behöver få finnas. Så istället för att spänna mig och försöka ignorera eller trycka undan känslan så låter jag mig känna den känslan. Jag funderar på om det är en känsla som jag behöver göra något åt just nu eller om det bara är en känsla kopplat till något annat än situationen jag är i nu, sen så släpper jag taget. Jag låter känslan gå igenom mitt hjärta och sen är den fri. På samma sätt som jag hanterar hunger. Jag känner att jag är hungrig, jag låter känslan finnas där för jag förstår vad det är den vill. Bara för att jag är hungrig betyder inte att jag behöver tappa kontrollen och äta allt i min närhet eller att jag desperat måste börja kämpa emot känslan. För jag vet att det bara är en känsla och känslor är inte farliga.

Att vara kvinna

Att definiera mig själv som kvinna har många gånger känts problematiskt. Det gick så snabbt från att vara en ung tjej till att plötsligt var jag en kvinna och sedan till att jag direkt hamnade i en mansdominerad värld. Efter gymnasiet började jag plugga arkeologi och även om kvinnorna inte var i en överlägsen minoritet var det definitivt fler män som både pluggade och var lärare. När jag efter ett år började plugga biokemi på Kungliga tekniska högskolan var det samma där. Ett tydligt sätt där man märkte en stor skillnad var att det alltid kö till männens toaletter under pauserna på lektionerna medan vi kvinnor aldrig behövde vänta på vår tur. Några år senare när jag började plugga Datorvetenskap eller Computer Science på Chalmers så var jag plötsligt skiftad det plötsligt helt, vi var så få kvinnor att det blev en del av vår identitet. Vi var inte bara studenter som pluggade programmering utan vi var KVINNOR som pluggade programmering. Tiden gick och det märktes varje kvinna som hoppade av utbildningen tills vi var färre än en handfull kvar. Flera av de manliga studenterna hade svårt att prata med oss och behandlade oss som om vi var något farligt. När jag jobbade extra som lärarassistent för grafisk programmerings grundkurs var jag plötsligt ensam kvinna och de manliga studenterna som jag skulle handleda undvek mig och frågade hellre en av de manliga assistenterna om hjälp. Jag kände mig extremt utpekad och definierad av min roll som kvinna och det var inget jag kände mig stolt över. Jag fick fördomar om min kunskapsnivå enbart på grund av mitt kön. Det märktes också i miljön att det var mest män, allt sköttes mer praktiskt och det fanns inte speciellt mycket känslor eller mjukhet omkring mig.

Vidare ut i arbetslivet så har jag på flera arbetsplatser varit den enda kvinnliga programmeraren. Jag blev alltid uppmuntrad att visa upp mig på mässor för att visa att det fanns kvinnliga programmerare. Som om jag var en ovanlig djurart som visades upp på Zoo. Det var alltid i all välmening och förklarades som ett sätt att locka fler kvinnor men det spädde på min olust att vara stolt över att jag är just kvinna. Jag vill bli sedd och hörd som den jag är och inte genom en lins färgad av mitt kön. Varje år på internationella kvinnodagen så har jag väldigt svårt att fira den. Jag tycker att det är superbra att den finns och tycker definitivt att vi ska fira kvinnor men samtidigt så tycker jag att det är ett problematiskt sätt att uttrycka sig. Titta vad häftiga saker den här personen har gjort och så är hon KVINNA då är det ju extra speciellt. Jag förstår att det behövs lyftas fram för att skapa en värld i framtiden då könet inte ska spela någon roll men det är alltid dubbelsidigt. Jag skulle hellre vilja vara på en plats i tiden där jag kan vara stolt över mina prestationer och kunskaper som jag åstadkommit som person och sen separat från det kan jag vara stolt över den kvinnan jag är. Jag har en del att jobba på här, en separation inom mig som vuxit fram över lång tid av att andra utifrån sett mig som kvinna först medan jag själv helst velat att de såg hela mig och inte bara som kvinna.

Dance like nobody's watching

 I augusti förra året var jag uppe i Dalarna på en spirituell festival. En av punkterna var en trumcirkel men regnet började precis när de skulle börja trumma. Allihopa som skulle spela på trummorna gick under tältet uppsatt på scenen för att skydda sina trummor och vi andra som var förberedda med regnkläder och paraplyer satt i regnet och lyssnade. De trängdes i tältet som var för litet för att alla skulle kunna stå och ha plats att trumma. Efter bara några minuter lättade regnet upp och de bad oss som kände oss manade att gå upp och dansa till trummandet. Några få ställde sig upp och började virvla runt till trummorna. Solen började lysa genom molnen och regnet slutade helt. Jag satt där framför scenen med mina vänner och min mamma men ingen av oss gick upp och dansade. Jag kände ett enormt motstånd inom mig och inom dem bredvid mig. Samtidigt satt jag där och längtade inom mig att också våga gå upp och dansa. När jag satt där försökte jag fråga mig själv varför denna motsättning? Varför kan inte jag ge mig hän och vara lika fri som de som var uppe och dansade? De virvlade runt i sin egen dans och sin egen takt och vissa sjöng ut glädje skrik och inom mig bultade en önskan att jag var som de.

Jag har funderat då och då på just den här situationen. Det är ändå extremt vanligt här i Sverige att vi inte bjuder på oss själva eller är bekväma nog att göra det som faller oss in och uttrycka glädje. Det intressanta är att ingen vinner på att vi sitter där och inte vill eller vågar delta. Själva showen blir mycket tråkigare och vi som sitter och tittar på skapar bara en ännu stelare stämning. Samtidigt har jag den djupaste förståelse för det då jag själv är likadan. Jag visste allt detta och kände allt detta men jag satt ändå kvar. För mig personligen har jag haft så många blockeringar som hindrat mig från att vara helt ut mig själv. Nu när jag jobbat igenom många av dem så skulle jag vilja utsätta mig för en liknande situation igen. Kommer jag reagera likadant igen? Jag hoppas att jag är en av de som dansar nästa gång för det är där jag vill vara. Fri att följa min inre vilja och följa den mer än att låta alla lås och hämningar styra mig. Jag vill inte låta rädslan diktera vem jag är. Jag vill vara fri och dansa genom livet och sjunga då jag känner för det utan att bry mig om de runt omkring mig eller min egen föreställning om vem jag är. Jag vill vara som ett barn som inte blivit tillsagd miljoner gånger att det inte är så man gör. Ett barn som ger sig hän och gör det de känner för. Dansar, skrattar, sjunger och leker fritt.

En resa till Lyfjaberg

Jag gjorde en guidad meditation i måndags där jag reste till Lyfjaberget och träffade Diserna och läkekonstens gudinna Eir. Jag bad om hjälp att hitta insikter i hur jag ska läka mig själv och andra. Just där och då fick jag inget svar men senare på dagen så fick jag till mig svar på båda delarna.

Min höft har blivit mycket bättre och de flesta dagarna nu så känner jag nästan ingenting men så kommer det en dag där jag har ont och jag får direkt panik. Jag vill gå framåt, inte bakåt så varför kommer smärtan tillbaka när jag gör allt jag kan för att läka mig själv? Jag blir arg och stressad och sen blir det värre och värre. Samtidigt som jag lär mig om och om igen att omfamna hela mig och att acceptera alla känslor så puttar jag bort smärta. Om jag får ont i huvudet eller axlarna så ignorerar jag det eller försöker bli av med det så fort som möjligt. Det har inte funkat. Oftast så kan jag ignorera det till en början men så växer det och växer tills det är det enda jag kan tänka på. Ofta får jag ont för att jag är stressad eller för att jag försöker pressa min kropp mer än den orkar och sen blir jag irriterad när kroppen stänger av. Det har äntligen landat nu, att jag kan inte fortsätta så. Jag kan inte ta en tid på dagen som passar mig och då försöka hantera eller läka smärtan. Den kommer av en anledning och den vill att jag lyssnar just då. Jag är villig att börja lyssna nu. Inte bara på känslor och jobbiga minnen utan också lyssna på min kropp. Den är en del av mig lika mycket som mina känslor och minnen. Smärtan blir inte bättre av att ignoreras, så dags att prova en ny taktik. Jag ska lyssna nu istället. Jag ska stanna upp i det jag gör så fort jag känner smärtan och fråga den vad den vill. Är det att jag stressat för mycket? Är det att jag suttit i fel ställning för länge? Är det något djupare som fastnat som en stress i musklerna och som jag behöver lyssna på.

Jag har hört så många gånger att det är det jag ska göra men smärta för mig är inte en del av mig. Det är något ont, en parasit som jag vill bli av med så fort som möjligt. Jag blir ledsen och arg för jag är rädd att det är en smärta som vill stanna och jag försöker då ännu mer att isolera den delen från mig och ignorera den. Men det funkar inte, inte på kortvarig smärta och inte på smärta över längre tid heller. Den är där och väntar på att få utrymme, att få höras. Så det första jag fick från Lyfjaberg och Eir är insikten i att jag måste lyssna på min kropps smärta och omfamna den som en del av mig. Om den är här för att stanna eller inte så behöver den bli hörd och omfamnad, för att ignorera och skjuta den ifrån mig har inte fungerat hittills.

Min andra insikt har jag brottats med ett tag nu. Jag är otroligt rädd för att jag skulle försöka hjälpa någon och den personen då blir sämre. Jag vet hur det känns att vara på ett sådant ställe i livet att man är villig att prova vad som helst för att få hjälp men jag vet också vilka mörka hål man kan hamna i när man får nya insikter om sig själv. Det har hänt saker när jag healat människor. Mycket mer än jag förväntat mig och det har skrämt mig. Allt jag vill är att hjälpa den andra personen men jag vet för litet för att kunna säga med hundra procent säkerhet att jag vet att det alltid kommer bli bra. Det finns ingen garanti för det. Jag kan heller inte tvinga människor att komma tillbaka eller ha uppföljning så att jag vet att de mår bra. Samtidigt som det är en rädsla som gör att jag hejdar och hindrar mig själv så tycker jag att det är en bra rädsla att ha. Jag är bara jag och precis som alla andra människor kan jag göra fel. Särskillt nu efter Kalla Fakta reppotaget Lockad till självmord där de hängde ut healers och medium som sagt sig vilja hjälpa männisakor men som gett super dåliga råd. Fått människor att må sämre och till och med tagit sina liv. Människor som går till healers eller medium är ibland mentalt nedbrutna och vilket ord eller blick som helst kan få dem att må sämre.

Vill jag ha det på mitt samvete? Är det bättre att inte försöka hjälpa alls för att jag skulle kunna göra att någon mår sämre? Jag har brottats med tankarna i månader och inte kommit fram till ett svar. Det jag fick till mig nu är att det är en balansgång. Är min vilja att hjälpa större än min rädsla för att göra fel? Om en person nära mig ramlar och börjar blöda kraftigt kommer jag då stå lamslagen av rädsla för att göra fel eller kommer jag försöka att hjälpa till även om jag inte har alla verktyg och kunskap för att göra det helt rätt? Jag vill inte bli av med rädslan för den känns sund, att hela tiden vara medveten om att vi inte är ofelbara. Men jag vill hitta en passion och övertygelse inom mig själv så att min vilja att hjälpa andra ändå är större. Eller så kanske jag behöver släppa på en del av rädslan men behålla tillräckligt mycket för att känna att jag inte försöker leka gud.

Jag har två stora saker att jobba på med mig själv nu. Det kommer ta ett tag att lägga allt tillrätta inom mig och öva på att börja lyssna mer på min smärta. Jag kommer att göra fel, jag kommer att få bakslag men jag vet vad jag behöver jobba på hos mig själv för att hitta min läkning.

Det är så mycket på gång i mitt liv nu och så många nya saker som kommer upp och läggs på plats hela tiden. Jag är så glad över det stöd jag har omkring mig. Tack alla ni som finns i mitt liv och hjälper mig framåt.

Ett år av läkande

I och med att det nya året är på ingång har jag reflekterat mycket över året som varit. Framför allt skillnaden i mig själv idag och för ett år sedan. För ett år sedan hade jag börjat ta flera steg för att förändra hur jag mådde både fysiskt och psykiskt men jag var otålig och envis och hade försökt göra det helt själv så det kändes mer som en storm inom mig med ett behov av förändring snarare än en läkning av gamla sår.


Hur jag mådde rent fysiskt var en stor drivkraft till att jag ville hitta nya vägar till att läka. För ett år sen var min höft krampaktigt låst, jag kunde röra mig men att gå längre sträckor var i stort sett omöjligt då varje steg efter ett tag var en ren plåga. Jag kunde träna och röra på mig i hemmet men jag kände mig extremt begränsad och det var alltid något som gjorde ont. 2022 hade jag gått i ett halvår till samma Osteopat för att lyckas reda ut min höft och sakta så kändes det lite bättre. Jag frågade henne vad jag kunde göra mer för att bli smärtfri och hon svarade “Du kommer nog aldrig bli helt smärtfri”. Efter det slutade jag gå till henne och vände mig till Leif istället. Jag är inte ok med att höra att jag aldrig skulle bli av med smärtan. Jag kände ju var det satt i kroppen och det var ingen skada eller något permanent fel, bara ett krampande i musklerna runt höften som inte ville slappna av. Mycket av min motivation genom året har varit att känna att musklerna gradvis har slappnat av mer och mer och det har inte varit från träning eller stretching utan helt och hållet varit kopplat till mitt psykiska mående.


När jag släppt på känslor vilket i många fall har varit rädslor och tillåtit mig själv att vara mer och mer mig själv har i samma takt höften blivit bättre och bättre. Det har tagit ett år men idag är jag i stort sett smärtfri. Det enda jag känner av ibland är vänster it-band som blev överansträngt och inflammerat då jag gått så stelt och lutat åt ena sidan mycket under året. Det gjorde så ont på nätterna ett tag att jag hade svårt att sova men idag känns det bara ibland som en påminnelse att fortsätta framåt. Jag kan gå hur långt jag vill idag utan att ha ont. Friheten i att jag kan bestämma själv och inte bli begränsad av min kropp längre är otroligt.


Jag har lärt mig så otroligt mycket av hur ens psykiska mående hänger ihop med hur vi mår fysiskt. Jag tror heller inte att jag är ett unikt fall utan jag har sett samma sak på personer omkring mig som gjort samma resa. Jag har genom hela mitt liv alltid haft en stark koppling mellan hur jag mår psykiskt och fysiskt. Jag blir alltid sjuk om jag blir för stressad och i perioder där jag mått väldigt dåligt psykiskt har jag också varit sjuk mycket. Jag tror dock att det är sant för alla men att vi alla är olika och det är i olika grad som det sätter sig på kroppen. Efter min egen personliga erfarenhet så skulle det inte förvåna mig om många av de stressjukdomar som finns överallt idag egentligen är mer starkt kopplat till hur vi mår psykiskt och att det är där vi ska börja leta för att hitta bot. Att först se över vår vardag och se till så att vi minskar på stress, får ordentligt med sömn, äter bra och rör oss efter vår egen förmåga. Sen ta en djupare blick inåt och hur vi mår i själen. För den delen är healing ett otroligt starkt verktyg för att hjälpa känslor som legat gömda och glömda i vår kropp komma upp till ytan så att vi kan låta de få uttryckas, bearbetas och sedan släppas fria. Det mesta arbetet är det som vi får göra själva för i slutändan är den enda som kan heala dig, du. Du måste vara villig att gå igenom mörkret för att bli frisk. Du kan inte blunda för alla känslor som vill komma fram längre utan de måste alla fram.


Min egen väg har gått över berg och berg av rädslor. Rädslor att vara helt fullt ut mig själv. Jag var så rädd för att vara annorlunda för att sticka ut att jag höll allt inom mig och istället försökt passa in så mycket som möjligt. Jag har växt upp med en stark känsla av att för att överleva behöver jag blandas i mängden och bli osynlig. Jag var rädd att om jag var mig själv och berättade om allt udda som hände mig så skulle alla tro att jag var galen och att jag skulle låsas in på någon anstalt. Att alla skulle koppla mitt udda beteende med min trassliga uppväxt och istället för att se det som en gåva att vara annorlunda skulle se det som ett resultat av ett trasigt liv och trauma. Så jag låste in allt i lager på lager av rädslor och stängde av den jag är. Jag vågade inte ens helt vara mig själv för mina barn.


Jag är inte en helt annan person idag men jag har slutat att med min inre röst trycka ned allt jag känner som inte passar in. Jag är inte rädd för att ses som galen när jag går ute i naturen och pratar med träden. Jag börjar mer och mer säga det som kommer till mig när jag pratar med människor istället för att extremt noggrant filtrera alla mina tankar innan jag säger något. Jag vågar säga vad jag tycker istället för att jämt vara neutral och passa in. Jag vågar säga högt att jag är healer och nästa steg som jag varit lite osäker på är hur viktigt det är för mig att säga högt är att jag identifierar mig som häxa. Häxa för mig har med min tro att göra och min relation till naturen och gudinnan. Det är högst personligt och väldigt nytt men med tiden så är det nog något jag kommer vara mer öppen med. Samtidigt som det är en tro som definierar mig så är det kanske inte det första man diskuterar med en ny bekantskap. Jag känner mig trygg i min tro och är så glad över den gemenskap jag hittat i samband med den. Det känns som det som jag gjort genom mitt liv och hur jag levt, äntligen fått ett namn. Animism, häxa, völva flyter in i den jag är. Jag har alltid älskat naturen och haft en otroligt stark känsla av att jag vill hjälpa andra och det kan jag göra nu. Jag behöver inte gömma mig bakom en mask längre och spela att jag är någon annan än den jag är. Jag är Maria, jag har alltid varit Maria men nu vågar jag visa nyanserna av den jag är och inte bara de sidor av mig som jag vågat visa förut.


När alla rädslor har flugit bort har jag känt en kinesisk drake som kommit närmare och närmare och för några dagar sen kände jag hur draken och jag blev ett. Hon är vit med gulddetaljer och har vingar. Hon är mitt mod att vara helt ut mig själv, hon representerar min framtid och tro på mig själv. Jag känner hennes vingar på min rygg och hennes mod i mitt hjärta och med hennes hjälp ser jag ett väldigt spännande 2024. Gott nytt år allihopa!

 

Nya äventyr med häxan från Spanien

Häxan från Spanien har kommit tillbaka och besökt mig de senaste dagarna. Jag går en online kurs just nu där vi går igenom det wiccanska årshjulet och uppmärksammar varje årstid och förändringar i naturen med olika cermonier och ritualer. Det låter kanske lite hemligt men i stort sett så är det olika guidade meditationer och utflykter i naturen för att knyta an mer till årstiderna och oss själva. Nu under hösten är det fokus på mörkret ute och inom oss och att slöjan mellan oss och de döda är tunnare. Jag gjorde en guidad meditation/cermoni vars syfte var att hitta en guide ibland de förlevande, någon som är död. Mitt under cermonin så dyker häxan från Spanien upp i mitt medvetande, hon verkar irriterad och i stort sett avbryter hela min cermoni så jag tappar spåret. Jag kände mig irriterad själv och lite orolig, dök hon upp för att jag gjorde något fel eller dök hon upp för att förstöra avsiktligt? Jag bestämde mig för att försöka söka kontakt med henne för att få svar. Jag mediterade på kvällen och försökte nå henne men kände inte att jag fick någon kontakt. Samma natt blev jag väckt vid 3-4 tiden och kände exakt samma energi som hade väckt mig i Spanien men mycket svagare. Det kändes mer som den ville säga att här är jag.

När jag vaknade på morgonen så kom det till mig väldigt starkt att jag läcker energi. Jag är tröttare än jag borde vara med tanke på hur bra jag mår och jag har kommit in i en vana att ge bort av den energi jag behöver för att fungera. Det är inget fel på att ge bort kärlek, omsorg, och tid men man ska inte ge bort av sin kärn energi. Den man behöver för att fungera normalt. Jag har inte medvetet gett bort den men här och där så läcker jag till personer i min omgivning. Det måste sluta. Jag fick ett mantra till mig som jag nu upprepar om och om igen till mig själv. “Min kraft är min kraft och jag ger den inte till någon. Min kraft är min kraft och jag behöver den själv.” Jag känner mig mer fylld av energi när jag tänker det så jag hoppas att det kommer fungera långsiktigt.

Några dagar senare var jag ute i min skog bakom huset och gjorde en ritual från online kursen. Jag skulle gå i skogen och vid varje ställe där stigar korsade varandra så skulle vi fundera över den stigen vi gått, de stigar vi inte gått och stigen framför oss som ännu är okänd. Stigarna representerade våra livsval och det var väldigt fint att gå runt där i min lilla skog och fundera över vad som varit, de valen jag kunde ha gjort men inte gjorde och vart jag var på väg. Samtidigt smög sig mitt mantra in om och om igen så jag lät den bli en del av ritualen. Jag gick och funderade och samtidigt gick mantrat i mitt huvud: “Min kraft är min kraft och jag ger den inte till någon. Min kraft är min kraft och jag behöver den själv.” Jag visualiserade att jag klippte banden till de jag läckte energi till. Klippte banden av energi jag inte kunde undvara men kärleken fick vara kvar. När jag kom hem till huset igen så mötte korpen mig kraxande och flög och satte sig i en trädtopp på andra sidan vägen. Det kändes som ett tecken att jag är på rätt väg.

Tillbaka till häxan i Spanien, efter inrådan av min lärare i online kursen så gjorde jag om cermonin om att hitta en förlevande guide men nu med intentionen att få bättre kontakt med häxan. Som första gången jag gjorde cermonin så bad jag min döda mormor att guida mig, jag höll henne i handen och hon ledde mig till ett litet vitt hus med en svart dörr och nära huset så stod häxan i Spaniens olivträd. Jag knackade på dörren men såg att häxan satt uppe i olivträdet. Hon hälsade på mig och kallade mig för hija, dotter på spanska. Jag har alltid varit nyfiken på varför hon valde att besöka just mig i Spanien så jag frågade henne vad för relation vi haft i tidigare liv. Hon upprepade igen hija. Hon kom ned från trädet och omfamnade mig med en moders kärlek. Tårarna började trilla ned för mina kinder. All oro jag haft att hon kanske inte ville mig väl försvann helt. Jag frågade vad jag kunde kalla henne. Jag ville ha ett namn och inte bara kalla henne häxan i Spanien. Jag fick till mig oliv, jag tänkte att det kan inte vara rätt och frågade igen. Oliv fick jag, mamma oliv. På spanska blir det mama Oliva och ja varför inte så nu är hon mama Oliva. Mama Oliva visade mig hur viktigt det är med kontakten till naturen och att jag måste lita på och följa min intuition. Jag bad henne att finnas där för mig som en guide i livet och att hon ska hjälpa mig att välja rätt väg framåt. Om jag väljer fel så bad jag henne att visa det för mig. Hon känns som en sträng guide så jag är säker på att jag kommer få en direkt tillrättavisning om jag skulle välja den kanske lättare fel vägen för mitt liv snarare än den jag är menad att ta. Jag tror väldigt starkt att vi alla har en väg att följa genom livet. Den väg vår själ valde innan vi föddes. Att vi har utmaningar och läxor att lära i detta livet. För det måste finnas fler liv, jag pratar med en död häxa så varför skulle reinkarnation inte finnas då? Jag frågade mama Oliva vad jag kan göra för henne som tack för att hon nu är min guide i livet och fick till svar: klättra i träd och dansa. Jag kände hur hon ville att jag inte skulle glömma glädjen i att leva och hur viktigt det var för henne att jag prioriterade glädje och lekfullhet. Efter den sista tanken sa jag hej då och började bege mig tillbaka men såg till att vi har ett band emellan oss kvar. Det rann fortfarande tårar ned för mina kinder och jag kände en så stor kärlek till mama Oliva och en ära att hon och många andra ser något i mig och vill hjälpa mig framåt.

När jag skriver om mina upplevelser kan jag förstå att det är svårt att ta in men vad som är min verklighet och sant för mig är det här. Det är viktigt för mig att skilja på dagdrömma och önskningar och vad jag får till mig som är sant för mig. Det är okej om ingen annan tror på mig, det är inte det som är viktigt. Jag skriver för jag har ett behov att dela med mig och jag hoppas att det jag skriver kan hjälpa andra på sin resa oavsett om ni tror på att det jag skriver är sant eller påhittat. Det här är min resa och helt unik för mig och har hjälpt mig att komma dit jag är idag. Jag känner idag ett lugn i mig och en tilltro till att saker kommer att ske som ska ske i min framtid utan att jag jagar dem. Jag behöver inte ha planer för min framtid utan bara förhoppningar och drömmar och sen får vi se vad som händer. Det är spännande att leva. Magi finns överallt och utan rädsla för vad som kan hända så är det väldigt kul att vänta och se vart allt är på väg.

Bestiga berg och kvantfysik

Många saker har fallit på plats de senaste veckorna och jag ska försöka sätta ord på vad som hänt och vad jag känner.

Jag var på Gran Canaria med familjen och hade laddat ned flera dokumentärer om kvantfysik och healing att kolla på. Kvantfysiken är väldigt intressant och på många sätt så bryter den mot många lagar som vi lärt oss är absolut sanning. Om man tittar på molekylerna och sen ännu djupare så finns det egentligen ingen massa där inne utan vi består helt av energi som protoner, neutroner och elektroner. Det är intressant bara det att i grunden är allt uppbyggt och består av energi, sen så när man försöker observera dessa partiklar så finns de inte alltid där man förväntar sig utan de verkar blinka fram och tillbaka och vart de försvinner emellanåt vet vi inte. Sen om man kollar på vad man tidigare har trott har varit ingenting, som rymden universum består av, så har forskare insett att även om man tar bort alla partiklar och skapar ett vakuum plus absoluta nollpunkten så finns något där ändå. Energi finns där också där vi tidigare trott att det inte fanns något alls. Så allt består av energi även det som vi inte ens trodde var något alls. Vi kan också fundera på hur vi kan säga att det vi observerar med våra ögon och som tolkas av vår hjärna egentligen är det som faktiskt syns där. Vi sätter väldigt stor tilltro på att vi kan se och tolka allt som finns i världen men jag är inte så säker att vi med absolut sanning kan säga att vad någon annan ser inte är sant bara för att vi inte kan se det. Jag tror att vi genom att säga att det bara finns en sanning begränsar oss från magi i vårt liv och framförallt begränsar vi verkligheten till vad som är kulturellt accepterat och inte nödvändigtvis till vad som är sant för varje individ.

Jag kom fram till att inte vara så bensäker på vad som är möjligt längre. Istället för att försöka lära mig genom böcker och vad andra healers anser vara möjligt efter deras erfarenheter så behöver jag tänka bredare. Det har bara begränsat mig. Bara för att de har lärt sig att göra på ett visst sätt och att vissa saker inte är möjliga för dem betyder inte att jag behöver ha samma begränsningar. Vad som är möjligt för mig och hur jag vill använda healing är helt upp till mig och den enda som kan ta reda på vad som är möjligt för mig är jag. Det har gett mig en helt ny frihet i hur jag tänker. Alla vägar är öppna och jag behöver bara följa dem för att se vart de leder.

Från att ha varit en person som enbart trott på vetenskap så har jag svårt att förstå hur jag nu kommit hit. Även om jag refererar kvantfysik så är det ett ganska stort steg från att tänka att allt består av energi till att jag som person kan påverka energin. Jag trodde inte på livet efter döden, healing eller på något annat som inte har bevisats för mig. Vart är jag nu? Jag är healer själv, jag träffade en häx-ande i Spanien trots att jag intensivt inte trodde på spöken eller andar, det om något är bevis för mig att det finns mer i världen än vad som är vetenskapligt bevisat och jag tror mer på att alla har sin sanning än att det finns bara en.

Jag har under sommaren och hösten healat människor och känslorna som kommit upp har skrämt mig. Det har gjort att jag inte känt mig så motiverad att fortsätta och ju mer hel jag känt mig och mer distans jag fått till mina egna mörka känslor har jag inte velat möta dem igen. Jag gjorde nyligen en meditationsresa ner i underjorden där jag fick träffa den nordiska gudinnan Hel. Hel är Lokes dotter och är härskarinna i dödsriket, hennes ansikte är delat i två. Hon har en ung/vacker sida och en gammal/hemsk sida. I meditationen fick jag till mig att jag behöver vara villig att gå ned i mörkret igen för att kunna hjälpa andra, men nu med insikten att jag har varit där redan och jag vet hur jag tar mig ut. Det kändes som om jag äntligen förstod på ett djupare plan vad det innebar. Allt jag gått igenom är inte sånt som jag ska läka och sedan glömma. Det är en superkraft jag fått där jag genom att ha tagit mig ur mörkret en gång har kartan för att göra det igen. Jag kan möta de känslorna om och om igen utan rädsla. De kommer inte färga av sig på mig eller överväldiga mig utan jag kan istället guida någon annan vidare. Hel visade mig att mörkret är lika viktigt som ljuset och att vi inte ska ta oss ur det och glömma det utan vara villiga att dyka ned igen och igen för vi är varelser som består av både och. Precis som det är en stor skillnad på att uppskatta glädje och livet när man en gång varit på absoluta botten av rädsla och depression. Kontrasterna är vad som gör att vi uppskattar och kan vara lyckliga på riktigt när det kommer.

Jag promenerade och handlade häromdagen och en till tanke trillade på plats. Efter att ha brottats med mina egna rädslor hela sommaren och hösten har jag kommit fram till att jag med hela hjärtat kan nu acceptera min väg och är villig att följa den oavsett vart den leder mig. Det känns så lätt nu när jag fick den insikten. Jag har motarbetat mig själv så mycket och rädsla på rädsla har dykt upp och hindrat mig att fortsätta framåt. Den utmaning jag fick av häxan i Spanien och som jag svarade ja på med hela mitt medvetna jag kan jag nu också kunnat svara ja på i mitt undermedvetna. Inte för att det kommer vara lätt utan för att det är min väg och vilka berg jag än kommer att möta på vägen så kommer jag göra mitt bästa för att bestiga dem och sen fortsätta på andra sidan. För det är omöjligt att leva och hela tiden motarbeta mig själv. Jag kan bara med hela mitt hjärta säga ja och fortsätta framåt. Allt som har startat det här året och som har bubblat under ytan har lagt sig tillrätta.

Ända sedan jag var barn har jag önskat mig mer magi i mitt liv. Jag har förälskat mig i bok efter bok om fantasy och magi och gråtit många tårar för att jag ville att det skulle vara på riktigt. Som vuxen har jag lagt det åt sidan för magi fanns bara i böckernas värld och den sanning som fanns var i vetenskapen. Nu är jag så tacksam för att trots att jag själv gav upp på magin så gav den inte upp på mig. Den jobbade sig långsamt tillbaka och det enda jag egentligen behövde göra var att acceptera att den faktiskt finns. Om tonåringen Maria kunde se mig nu hade hon hållit med om att vad vi än har fått kämpa emot för demoner så var det värt det. Jag känner så mycket tacksamhet och glädje i mitt hjärta för att vara där jag är nu. Mitt liv är inte perfekt och jag har en lång väg att gå för att komma dit jag vill men jag är på väg. Det känns mer som ett äventyr än som en olägenhet. Jag vet inte vad som kommer hända imorgon men jag är väldigt nyfiken och ser fram emot det. Det finns några berg framför mig som jag ser redan och jag vet att det inte kommer vara kul att bestiga dem men med ett steg i taget så kommer jag fortsätta framåt med ett öppet hjärta och magin vid min sida.

Min kvinnlighet och att förlora ett barn

För att göra det lättare att följa texten vill jag förklara vad jag menar när jag säger kvinnlighet. Det tog mig lång tid att definiera kvinnlighet och att sen se de egenskaperna som nödvändiga för att vara en hel person och också som en styrka. Manlighet var lättare att definiera. De är alla egenskaper som vi lär oss se upp till av samhället. Drivande, aktiv, ständigt på väg någonstans och stark nog att gå vidare utan att dröja sig kvar i känslor. Kvinnlighet är istället omvårdande, känslosam, vilande och att kunna lyssna på sig själv. Men utan de kvinnliga egenskaperna är vi bara halva konstant stressade varelser och inte egentligen en hel människa. Det är viktigt att värdesätta båda sidorna hos en själv oavsett om man är man eller kvinna för att fungera.


Att vara kvinna i en värld anpassad för män suger. Jag har kämpat hela mitt liv mot min egen kvinnlighet och helst velat trycka bort den. För hela mitt liv har kvinnlighet alltid setts som ett problem av omvärlden. Jag växte upp med en djup känsla av att visa omtanke, mjukhet och att be om hjälp var tecken på svaghet och skulle gömmas och glömmas. Min barndom var fylld av konstant kaos och att överleva var mer i fokus än något annat. Det fanns liksom sällan utrymme att bara vara och ta hand om varandra. Det var alltid något nytt hot som behövde tas hand om först. Det finns så mycket som jag skulle kunna skriva om min uppväxt men det blir för mycket för att ta upp allt det plus vad jag vill säga om kvinnlighet så jag börjar med en sida av det.


När jag delade vad jag var med om till vänner eller lärare fick jag inte stöd utan chock och istället för medlidande fick jag vänner och lärare som gick på äggskal omkring mig som att jag när som helst kunde explodera. Det fanns inte i deras värld samma kaos och de kunde inte relatera. Så jag lärde mig att vara tyst om jag ville ha kvar vänner som behandlade mig som en jämlike. Känslor och att dela med mig blev en till egenskap jag fick trycka ned. När jag fick mens som tolvåring så hände det på ett flygplan mellan Spanien och Sverige. Jag försökte använda mig av papper i trosan men det gick inte så jag försökte försöka fråga min mamma tyst om en binda. Det kändes som att jag var en olägenhet och det var otroligt pinsamt att försöka diskret be om hjälp på ett flygplan där alla hör allt man viskar. Mamma fiskade snabbt upp en binda till mig men sen nämndes det inte igen. Jag fick klara mig själv genom min första mens och det kändes inte som ett firande av att äntligen bli kvinna. Mer som något som jag skulle behöva gömma och lida igen resten av mitt fertila liv.


Jag liksom många andra blev rekomenderade av ungdomsmottagningen att börja använda p-piller som preventivmedel tidigt då det så klart var på kvinnans ansvar att inte vara dum nog att bli gravid. Vi behövde ju ta ansvar för att det inte skulle kunna hända, plus att det var vårt ansvar att se till att pojkarna använde kondom för annars kunde vi ju få könssjukdomar. Jag tror inte att killar i samma ålder blev lika förmanade från ungdomsmottagningarna och påminda om deras ansvar. Det lades helt på oss kvinnor, kvinnor som var 14-15 år och som i mitt fall inte ens hade tanke på att ha sex. Det var vår kropp som var problemet. Det var vi som kunde bli gravida och helt vårt ansvar. Kvinnliga kroppen som återkommande inom vården är problemet och skuldbeläggs. För det är lättare än att faktiskt ta kvinnliga problem på allvar och hjälpa oss med riktigt vård som hjälper oss med våra problem så vi kan leva utan att behöva konstant känna skam. Istället för att lägga problemet med graviditeter på den manliga kroppen som producerar spermierna så var det alltid kvinnornas fel och ansvar.


Vårdens syn på kvinnliga kroppar visade sig väldigt tydligt för mig när jag blev planerat gravid som 27 åring och fick missfall. Jag blev väldigt lätt gravid och jag och Anders sökte oss överlyckliga till mödravårdcentralen. Jag blev lite förvånad när de direkt började väga och ta prover på mig för att se till att kroppen som fostret växte i var hälsosam. De kollade på BMI och muttrade över högt sådant utan att egentligen kolla på hur jag egentligen såg ut vilket var en tunn midja och ingen mage. Det fanns inte på kartan att kolla om pappan var hälsosam eller kunde ha gener som kunde skapa problem. Inte heller någon koll på mentala hälsan hos mamma eller pappa utan bara fokus på kroppen och hur den skulle skötas för att fostret skulle vara friskt.


I vecka 8 valde vi att göra ett ultraljud och kolla efter kromosomfel, tyvärr fick vi tillbaka på testet att det var stor risk för att det var något fel på barnet. Vår värld rasade. Det enda som jag hörde på rundgång i mitt huvud var “Vad har jag gjort fel?” det är väl klart att ansvaret låg på mig. På min kropp som borde ha kunnat skapa ett friskt barn, det slog mig inte ens att det är något som skulle kunna ha kommit från Anders som ändå var åtta år äldre än mig. Det har drillats in i mig så noga att det alltid är kvinnan som har yttersta ansvaret och jag kände mig ansvarig. Efter det beskedet så började världens långsammaste veckor där vi väntade att få ta mer prover och se vad som var fel. Första försöket att ta bättre prov gick inte då fostret låg fel så de kom inte och vi fick en ny tid någon vecka eller så senare då var jag i vecka 12-13 av graviditeten.


Jag kommer aldrig glömma hur nervös jag var när jag och Anders satt i väntrummet och väntade på vår tur. De skulle sticka en lång nål in i min mage och ta ett prov på fostervattnet för att kunna kolla på fostrets DNA och se vad som kunde vara fel. Det var en stor risk för missfall men vi kände båda att om det var ett kromosomfel så ville vi veta det och kunna ta beslut om hur vi ville gå vidare. Jag la mig på britsen och sjuksköterskan började kolla med ultraljud på fostret. Hon blev direkt helt tyst och efter en lång stund sa hon att det fanns inget hjärtslag. Fostret var dött och kvar i min mage. Vi blev skickade hem igen utan någon som helst information om vad som skulle hända härnäst eller något mentalt stöd. Jag var helt förstörd, jag sjukskrev mig från jobbet och gick in i en svart bubbla av sorg och slutade svara i telefonen när någon ringde. Fostret var kvar där dött i min mage och min kropp var fortfarande gravid och hade alla gravid symptom. Det kändes som ett hån och jag mådde superdåligt. Varje timme låg jag där med min lilla gravid mage och illamående samtidigt som jag visste att fostret var dött. Vi försökte ta reda på vad vi skulle göra nu. Fostret var ju bara kvar där inne och verkade inte vilja komma ut själv och vad jag förstod så kunde det i värsta fall ta månader innan det kom ut av sig självt.


Det var en kamp att få en tid för abort och jag fick vänta i två veckor till när jag äntligen fick tid. Två evighetslånga veckor av att gå runt med vetskapen om att jag hade ett dött foster i magen som låg där och ruttnade. En gång fick jag så svåra kramper i magen att jag åkte in till akuten men blev skickad direkt ut igen. De hade inget de kunde hjälpa mig med utan om kroppen ville abortera fostret själv så kunde det göras hemma. Att jag hade ont och var rädd var ett problem för mig och inget som läkare kunde hjälpa mig med.


När jag äntligen fick komma till abort mottagningen så blev jag helt chockad av bemötandet där. Jag fick komma in och prata med en sjuksköterska och hon frågade mig om och om igen om jag var säker på att jag ville göra abort. Jag nästan skrek åt henne att “fostret är redan dött, jag vill bara att det kommer ut”. Trots att fostret var dött så skulle jag ta två piller som skulle döda det redan döda fostret och komma tillbaka nästa dag. Hela tiden blev jag behandlad som någon som sökt för att göra abort av ett levande foster och inte som någon som helst av allt hade velat ha ett levande barn i magen. Genom allt detta var Anders min klippa och den som alltid fanns där genom hela vårdcirkusen och utan honom vet jag inte hur jag hade orkat.


Nästa dag kom vi tillbaka och fick medicin för att sätta igång en förlossning, för det är ju klart att det som är bäst för kroppen är att föda ut fostret naturligt, det var ingen som tänkte på att fråga vad som varit bäst för mig mentalt. Hela dagen gick jag med mer och mer kramper i magen och tillslut fick jag smärtstillande men tårarna bara rann. Fostret kom ut tillslut, ut krystat i en potta på toaletten och jag var ett vrak. Jag ville inte se det jag var bara så lättad att det var över. De fråga om jag ville se fostret när de lagt det i ordning i en liten filt innan vi gick men jag ville inte. Sen fick jag höra att det är nog lika bra för det hade legat dött så länge inne i min mage att det var inte kul att se. Med den mentala bilden och ett kort samtal med ett samtalsstöd blev vi hemskickade och förväntade oss att fortsätta våra liv som att inget hade hänt.


Det var en hemsk erfarenhet och visade ännu tydligare för mig hur lite kvinnor och våra kroppar är värda inom vården och i samhället i stort. Det var ju bara ett missfall, alla får det, nu är det över så glöm det och gå vidare var meddelandet jag fick. Jag tvingade mig själv att glömma datumet som barnet skulle ha fötts på och månader senare fick vi ett kort brev om vad som varit fel på vårt barn. Downs Syndrom stod det i stort och så var det klart med det. Jag vet inte om fostret var en pojke eller flicka jag ville inte veta men i mitt hjärta är det alltid en flicka.


Jag blev gravid igen men denna gången var både jag och min partner dämpade med vår glädje och oroliga under hela graviditeten. Varken jag eller Anders blev erbjudna något stöd efter missfallet och vi var fortfarande påverkade under den graviditeten och nästa efter det. Glädjen var överskuggad av rädsla. Det har fortsatt på samma spår genom två graviditeter och min resa som mamma. Det yttersta ansvaret var alltid på mig och alla misslyckanden och problem var alltid mitt fel. Jag blev behandlad mer som en kropp än som en person och det la lager på lager av förvissning om att vara kvinna och kvinnlighet var bara ont.


Jag skulle älska mina barn men inte prata om de för mycket. Jag skulle ha en kropp som varit gravid men jag fick inte klaga på hur trasig jag kände mig eller ta upp allt som varit jobbigt och fruktansvärt med att vara gravid och mamma. Jag skulle bara gå vidare och vara tacksam för att jag hade hälsosamma barn. Vara glad att jag inte hade några förlossningsskador och inte tänka så mycket på hur jag mådde mental. Jag sköt min kvinnlighet längre och längre bort och förlitade mig helt på andra egenskaper som att vara stark och fortsätta framåt. Vara aktiv och ta för mig. Det är inte hållbart i längden.


Vi behöver vår kvinnliga sida och inte bara vi kvinnor. Att lära sig att vila, att be om hjälp och att lyssna på sig själv är mänskligt. När vi om och om igen trycker ner och förminskar kvinnor så trycker vi ner de kvinnliga sidorna inte bara hos kvinnor men hos män också. Vi är halva människor som lägger mer vikt vid att skapa och ta för oss av livet än den minst lika viktiga delen att lyssna på oss själva och att vila. Att vara svag och känslosam och tillåta oss själva att sörja och må dåligt när vi behöver det. Jag har efter ett liv av att förtrycka de sidorna hos mig själv hittat dem igen. Ironiskt nog så var det Leif, en man som lärde mig att det är okej att vara kvinna. Genom hans stöd och healing har jag förstått värdet av kvinnlighet och styrkan i det. Vi är dock alla både och, två delar, yin och yang som båda behövs för att vi ska vara kompletta människor. Utan vila och känslor så har vi inte den stabila emotionella grunden vi behöver för att aktivt söka våra mål och ha energin att klara vardagen. Att vara kvinnlig är stark för det krävs enormt mod att visa sina känslor att be om hjälp när vi behöver det och att lyssna på vår kropp och låta den vila när den är trött.

Blomma ut

Jag har varit hemma sjuk och tagit hand om sjuka barn i snart två veckor så jag har haft mycket tid att fundera och lägga alla tankar på plats. Jag har haft så mycket rastlöshet och frustration i kroppen som jag har haft svårt att lägga till ro. Jag har velat att någon utifrån ska komma och ta min hand och leda mig rätt. Berätta vem jag är och vad min uppgift är här i livet. Det har känts som att jag får från alla möjliga olika människor små ledtrådar om att de vet mer om vem jag är mer än jag, vilket lett till att jag bara känt mig mer frustrerad. Hela tiden har jag bett mig själv att blicka inåt istället. Hur kan någon annan berätta något för mig om vem jag är? Det är något som jag bara kan hitta inom mig själv oavsett vad andra ser hos mig. Det har inte varit speciellt lätt för så klart vill jag ju helst komma till svaret på en gång som jag tror att de flesta andra också vill. Det är nog därför vi är så fascinerade av de som kan spå om framtiden och svara på våra frågor, för det är ju klart att de borde veta bättre än oss själva eller? De har ju gått någon utbildning eller fötts med krafter som inte vi har så så klart kan de kan se klarare svaret på våra frågor än vi själva. Inget ont mot de som spår, men även de vet att såsom framtiden ser ut just då kan mycket väl komma att ändra sig. Inget är satt i sten. Jag förstår den känslan att vilja ha svar utifrån men har aldrig känt behovet av att vända mig till någon annan för svar förens nu. Kanske därför jag alltid haft svårt med astrologi, jag vill inte höra någon annans åsikt om vem jag är eller hur jag ska leva mitt liv men så hamnade jag där nu ändå. Jag ville så gärna ha svar på vem jag är och varför jag finns till att jag nästan glömde bort min tro på mig själv och ville bara få svar. Nu gick jag istället runt frustrerad och argumenterade med mig själv i mitt huvud och kom aldrig så långt som att faktiskt be någon annan om svar. Jag är glad för det.


Nu när jag varit sjuk läste jag om en av mina favorit bokserier The deeds of Paksenarrion av Elisabeth Moon. De handlar om en tjej som är dotter till en fårfarmare och drömmer om att bli en krigare för rättvisan och hennes resa från att bli menig i ett kompani till att hon blir en paladin. Mycket av hennes resa handlar om att hon måste lära sig att lyssna till sin intuition, att inte lyssna på vad andra säger är rätt eller fel utan att i slutänden kan bara hon, genom sitt helgon, veta vad som är gott och ont. Hon måste lära sig att det inte är för att hon är modig och stark som hon kan hjälpa andra. Utan genom sin erfarenhet av att ha varit rädd och hjälplös kan hon skydda de som är det. Paksenarrion är med om många hemska saker i boken men i slutändan blir hon en sann paladin som kan försvara de hjälplösa och hela de sjuka för att hon gick igenom allt det. Det fick mig att hitta svaren. Jag kommer aldrig kunna fråga någon annan om frågor som intimt rör mitt liv. Svaren måste jag hitta inom mig själv. Jag är ändå den med erfarenheten av att ha levt mitt liv så jag är den som har mest insikt i att svara på frågorna. Att inse att frågor om vem jag är och vad jag ska göra är sådant jag antagligen djupt inom mig redan vet eller som kommer att komma till mig när jag behöver de svaren. Det kommer aldrig att komma utifrån. Även om det var en bok som inspirerade mig så är slutsatserna och insikten min egen. Jag känner inget som helst kall att lyssna på något väsen eller gud, den enda som kan styra mig på min väg är jag och min övertygelse om vem jag är och vad jag ska göra. Sen har jag inte alla svar men det är okej. Ju mer jag övar på att lyssna på mig själv och att välja den väg som jag känner inom mig är rätt så kommer jag att komma rätt till slut.


Min andliga resa senaste året har fått mig att omvärdera saker som jag trodde var mycket viktigare förut. För två år sen var jag i min bästa form någonsin. Jag hade kämpat med träning och med kost och till slut nått mitt viktmål. Jag hade kämpat i så många månader för att nå dit för samhället och media hade ju gång på gång berättat för mig att det är det som är målet. När jag stod där och såg mig i spegeln på min mer perfekta kropp så kände jag mig inte alls bekväm. Jag såg att personen i spegeln var jag och kroppen var precis som jag hade föreställt mig och hoppats men inuti var jag fortfarande samma trasiga person. Inget hade ändrats, min kropp var bara min kropp och inte kopplat till den jag är som person. Kroppen fungerade bättre nu men den gjorde inte att jag mådde bättre eller kände mig lyckligare. Det var en annan vändpunkt för mig, jag slutade att kämpa för att hålla vikten och gick upp mina kilon igen men kände mig ändå likadan inuti men lite mer misslyckad eftersom att jag inte ens kunde hålla en nästan perfekt kropp. Det blev viktigare för mig att jobba på mitt inre än på mitt yttre och det känns inte längre lika viktigt att ha den där kroppen, jag är ju samma person oavsett hur min kropp ser ut. Huvudsaken är att den är frisk och gör det jag behöver den till.


När jag tänker tillbaka på min viktresa så har det fått mig att fundera på vem jag kommer att vara i slutet av denna andliga resa. Kommer jag då se mig i spegeln och igen undra vem jag är och inte känna igen den nya versionen av mig eller är det här precis den resan jag borde gjort från början? En andlig resa eller en resa att hitta mig själv är en resa av förändring eller förädling av den jag är. Men den som jag till slut blommar ut till behöver inte vara en version av mig som ses som starkare eller bättre jämfört med var jag började. Vi har vissa samhällsmässiga ideal idag av vad en stark och perfekt person är och det är just den formen som gör att vi försöker vara något annat än den vi är. De flesta av oss passar inte in i den formen och det gör definitivt inte jag. Jag har alltid försökt vara en person som passar in och som är stark. Jag har velat göra allt själv och visa hur duktig jag är på många saker men bara för att jag kan göra allt själv betyder inte att jag egentligen vill göra det eller att det är den personen jag vill vara. Jag vet att personen jag är på insidan är mycket känsligare för allt än vad jag velat visa utåt och en del av min utmaning är att lära mig att be om hjälp och inte försöka bära och göra allt själv. Den nya förädlade versionen av mig är väldigt känslig för energier omkring mig, för hur andra mår och känner. Det påverkar mig så mycket nu att jag har svårt att klara en helt vanlig dag på ett kontor. Alla känslor fastnar på mig och jag blir helt slut, jag känner inte längre att jag funkar så bra i en helt vanlig miljö. Om jag ska vara helt mig själv måste jag inse att jag måste låta de känslorna få finnas där och jag behöver de känslorna för att förstå andra men jag blir lätt överväldigad när det blir för mycket. Det är möjligt att jag kan lära mig att hantera dem bättre längre fram men just nu är det ett framsteg att jag låter mig själv känna och bli överväldigad även om det är jobbigt nu. Jag är en känsligare person nu än för ett år sen men jag känner mig så mycket starkare inuti och mer säker på mig själv. Jag har ingen lust att passa in i formen längre, den har aldrig gett mig lycka eller glädje, bara skam, skuld och en överväldigande trötthet. Jag är hellre min helt egna form som inte längre passar in men som är precis den formen som det är meningen att jag ska vara. Det viktigaste för mig i mitt liv är att bli lycklig, inte att utåt sett vara en perfekt kvinna, mamma eller partner för det går inte ihop.


Så efter mycket funderande har jag lagt de flesta av mina tankar på plats och en del av frustrationen och otåligheten har lagt sig. Jag känner mig mer säker i mig själv och på vart jag är på väg. Frågan mig inte om detaljer bara för det vet jag inte men jag kan känna inom mig vilken väg som är rätt. Från boken Paksenarrion finns det ett stycke där Paks beskriver som en värme och styrka inom sig som leder hennes väg, en självsäkerhet över att hon i sig själv kan döma vad som är gott och ont. Jag är inte en paladin så jag behöver inte bekämpa onda makter men jag kan känna samma självklarhet inom mig vad gäller min egen väg. Det är som en varm kram om mitt hjärta och någon som säger att du duger som du är Maria, precis som du är.

 

Inution och naturen

Jag gick genom skogen idag och blev för andra gången kallad till ett fallet träd där man kunde se in under rötterna som en grotta ned till underjorden. Det kändes lite läskigt att titta ned där som att plötsligt skulle ett djur komma ut mot mig. Det är en sak som jag aldrig varit öppen om men som jag nyligen provade att dela med mig av i ett trygg sällskap och fick direkt stöd. Jag har alltid varit ute mycket och promenerat i naturen. Oftast ger promenderna mig så mycket. Ett tillfälle att låta tankarna skena och ofta hitta nya insikter om ett problem som snurrat hos mig ett tag. Ibland känner jag bara att det är en viss väg jag måste gå. Inte dit jag hade tänkt gå från början utan någon helt annanstans. Ibland ett helt nytt ställe och ibland något jag känner till väl. Jag blir kallad på något vis och det är svårt att göra något annat än att följa. Precis som när den gamla damen i Spanien bad mig att gå upp på berget. Oftast blir jag ledd till en plats som inte är speciell alls. Ett träd eller en sten, men jag känner att det var viktigt att vara där just då. Om jag ska vara ärlig så har jag ingen aning om varför. Nyligen har jag kännt ett behov att lägga mina händer på marken och heala marken. Vissa platser känns annorlunda efteråt andra inte. Det känns som om att det är min inution som talar till mig. Lika tydligt som när jag healar någon och bara vet att mina händer ska flyttas till en viss plats nu. För att stilla min egen nyfikenhet hade jag gärna velat veta varför men samtidigt spelar det ingen roll om jag någonsin får en förklaring. För jag kommer ändå alltid att följa den där känslan. Det känns viktigt och jag har blivit visad om och om igen i andra sammanhang att jag ska lyssna på den känslan. Ibland får jag uppleva rent magiska saker. Idag var det bara ett fallet träd men när jag var i Thoresta Herrgård så blev jag ledd till en pytteliten dunge. I himlen ovanför cirklade sex eller sju korpar och kraxade.

 

Dungen

 

När jag lyckats ta mig in förbi taggbuskar, lera och täta snår fann jag mig vid en gravkulle. Det fanns också flera stencirklar i närheten men själva gravkullen kändes viktig. Jag fick till mig att det varit en offerplats tidigare och att i graven låg en viktig kvinna kopplad till platsen. Hon hade varit en prästinna eller en vis kvinna och hade blivit begravd på denna väldigt heliga plats som en stor hedersbetygelse. Det var en ära att ha blivit ledd till denna plats och få ta del av historien. Jag vet aldrig vad jag kommer se eller känna när jag kommer fram till platsen men om och om igen har det varit värt det så jag kommer fortsätta. Varje plats ger jag min kärlek och min djupaste respekt och ibland får jag något tillbaka. Jag vet att när jag var ute på mina nattliga promenader som tonåring och kände att världen var en fruktansvärd plats fick jag alltid tröst och kärlek av naturen och det gav mig hopp tillbaka om och om igen. Så om enda meningen är att ge tillbaka gör jag det gärna.

 

Gravkullen

En väg framåt

Att öppna ögonen och se ljus för första gången på flera år, varenda cell i min kropp sjunger av glädje. Jag visste inte ens att jag var i mörkret. Det lilla jag hade försvann bit för bit över åren men nu att få tillbaka det plus så mycket mer på en gång. Nu ser jag direkt vad det var jag saknade. Inte konstigt att jag kände mig så vilsen och blind, den delen av mig som vet vad njutningen med livet är var förblindad. Jag kan komma ihåg delar av det från innan jag blev blind men det är först nu. Det är som att inte bara ljuset försvann utan också minnena om vad ljus var. Jag badar i ljuset och låter det smeka mig varsamt och välkomna mig tillbaka. Hela jag är vaken nu och den kraft jag känner inom mig är ren glädje och kärlek i kombination. En del saker ser jag för första gången och en del kommer tillbaka som ett minne men jag ser nu att de var också gråare i tonen som att det fanns där men en slöja var i vägen för att se det helt. Jag gråter då jag känner en sån sorg över alla år då jag gick blind men glädjen tar över om och om igen. Att se ljuset att känna helt och hållet hela mig som en person med ingen del förblindad eller inlåst bakom galler är så vackert och underbart att det överspeglar allt. Jag känner ett hopp om framtiden, om en ljus framtid som är mer intensiv än jag känt tidigare. Allt är möjligt och det är möjligt genom glädje utan att hålla tillbaka delar av mig i sorg. Jag är så tacksam mot mig själv att jag aldrig gav upp utan fortsatte framåt trots att jag var blind. Jag visste inte ens vad jag letade efter men jag kände att något viktigt saknades. Jag är hel nu! Jag är redo nu! Att leva är en njutning och inte en börda. Jag undrade hur jag skulle kunna ge något till någon när jag kände att det inte fanns så mycket mer att ge men nu ser jag. Det finns så mycket mer av mig, det finns en otrolig kraft inom mig och så mycket kärlek och glädje som bara svämmar över.


Jag är jin!

Jag är yang!

Jag är förändring!

Jag är kraft!

Jag är kärlek!


Jag har fått så otroligt mycket hjälp på vägen hit och min största utmaning var att be om hjälp. Att lita på att andra vill mig väl och inte skada mig mer. Det var svårt och jag kände mig så otroligt naken och obekväm men samtidigt skrek min själ efter att få bli fri. Jag hoppas att jag kan inspirera någon att fortsätta eller börja sin resa om ni också känner er vilsna och blinda. All min kärlek till er och om ni kommit så långt att ni kan be om hjälp då finns jag här som stöd. Jag vet vilken ensam och omvälvande resa det är men vi är fler som förstår. Sen är resan aldrig helt över, för vi lever. Nya saker kommer i vår väg men om vi läker den delen av oss själva som står för vår grund och trygghet lovar jag er att vilka hinder ni än träffar på på vägen kommer ni att klara av dem. Att hålla någon eller flera hundra i handen som hjälper en framåt är en styrka och gör att vägen blir fylld med kärlek och vänskap också och inte bara stora stenar som försöker fälla en. Så länge ni har en vilja att bli mer er själva och läka gamla sår så finns det en väg.

Första kurshelgen

 Ibland tänker jag tillbaka på den där första kurshelgen som var i januari tidigare i år. Det känns som så länge sen men egentligen var det alldeles nyss. Jag var så rädd att jag var på väg att vända tillbaka när jag nästan var framme vid lokalen. Vad gör jag här tänkte jag men samtidigt kändes det som att jag hade ingenting att förlora. Det kändes som jag hamnat i en återvändsgränd i livet och jag visste inte hur jag skulle ta mig vidare. Medelålderskris? Det kändes som allt stagnerat och att jag inte längre hade en vision för vad jag ville i livet. Allt kändes trist och vardag. Jag är glad att jag gick in ändå, det var den magin jag behövde i mitt liv att gå in i en helt ny värld där jag passade in. Det var underbart att få umgås med andra vuxna som faktiskt var öppna och pratade om det som finns i deras hjärta istället för de vanliga småpratet man stöter på överallt. Att alla gick in med samma inställning att vara helt där och öppna med de dom är. 

Det tog lång tid för mig att börja närma mig samma öppenhet, jag är inte helt säker på att jag är riktigt där än men jag försöker. Jag är lite osäker på hur jag ska förhålla mig till småpratet nu. Det har alltid känts mer som utfyllnad av en tystnad snarare än att det faktiskt tillför något. Prata om väder, om familj och vad som händer i helgen. Det är ingen som egentligen är intresserad men det är så man konverserar. Det är det som är artigt. Jag försöker men samtidigt skriker något inom mig och jag vill bara för höra något som är ärligt och riktigt. Jag frågar hur du mår för att jag faktiskt vill veta, inte för att få ett standard svar och sen fortsätta min dag. Det får mig att känna mig som en del av en pjäs där alla har sina repliker men ingen handling. Jag är väldigt tacksam för mina nya vänner som lyssnar och ger mig verkliga konversationer utöver vardagens prat. 

Första kurshelgen var ett uppvaknande för mig, jag gick hem och min kropp hade vaknat. Som att den sovit i år och nu hade energin i mig vaknat på nytt. Jag låg i sängen och kunde inte sova för det stack, kittla och rusade i hela kroppen i flera timmar. Sen dess är mina händer och fötter nästan alltid stickande och fyllda med energi. Det är svårt att förklara det, det känns som när en fot somnat och blodet rusar tillbaka. Den stickande känslan, men bara milt inte så att det gör ont. Ibland gör det ont också men det är bara väldigt sällan. När jag skriver här så låter det som att det skulle kunna vara något problem med cirkulationen men nej jag vet hur det känns efter att ha haft karpaltunnel. Det är inget som är fel det är bara energin i mig som sjunger och rusar runt av glädje. 

Jag kan inte direkt säga att det var något speciellt som hände under kurserna. Ingen magisk rit eller genombrott rent psykologiskt. Det var bara som ett starkt konstant uppvaknande och så mycket kärlek som ledde vägen. Jag känner fortfarande som att jag leds vidare, genom konversationer, möten och utveckling eller förädling av mig själv. Jag har mer magi i mitt liv nu, jag som alltid försvunnit i alla möjliga fantasy världar och drömt om att få se bara en liten smula av magi själv. Den är här, den är i mig och den finns på riktigt. Du får tänka på det lite som vinden, den syns inte men du vet ändå att den finns där. 

Jag är så tacksam att jag gör den här resan med min mamma och syster också. Vår familj har alltid haft magin i sig men vi glömde alla bort den ett tag. I kaoset som var så valde vi att lägga all energi på överlevnad och sen att bygga upp igen. Nu kan vi ta tillbaka magin och göra den till en del av våra liv igen och en del av våra barns. Att vi jobbar på oss själva också och blir tryggare och helare människor är ju bara en bonus på vägen. Jag hoppas att när jag kommer till en punkt då jag kan ge mer av mig själv igen att jag kan ge tillbaka tusenfallt. Till mina barn och till alla som korsar min väg och som jag kan hjälpa att bli en mer fullkomlig bild av sig själva. Det är inget fel på någon av oss men ibland glömmer vi bort vilka vi är och hur vi hittar tillbaka till vår väg igen. Sen tror jag att vi alla egentligen vill ha lite magi i vårt liv för hur häftigt är inte det?

De fem elementen

Jag har försökt samla tankarna på senaste för att ha något att skriva men allt är ett kaos. Det är som att år av läkande har lett mig till denna punkten och nu sker allt på en gång och samtidigt för långsamt för mig. Jag är rastlös och fylld med känslor som byter för varje dag. Igår var jag arg och idag är jag ledsen men jag vet inte varför. Det är som att jag snabbt går igenom alla elementen från traditionel kinesisk medicin fram och tillbaka om och om igen. Trä-Eld-Jord-Metall-Vatten men i olika ordning hit och dit. 

Trä - Ilska

Eld - Glädje

Jord - Oro

Metall - Sorg

Vatten - Rädsla

 Enda sen vi lärde om oss elementen mer ingående på kursen i Spanien så har jag fortsatt läsa om dem och lära mig mer. Utforska varje känsla för att se nyanserna. Trä är inte bara ilska utan också integritet och självförtroende, att stå för din tro och ta din plats. Eld är glädje och passion men också mani och överdriven energi. Jord är oro och övertänkande men känns också starkt kopplat med empati och framtidstro. Metall som är sorg men också saknad och att bry sig om någon/någonting mycket. Vatten är rädsla men också förväntan och spänning. Samma känsla/element men i olika mycket mängd och intensitet. Elementen är också kopplade till våra fem bas chakran vilket ger dem ytterliggaren en dimension. 

Rot chakrat - Jord

Att vara helt i dig själv att veta vem du är och var du hör hemma i världen. Koppling till tidig barndom och trygghet. Själva grunden du har att stå på och som ska ge stabilitet till allt annat i ditt liv. 

Sakral chakrat - Vatten

Dina känslor, din kreativitet och lust. Att kunna släppa fram alla dina känslor och ge dig hän åt livet. Att förtrycka dina känslor är att förtrycka en del av dig själv. Vi har alla känslor och de har rätt att komma fram. Kopplat också till barndomen och friheten att utforska vem du är emotionellt.

Solar plexus chakrat - Eld

Din personlighet och dina passioner. Kopplat till tonåren och turbulensen där, att kunna vara vild och utforska och hitta dig själv och dina intressen och mål i livet.

Hjärt chakrat - Trä

Kärlek till sig själv och till andra. Att kunna ge och ta emot kärlek. Empati och din förmåga att förlåta andra och dig själv.

Hals chakrat - Metall

Din förmåga att uttrycka din inre sanning att kommunicera med andra och att lyssna.

Det finns så många fler dimensioner också. Hur de är kopplade till färger, till organ i kroppen, till de olika meridian linjerna och musklerna i din kropp. Ju mer jag läser och kopplar samman destu mer vill jag veta. Ett så enkelt koncept som vecklas ut som en ros med fler och fler kronblad. Det är också otrolig spännade hur de relaterar till varandra och om hur ett element är ur balans så influerar de flera andra så du behöver balans i alla för att ha balans i dig själv. Hela tiden går jag tillbaka till grunden ändå, till känslorna de representerar och hur viktigt det är att ha balans i dem. Hur just de känslorna har en tendens att fastna i oss eller fastna förknippade till ett minne. Sorg som kan sätta sig som en klump i halsen eller bröstet och sen med tiden göra det svårt att andas, att prata och uttrycka oss. Vilken lättnad sen att kunna släppa den blockeringen och släppa lös sorgen så att vi kan andas igen. 

Jag själv jobbar mycket med vatten elementet och mina rädslor som ligger som lager på lager i min höft och ger mig så mycket problem ibland att det gör ont att ens gå. Samt metall som ligger som en klump i min hals och gör det svårt för mig att uttrycka mig, Även om det känns ibland som en läkning som aldrig har något slut så är det en stor lättnad att ta itu med varje lager av länslor och jag vet att i slutändan även om känslorna är jobbiga så är det bättre att släppa dem lösa än att trycka ned dem och låta de sitta kvar som klumpar och krampande muskler.